Många människor är snälla och vill väl. Vi tänker i allmänhet gott om andra. Det ligger i vår sociala DNA att ge människor en chans, även om de sårat oss. Konflikter är någonting som känns obekvämt och vi undviker dem gärna. Om vi är i ett förhållande och är förälskade bär vi på drömmar, hopp, längtan, lust och förlåtelse.
Och så finns det personligheter som är experter på hur de ska navigera sig fram i vårt känslolandskap; vilka knappar de ska aktivera för att få oss vara till lags. För alla ”förtjänar ju att få ha kärlek sina liv. Även de som ständigt sårar eftersom det är någonting i deras uppväxt…”
Minns hur jag själv en gång kände efter att ha druckit av den emotionella cocktailen som den narcissistiska personligheten serverat mig: smickrad, utvald, någon som förstår, otillräcklig, skyldig, kontrollerad, ”jag som krånglar till det”, beundrad, nedvärderad, djupa upplevelsen av att sitta fast…
Övertygelsen om att min känslomässiga överlevnad hängde på att vi hade ett förhållande dränerade. Illusionen höll mig i ett järngrepp!
Mixen av rädsla för att förlora kärleken; ”att aldrig mer få känna så här” och ett sargat självförtroende är förödande. Vi blir självdestruktiva i vårt ständiga tillmötesgående. Emellanåt matas vi med löften som får närhetshormoner att rusa i våra hjärnor/kroppar och vi är säkra på att ”nu har allting förändrats och hon/han har förstått hur mycket de sårat oss.”
Det narcissistiska giftet förlamar och vi har isolerats från familj och vänner. Vi känner skam för att vi har gått tillbaka när vi bara några dagar/veckor tidigare berättat för alla att vi äntligen lyckats bryta oss loss.
Emellanåt är ju n-personen helt fantastisk: inkännande, förtroendeingivande, öppenhjärtig och med alla de ”rätta” orden till hands. Vi förförs av de vackra luftslotten och för några timmar känner vi oss odödliga i hennes/hans sällskap.
Men…
Vi måste lämna! Vi behöver öppna upp för tanken om att vi har med en empatilös och en extremt manipulativ person att göra. Att alla de fina löftena är strategier för att vi ska vara kvar, så att n-personen slipper att konfronteras med ett nej.
Hon eller han kan inte förstå hur någon kan vilja avsluta en relation ”med mig; jag som är så mycket vackrare, snyggare, mer framgångsrik, sexigare, oändligt mycket mer begåvad än alla andra. Den som försöker lämna mig måste förstå vilket misstag det är och få känna konsekvenserna.”
Det är svårt att lämna en narcissist eftersom våra känslor är i kaos och vi inte tror att vi är värda någonting annat. Vi har kanske hamnat i en ekonomisk beroendeställning och om har vi barn tillsammans med personen ifråga, så är vi rädda för hur de ska ha det hos henne/honom varannan vecka, eller att vi ska förlora vårdnaden.
Det mänskliga psyket har en enastående förmåga till läkning och du kommer att hitta tillbaka till vad du vill och behöver. Tiden och familj/vänner är på din sida. Ökade insikter ger dig mark under fötterna.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Tack vare din blogg fick jag upp ögonen. Jag såg ett mönster i beteendet, men förstod Inte hur en person kan agera så och fortsätta agera likadant efter att pratat om det och förklarat ingående hur det landar hos mig. För sin partner ska man vara rädd om, respektera och visa att de är viktiga.
Den typen av personlighet som du skriver om Michael den stämde dock inte in helt vilket fick mig att tvivla. Du kanske har skrivit om det som jag missat, men jag skulle vilja be dig skriva om DOLD narcissism – då föll nämligen bitarna på plats.
Tack vare din blogg, familj, vänner och en kurator som sa: ”Det du berättar är psykisk misshandel den personen du beskriver har starka drag av narcissism ” har jag iaf nu lämnat, men förstår att den där taggen du skrivit om tar tid att få ut.
Tack för mina nya glasögon.
Tack för dina tänkvärda bloggar! Tycker det har varit mycket om Narcissism, dels via ditt flöde & dels via andra flöden. Har bara scrollat vidare när Dessa dykt upp och tänkt: lyckos mig som träffat min drömman.
Skiljde mig för två år sedan fr en lång relation m barn där jag de 10 åren hängt kvar för barnen skull & för rädsla att såra. Jag uppbådade tillslut modet & bröt mig loss.
Träffade kort efter min stora kärlek, det var så & omvälvande så himla stort. Aldrig någonsin never ever upplevt liknande & jag var så innerligt törstande efter denna bekräftelse och denna kärlek. Att bli sedd, hörd & förstådd. Han är jag & jag är han. Det har varit en ren magisk tid, men som förändrats under det senaste halvåret. Hans personlighet har i mina ögon förändrats. Han har en AdHd diagnos & medicineras för det. Har under de senaste två månader bytt mediciner antidepressiva, samt slutat helt och just nu i en utfasning av medicin vilket har förvärrat läget ytterligare.
Men kort & gott så börjar han mer och mer gå åt en personlighet jag inte alls tycker om, är inte snäll. Inte våldsam och inte hårda ord mot mig. Men ett avvisande beteende & en ibland otroligt hård & kall energi. Väldigt dömande mot andra & sågar de allra flesta runt omkring honom. Hela universum kretsar kring han & hans. Inser nu att han inte har förmåga till empati utan utgår enbart från sitt egna, och vill alltid ha rätt.
Sen är det såklart också klassiska kring en AdHd med perioder av manier mm Han snöar in sig fullständigt i något och lär sig hur mycket som helst om det. Alltid varit så i hans liv.
Hur som så har jag nu börjat känna ett gnag i mig, det har funnits där förut. Men tänkt att det är mina rädslor som spökar & står i vägen för att älska fullt ut. Och en enorm rädsla att förlora denna magiska upplevelse jag haft.
Jag började nyligen då läsa olika inlägg om Narcissism som har envisats med att ploppa upp mitt framför mig hela tiden.
Och blir helt livrädd & chockad då så mycket stämmer med det jag upplevt & upplever. Vill såklart inte tro att det är så, utan att det kommer bli bättre bara vi tar oss igenom utfasningen.
Men Just nu vet jag inte vad som är hönan & vad som är ägget. Är det diagnosen, mediciner, avsaknad av mediciner eller är det något annat?
Vi har väldigt bra kommunikation & den känns som en tvåvägs. Han Är medveten om sina begränsningar och vill hela tiden bli bättre.
Vi kommunicerar om det som funkar mindre bra och även det som är bra och hur vi upplever det och försöker helt enkelt utveckla relationen & tillsammans.
Denna kommunikation har försämrats de senaste månaderna iom andra ”manier” började ta plats och det kanske har med medicinerna att göra. Och det kanske har med diagnosen att göra.
Det jag börjar inse att jag har helt anpassat mig efter hans liv & leverne. Han lever på en plats & på ett sätt som passar mig som handen i handsken. Jag trivs verkligen med det. Och så länge vi håller oss inom dessa ramar så är allt frid & fröjd. De blir betydligt mer skakigare om jag vill att vi går utanför detta. Eller att jag väljer att vara någon annanstans eller väljer att göra något annat med några andra. Att få med honom på något som är kopplat till mig & mitt så blir det svårare och ibland tvärstopp.
Däremot är de mina välkommen till oss, även om jag märker hos honom att det inte är helt bekvämt.
Jag har också insett att jag ända från början har anpassat mig efter honom, löser av honom när det passar sig för vissa samtal och inte.
Försöker hela tiden underlätta för honom så han får må bra.
Jag är högkänslig, empat och en peoplepleaser. Slår Knut på mig själv för att ta hand om andra. Tycker verkligen om det samtidigt som jag är har fått jobba igenom mig själv de senare åren då jag körde slut på mig själv för 7 år sedan på bla grund av det.
Jag är nog fantastiskt att leva med på så sätt.
Jag tycker jag är en medveten person och numera väldigt noggrann med att ta hand om mig själv också, att se till att jag blommar också.
Kan på något sätt se hur min inre låga ändå dämpats mer och mer genom den tid jag varit tillsammans med min drömman. Inget han bett mig om att göra, men något jag gör. Inget han heller uppmuntrat mig till, att verkligen göra mitt, utveckla mitt. Utan hellre att jag ska vara delaktig i hans.
Kan känna av en viss irritation hos honom när jag gör mitt & om jag får mycket cred från andra så kan jag känna att det finns en viss avund. Men jag kan ha fel där för samtidigt så kan han säga att han är stolt över mig.
Ja herregud blev en lång kommentar!
Men jag börjar bli orolig för jag vet inte vad som är vad längre. Förstår att jag varit hans mani under en längre tid vilket var magisk, jag var törstig som sagt. Vi var som i vår bubbla han & jag. Och när det började förändras var det inte lika trevligt längre. Känner mig mer utnyttjad, att jag finns till hands när han behöver mig. Men han finns inte till hands när jag behöver honom.
Han mår inte bra nu & det är både han & jag medveten om. Dels då flera veckors felaktig medicinering och nu utfasning. OCH det har jag full förståelse för. MEN det jag vill komma till är att det finns ett beteende och mönster redan innan det.
Och nu är tanken att jag vi ska flytta ihop på heltid & jag vet inte längre om jag vill. Vad jag kliver in i.
Lever som i förhoppningen om att det är en fas som vi behöver ta oss igenom, att han behöver mitt stöd i detta.
Samtidigt som jag känner att han aldrig kommer vara ett stöd för mig. Utan det kommer behöva vara på hans villkor för att det ska flyta på.
Vet inte om han är narcissist, det är som sagt en nytt ”fenomen” för mig. Det kanske är hans diagnos (läst mycket & gått kurs tillsammans)
Men kortfattat så mår inte jag bra i detta! Jag vill finnas för han såklart och det gör jag, men hans beteende mot mig gör att jag blir som spillror inombords.
Så har det inte varit så det blir en önskan & ett hopp inombords i det, att det bara är en fas, att det kommer bli bättre. Jag vill tro det. Men samtidigt rädd att det inte kommer bli det.
Anna – vänta. Vänta med att flytta ihop. Lyssna på dig själv, din magkänsla, och läs det du skriver som om du läste någon annans text. Vad känner du då? Vad tycker du personen som skrev texten borde göra? Alltså du.
Ge dig utrymme att vara själv och fundera över er relation i lugn och ro innan du bestämmer dig för om du ska ta steget att flytta ihop. Är detta mannen du vill leva ditt liv med?
Du skriver att du vill finnas för honom – men hans beteende mot dig gör att du blir som spillror inombords.
Är det så du vill tillbringa dina dagar? Med ett inre i spillror?
Oavsett om han är narcissist eller inte finns ju ett beteende hos honom som inte skapar välmående hos dig. Att förändra en annan människas personlighet och beteende går inte. Hur mycket man än vill och önskar.
Hoppet är starkt hos empater. Hoppet får empater att stå ut. Stå ut tills man knappt finns kvar längre.
Läs din text, Anna. Lyssna på den som vet vad som är viktigt i sitt liv – lyssna på dig.
Styrkekram om dig!
Jag tar sakta livet av mig själv. Går i min mors fotspår, det är jävligt skrattretande. Man funderar en del kring hur man är funtad. Hur blev det så här? Det är ju såklart något alldeles skevt med mig. Har inte förstått och inte känt efter. Att mötas som ”barn”, 19 och 20 och sedan forma, uppfostra och spendera 30 år tillsammans gör det hela invecklat. Han har varit min mentor min klippa, mitt allt. Ja, vad ska man säga. Han är en del av mig. Hur överlever man utan en kroppsdel? Det kan man ju, och bör om den delen är sjuk och infekterad! En vännina sa nyligen men du har det ju inte så tufft som många andra. Det är ju du som tjänar pengarna!
Att styra upp och verkligen och sätta punkt för något som varit ens liv och verklighet så länge är svårt. Väldigt svårt. Inga pengar i världen löser det! Nu är det bara att ta steget. Vårt yngsta barn fyllde just 18, så nu är det väl klart. Jag är livrädd men det kommer lösa sig. Det oerhört jobbiga är väl att tredje fucking världskriget kommer utlösas. Det är hans stil och jag känner honom allt för väl.