Läser era bloggkommentarer, bl.a. Pers kärlek och längtan efter kvinnan som lämnade honom för ett år sedan, Niclas Wahlgren i gårdagens Aftonbladet. Det ryms mycket i det mänskliga hjärtat. Sårbart och avklätt.
Ångesten över att vara i händerna på en annans beslut. Jag vet precis hur det känns att inte kunna göra någonting. Det går så starkt emot vår natur av att vilja ha kontrollen och styra livsriktningen. Men inte nu – någon annan tog stegen bort. Den vi igår kunde luta kinden emot är idag främlingarnas främling.
Vad gör vi?
Gråter, snörvlar, härdar ut morgon/kvällsdimman, tittar oroligt i smart phonen, hoppas någonstans, svär, små öar av klarhet då styrka tar lite plats, sömnbrist, frågor: ”hur skall jag orka vara en bra förälder?” Genvägarna till en ny vår finns inte. De ljusa dagarna blir fler. Av sig själv. Acceptans som vinner terräng. Kanske inte idag, men…
Vilka hade vi varit utan detta sköra? Det älskande hjärtat är utsatt. Så är det bara. En dag hittar vi ett rum som är vårt eget – ja, kanske t.o.m. en takterrass där nytt hopp glimtar till i en trött ögonvrå. Någon frågar om de får slå sig ned och dela utsikten.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Alla dessa känslor som ryms i oss …..! Det är ” Both a blessing and a curse ” ..!
Så är det verkligen Lin.
Hej Michael!
Ja, jag har haft det rätt tufft i 2 år nu. Har en dotter som gör som hon vill- jag och min man kämpade ihop med detta, men till slut sa han flera gånger till mig att jag orkar snart inte längre. Vi hade tagit hjälp ifrån olika håll när det gäller vår dotter och försökt få ordning. Men tyvärr en dag pratade han med båda barnen och sa att han kommer flytta. Allt bara snurrade i mitt huvud. När han skulle flytta så bestämde jag mig att jag ska bara vara lugn, det blir inte bättre av att bråk! Så det var jag. Men jag fick ju ha barnen hos mig, fick då ta alla diskussioner och duster hela tiden. Min man bodde ju i en annan lya ensam och slapp allt det där. Vi har träffats och pratat och även barnen, men han ”vet inte om han kan komma hem igen” han vet inte om han orkar, pga dottern och allt som varit, men ändå tycker vi om varandra. Jag känner att han vill ha mig, men inte komma hem till vår struliga dotter (som du håller på att räta till sig). Hur ska jag tänka. Han lämnade ju allt, och jag känner nu efter detta 2 år att jag börjar komma tillbaka, men att jag har fått sviter av allt. Nu gråter jag. Jag kan inte styra det. Jag kan sitta i bilen och tårarna barar rinner. Det är fruktansvärt. Jag kan också känna att jag ”just i stunden” ibland måste just då precis ha någon att prata med, men kan inte riktigt med och kontakta kompisar på kvällar. Jag har en riktigt bra vän/barndomsvän som jag kan ringa. Hon kan t o m komma till mig, men ibland tar också detta emot. Då sätter jag mig i soffan och tårarna rinner. Sedan mår jag trots allt bättre, men det kommer tillbaka detta då och då. Vad skall jag göra med mig själv?
Kram ❤️
Hej var inte rädd för att be om stöd av de människor du känner förtroende för. Er relation blir starkare o mer kärleksfull. Ensam är inte stark! Styrkekramar
Hej !
Jag tycker att du är enormt stark .
Bara gråt och lätta på trycket.
Det är faktiskt en styrka att kunna gråta . Jag har fått lära mig att gråta kunde inte det innan pga att jag istället stängde av . Tar lång tid att komma tillbaka =( Men det går =)
Be om hjälp av de människor du litar på och känns trygg med .
Jag beundrar din styrka för det du gör för din dotter att du finns där för henne och ger trygghet.
EN STOR KRAM till dig <3
Så otroligt vackert beskrivet. Hjärtat som var fyllt av kärlek till en annan blir halvt ett tag ..och skriker ut sin längtan till den andra halvan. Det pågår där vare sig man vill eller ej. Men som du skriver kommer det att glimta till och den andra hjärthalvan fylls av kärlek igen. Så underbart skönt att kunna bli berörd. En fantastisk blogg.. tack för att du delar med dig av dina fina tankar.
God morgon! Jag försöker tänka när mitt hjärta blöder att jag lever och har känslor. Jag har fått uppleva kärlek och passion många gånger och är lycklig för det. Dom tankarna är svåra att ta till sej i sorgen när det är som värst men jag försöker. Tack för den här sida Michael den sporrar. Har tänkt höra av mej till dej för lite coachning men inte riktigt vågat ta steget. Trevlig helg.
Ann, jag vill bara å det varmaste rekommendera dig att våga kontakta Michael, jag har fått så bra vägledning och hjälp i min kontakt med honom. Fungerar bra per telefon och sms när jag snabbt behöver stärkande ord. Lycka till <3
Jag tror också att många inte sörjer sin smärta ..utan går in i nya förhållanden för att döva, överleva. Men den personen som får vara ersättare kommer att ständigt bli påmind om den andres längtan till den första. Därför är det så viktigt att man orkar och vågar möta sig själv i den svåra processen och inse att man kanske aldrig slutar älska personen men man gör det på ett nytt sätt som också gör att man kan älska en ny partner. Önskar alla en fin dag! kram
Du skriver så fantastiskt fint!
Det är vackert och trösterikt och knivskarpt på samma gång. Och med stor empati.
Tack!
Exakt så Tove!!! Du gör detsamma!!
Vad vacker och starkt berörande text, om det som gör så ont.
Det gör ont både att bli lämnad och lämna, den vi gjorde plats för, i vårt innersta rum.
Tomheten ekar och känslan av overklighet ligger som en dimma.
Jag inreder på nytt och gör plats…
Hjärtat är tack o lov rymligt!
Åh vad jag längtar efter att få sällskap på takterrassen, ingen att sitta i knäet på utan någon vid min sida. Det känns inte möjligt för mig idag men vem vet vart drömmar tar oss… Jättefin bild du målade upp med dina ord.
Snön har vräkt ner i flera dagar. Och självklart är inte det nåt livshotande men jag kände mig ändå mer ensam på grund av det. Allt hänger på mig. Det är tungt och jag måste fixa det. När jag skottar oss ut från huset känner jag mig plötsligt som Emil när han ska skjutsa Alfred till Mariannelund för att han blivit sjuk….Jag ska klara det! Sen efteråt när musklerna vibrerar av trötthet så är jag lite lugnare.
Det ordnar sig. En ny dag. Snart är det vår med takdropp. Kram.
Härlig inställning Emil! 🙂
Du klarar det. Snart är det vår!
Kram
Det värsta med att bli lämnad är som det skrivits tidigare, den person man levt med och delat allt med är helt plötsligt den person man kan lita minst på. Det gör ont.
För mig handlar det också om en otroligt stor sorg. En sorg över att inte längre vara älskad, att den jag älskar inte är samma person idag som när vi träffades, att vi inte tog hand om varandra, det gör ont.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma mig ur min kris men jag har tagit några första steg. Jag får hjälp av en terapeut, jag har börjat med yoga, och det gör jag för MIG.
Att ta reda på vem jag är och vad jag vill efter 12 års förhållande, känns skrämmande och läskigt samtidigt som det känns lite spännande.
Jag är på väg, jag har lyckats ta det första steget, vilket jag aldrig trodde att jag skulle förmå mig att göra.
Heja
Tack!
Du leker med orden, skapar bilder som berör djupt därinne. Vackert Michael. Tack❤
Det är så skönt att läsa dina kloka ord, Michael. Att inse att jag är långtifrån ensam om att känna denna frustrerande känsla. Det är så många känslor som forsar i en när en annan människa får plats i ens hjärta. Den första, att ”tappa kontrollen” och följa sin underbara känsla av att njuta av en annan människa. Men även (för min del, tyvärr…) en rädsla och ett analyserande. Jag har ”förlorat mig” i en annan människa och vill att den känslan ska vara för evigt. Ibland tror jag att just den rädslan och analyserandet gör att det aldrig fungerar fullt ut. Jag tror inte jag visar den men omedvetet tror jag den lyser igenom. När det sedan blir så att han lämnar mig (oftast väldigt abrupt), då klandrar jag mig själv och ältar, analyserar, ältar, analyserar etc. Och samtidigt kommer känslan: ”Jaha, ännu en gång. När ska det bli min tur att få känna mig trygg, harmonisk, lugn och lycklig!?” Jag kommer inte åt den känslan av lugn och jag önskar av hela mitt hjärta att den känslan kommer att infinna sig någongång. Jag vill ju så gärna ha ett underbart sällskap på min takterrass. ❤️
Känns igen 😀 Du är inte ensam…kram
Och jag väljer fylla i skutet! När man sitter där på terassen har man 2 val att vara själv eller ensam! 2 olika saker för mig. När jag är själv önskar jag inte sällskap på terassen men om jag är ensam mer än gärna :-)) och när sällskap kommer då önskar jag att jag har mod att göra det som kroppen skriker efter… LEVA LITE!
Hej hopp:-) trevlig lördag! Kram
Fylla i slutet… Ska det stå! Inget annat! Så trött på tjocka fingrar och krossad mobil skärm 🙂
Ja, klarheten i att kunna välja – utan att väljas. Önskar dig detsamma Barbamamman. Kram
Det absolut BÄSTA med den här bloggen är att vi berör varandra och ingen behöver känna sig ensam i sin situation. Jag tror de flesta av oss känner igen känslorna å tankarna som delas. Vi har nog känt å tänkt dem allihopa, kanske i olika grad, men ändå. TACK ALLA NI SOM DELAR MED ER AV DET INNERSTA. BÅDE LJUS Å MÖRKER ❤️
Så kloka ord Petra!
Håller fullständigt med.
Har inte följt den här bloggen mer än några veckor men har redan fått samma känsla om den som du beskriver.
Igenkännande verkar läkande på oss Petra. Varma hälsningar till dig.
Tack Michael. 😀
Otroligt bra skrivet och just de ord jag behövde idag, känns som du vet precis vad jag känner och funderar just nu. Känslor som går upp och ner hela tiden. Funderingar om hur det varit, vad som sagts och en skrämmande men samtidigt nyfiken fundering på hur det kommer att bli. Kämpar för försöka se vad som kan bli bättre. Framtiden skall iallafall bli ljusare. Jag ska bry mig mer om mig själv. Jag kramar mina barn, de får ta upp all plats i mitt hjärta och de stannar kvar. Tack Michael och alla andra som delar med sig!
Fina tankar, Jonatan!
Kram
Vilken livsgnista jag ser bakom dina ord och inställning Jonatan! Tack själv!
Sorgen måste få finnas och måste få plats i livet när man har det svårt och är ledsen. Tyvärr upplever jag att man förväntas gå vidare så snabbt, utan att få ha sin sorgeperiod efter en separation. Därför är det guld värt att denna bloggen finns och att alla vi som läser delar med oss av våra liv och ger kommentarer till varandra. Det betyder så mycket!
Tack snälla cj. Många skyr ensamhet och det gör att vi snabbt går in i nya förhållanden. Lätt förlora sig i det snabba.
Denna blogg har blivit dagens ljus för mig. Är ensam sedan två år tillbaka efter 30 års tvåsamhet. Livet blev verkligen inte som jag tänkte mig. Vi skulle ju bli gamla ihop. Hela mitt vuxna liv har han funnits där och nu är jag mitt i livet med vuxna barn. Den ofrivilliga ensamheten är så tung och ångesten ligger som en våt filt kring kroppen varje morgon när jag vaknar vid fyratiden och inser att det inte är en hemsk mardröm utan verklighet.
Vet inte vem jag själv är efter att ha delat allt med en annan människa under så lång tid men jag läser denna blogg och blir stärkt av det fina och mycket tänkvärda som du skriver Michael, samt alla ni andra som delar med er av era tankar. Tack för att ni finns.
Det låter tungt.
Önskar att din mardröm=verklighet snart blir ljusare.
Kram till dig!
Tack för dina tankar de värmer. Kram
Tack fina Anna-Karin för att du delar med dig. Har själv varit där du är och det är en avgrundsdjup känsla. Det var också det som fick mig att starta den här bloggen och det värmer att du hittar kraft här. Precis så jag önskar att det skall vara. Tid läker (låter klyschigt), men så är det. När själv var mitt uppe i det värsta hade jag velat smälla till den som sa så om tid…Kram till dig.
Tack för de värmande orden. Du har tidigare skrivit att det gäller att härda ut och ta sig igenom livskrisen och så tror jag att det är. Vänner undrar varför jag fortfarande sörjer skilsmässan efter två år men det är ett långt sorgearbete och jag kämpar med acceptans varje minut. Jag vet ju att livet fortsätter även om det inte känns som att det finns någon framtid. Försöker att stå ut och kämpa, kämpa. Kram
Du är inte ensam Anna-Karin.
Dina ord tröstar mig alltid. Du tycks alltid ta upp delar av separationer/relationer som jag själv funderat på. Ja, hjärtat är sårbart när det öppnas helt. Jag förstår att det är nödvändigt. Kärlek är ju det som driver oss. Vi går genom eld och vatten för dom som verkligen betyder allt för oss. Jag har blivit lämnad för ett tag sedan. Jag hade aldrig trott att jag skulle älska någon så mycket. Tro mig! Jag var någon som aaaaldrig blev kär, trodde jag. Min kärlek till honom bara lever i var enda del av min kropp, min själ och mitt sargade hjärta. När jag blundar, är det honom jag ser och varje natt är det honom jag drömmer om. Jag har dock kommit till en punkt nu när jag inte är arg, frustrerad eller fylld av ångest längre. Jag har förstått att det aldrig kommer att bli vi igen och jag bara gråter och gråter, hjärtskärande och fylld av saknad med massor att ge till någon som inte vill ha. Var det värt det? Skulle jag göra om det? JA! Absolut! Jag ångrar Ingenting!
Underbart att du har en sån härlig tro på kärlek trots din stora sorg.
Vad vore livet utan kärlek?
Enklare men så mycket tråkigare. Det är ju kärlek som gör livet härligt. Och det är värt att satsa på 100 % fast det ibland kan sluta så där sorgligt som du just nu upplever.
Styrkekramar till dig Linda!
Du är en av de modiga Linda – som vågar öppna upp utan reservationer. Kom också ihåg kärleken till dig själv och till personen som står kvar vid din sida.
Stannade upp när texten passerade i mitt flöde på FB…
Kippade efter luft och det träffade mig rakt i hjärtat….
Här sitter jag insnöad, med två barn och trasig bil, min livskamrat sen tio år tog väskan och stack i fredags….
Försöker andas, känna, tänka, planera, andas igen, tänka mer, gråta i smyg, och fundera på varför man gör så mot någon….
Trött, ledsen och kraften är svag…
Han vill inte ha oss, jobbet är viktigare….
Lider med dig verkligen och
förstår din smärta.
Massa styrkekramar till dig Emma!