Det kan vara fruktansvärt svårt – ett område fyllt med frågetecken, skuld, tvivel, praktiska ställningstaganden m.m. Är det något vi föräldrar är känsliga för, så är det att behöva lämna sårande besked till våra barn. Det ligger i vår DNA att vilja skydda dem från allt som är uppslitande.
Barn blir ledsna (även om de inte visar det för oss) oavsett hur starka de utåt sätt verkar vara. I de fall där relationen mellan föräldrarna varit katastrofal över tid, blir barnen ofta oerhört lättade över en skilsmässa. De vill ha lugn och ro, men vi får inte glömma att det också kan finnas sorg med i bilden. Sorgen över det som aldrig blev.
Om vi försöker försköna kring den lyckliga separationen (menar inte att det inte förekommer), bör vi fråga oss själva för vems skull vi gör det. Jag är inte ute efter att så skuldkänslor, men vuxen och barnperspektivet ser inte alltid likadant ut. Vår egen lättnad och frihet behöver inte per automatik vara barnets.
Vilken förälder anser sig ha den perfekta manualen för hur man berättar för barnen: ”mamma och pappa skall skiljas.”? Jag skulle i alla fall aldrig våga påstå att jag har svaret.
Våra barn kan försöka skydda oss genom att inte visa de svåra känslorna de bär på. De kanske inte ens har ord för eller vill kännas vid dem.
Tystnad och inåtvändhet är också uttryckssätt för de unga människorna. Vi bör undvika att värdera och kategorisera kring ”de riktiga sätten” att visa känslor på. Självklart känns det oändligt mycket bättre om hon/han är verbal. Men verkligheten är inte ett pedagogiskt mästerverk där vi skall vara kommunikativa superhjältar.
Om det är EN ENDA sak som jag skulle hålla fast vid när det gäller barn och hur vi kommunicerar med dem: ge utrymme till att uttrycka sig. Visa att du finns där – villkorslöst – oavsett vad. De små behöver dig och ditt riktiga lyssnande. Även till det som inte sägs.
Om ditt barn känner att du älskar henne/honom har du lyckats mer än väl. Då har ni kärlek och vänskap för livet. Kan det bli bättre?
Lyssna, lär och älska. Jag tror att det finns där min bloggvän.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Får så dåligt samvete när jag läser om barn och skilsmässa. Men försöker hålla det ifrån mig då jag faktiskt gjort så gott jag kunnat utifrån det som varit. Försöker också uppmuntra sonen när han pratar om sin pappa eller skall åka till honom. Detta för att jag älskar min son och vill att han ska växa upp till en så hel person som möjligt. Men jag tycker att det är jättejobbigt att träffa mitt ex, vi pratade aldrig om skilsmässa eller kämpade för vårt förhållande, han gjorde slut på några minuter och gick sin väg. Vi har inte pratat med varandra, han tycker inte det finns något att prata om, han känner ingenting för mig. Jag älskade honom och har inte fått säga något. För mig ligger det en gigantisk outredd konflikt mellan oss och så skall vi kunna ses när vi lämnar sonen mellan oss eller på dagismöten etc det blir omöjligt för mig. Alla starka känslor jag har för honom pendlar mellan kärlek och hat. Jag hatar honom för att han gjort mig så illa, framförallt för att han behandlat mig så respektlöst. Mattas dessa känslostormar av med tiden? Har funderat på familjerådgivning men vet att han bara skulle sitta där tyst och nicka och då ger det inte mig något.
Åh jag känner precis igen mig i din beskrivning. Försök att få honom att gå med i familjerådgivningen. Där kommer ni båda att få komma till tals och sitter han bara där tyst kommer terapeuten att få honom att tala. Ni kanske kommer att ”lära er” att kommunicera?
Han kan och vill inte kommunicera, har verkligen försökt. Känner mig också fortfarande alldeles för svag för att träffa honom, älskar ju honom så och han fullkomligt krossade mig. Kanske jag orkar nån gång i framtiden….
Vad är det du älskar?
Jag förstår att du känner som du gör. Hemskt att inte få komma till avslut. Du vill så gärna få en förklaring till vad som hände. Ibland behöver vi försonas inom oss själva och inte vänta på en förklaring från vårt ex. Ett inre beslut om att gå vidare och att vi kanske inte alltid får svaren. Det gör ont, men det handlar inte om dig, utan om hans oförmåga att kommunicera. Kanske finns så mycket skuld som han inte orkar kännas vid. Värme till dig.
Jag tror du har rätt Michael, jag har slutat vänta på en förklaring eller en ursäkt för det finns inga att få. Jag kan se ett genomgående mönster i hans liv, han flyr alltid och så gråter han en skvätt så man tycker synd om honom och han slipper att ta ansvar. En svag och patetisk människa egentligen. Han är inte värd mig och all den kärlek och omtanke som finns inom mig. Vill så gärna kunna träffa honom och känna ingenting (så som han känner för mig). Men det är som ett stort monster väcks i mitt inre och det känns orättvist mot sonen eftersom det bara är då vi ses. När mattas dessa känslor av?
Det kan ta tid innan känslor mattas av. Beror på vilken personlighet man är och hur mycket man jobbar med sig själv. Påminn dig själv om att ditt värde inte ligger i vad han tycker om dig.
Har så dåligt samvete för att mina barn måste uppleva en skilsmässa.
Har så dåligt samvete för att jag inte skilde mej tidigare.
Har så dåligt samvete över att jag inte kan skydda dem från narcissistexet.
Har så dåligt samvete för att jag inte orkat/orkar vara den mamma jag vill vara.
Har så dåligt samvete…
Är så trött…
Tröttheten kanske ber dig släppa taget om det dåliga samvetet maja. Vad tror du?
Min erfarenhet Maja är att man inte är någon bra förälder när man har dåligt samvete. Har varit där för många år sedan, vad jag kom fram till var att jag måste förlåta mig själv, jag gjorde så gott jag kunde under de förutsättningar som fanns då. Jag är en person (och det tror jag du är också) som verkligen funderar och vrider och vänder på alla problem och gör så gott jag kan i den situationen jag befinner mig i just då. Man vet ju heller inte hur livet skulle blivit om man valt annorlunda, i livet är inte 1+1=2, så släpp det dåliga samvetet. Du kan inte heller bestämma hur han ska vara som pappa det är hans val men du kan vara den bästa utav dig som mamma. Tillslut blir barnen stora nog att se med egna ögon….kram!
Tack Linda! Det är väl så att jag egentligen vet att jag måste förlåta mej själv. Men det är svårt….
Jobbar med det så gott jag kan.
Vill börja med att säga hur glad jag är som hittade din blogg och att du skriver så fantastiskt! Tror du hjälper enormt många att ta sig igenom denna otroligt tuffa tid som så många tyvärr måste gå igenom. Tack!
Är så arg på mig själv och honom. I söndags berättade vi för barnen. Det gick så bra då vi kände att vi var så bra vänner. Dottern blev glad ändå att vi sa att vi kommer kunna umgås med varandra allihop och hitta på saker tillsammans för att vi gick skilda vägar i tid och inte var osams. Tills nu.. Den här veckan har varit katastrofal, smålögner som stora snubblade jag över, saker jag inte kommer förlåta. Är extra frustrerad då det är våran bröllopsdag imorgon och det var inte mitt val att gå skilda vägar. Mina känslor är fortfarande där trots en enorm ilska över dessa lögner. Så nu sitter jag här med ett löfte till min dotter att pappa är en av de finaste vänner jag har och att vi kommer kunna umgås i framtiden när jag just nu känner att alla mina dörrar stängdes för gott..
Det låter tungt Belinda. Förstår att du känner som du gör. Kan du prata med honom om lögnerna och varför han ger ifrån sig dem? Glad att du hittat hit och tycker om bloggen.
Hej!
Ja vi pratar mycket men när tilliten försvunnit så vet man ju aldrig vad som döljs i samtalen. Det är väl det.. jag kan ju inte veta så försöker släppa taget. Finns inte ärlighet finns det inget att bita sig fast i. Jag får försöka se fram emot en utvecklande resa där jag hittar vem och vad jag är alldeles ensam och inte i tvåsamhet sen kommer nog resten att gå vidare av sig självt.
Tilliten till det egna jaget.