ilska, sorg, kreativitet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mannen mitt emot mig säger: ”jag är förkrossad och kan inte sluta tänka på henne.”

Jag: ”när var du arg senast?”

Mannen: ”arg? Jag är förtvivlad.”

Jag: ”Du blev bedragen och är inte arg?”

Mannen: ”Nej…jag…älskar henne.”

Jag: ”men du kan väl ändå vara arg, eller?”

Vi samtalar vidare och det visar sig att han lagt all skuld på sig själv till varför hans fru träffat en annan. Han söker alla möjliga förklaringar som samtliga leder till en enda plats: honom själv! Jobbade för mycket, lyssnade inte alltid, såg inte signalerna…

Listan där han pekar ut sig själv som skyldig är lång och det håller honom fast i ett järngrepp. Det är möjligt att han begick misstagen, MEN att belasta sig själv för det som skett är inte rätt väg. Förstår hans reaktion eftersom jag själv befunnit mig där – självanklagelserna som närmaste vän.

Vi är nästan alltid två som ser till att en relation fungerar, och två som styr den mot avslut.

Ilska kan om den används på rätt sätt vara en enastående drivkraft för att ta sig upp ur emotionella hål. Den kan slipa sinnet, göra oss beslutsamma och handlingskraftiga.

Jag frågade mannen hur ofta han är ute och springer och svaret blev: ”aldrig!”

”Inte från om med i morgon om jag får bestämma. Ta med alla känslor – paralysering, sorg, förtvivlan, återhållsamhet… Låt känslorna få strömma genom kroppen när du springer”, blev min medicin.

Det finns en anledning och historia till varför vi hanterar separationer, sorg, ilska etc. som vi gör. Det betyder dock inte att det inte går att befria sig från begränsande föreställningar och reaktioner.

Har du någon känslomässig Akilleshäl? Var sitter den?

Önskar dig en fin tisdag kära bloggvän.

Michael Larsen – livscoach