Ebb och flod, plus och minus, natt och dag, vinter och sommar, nordpol och sydpol, mörker och ljus…maskulint och feminint.
Minns tiden på dagis och de första åren i skolan: könsneutralitet! Hur Tarzan inom mig skulle ”skolas in” och bli mjukare. Det var modernt att fullständigt försöka radera ut gränserna mellan vilka slags aktiviteter pojkar och flickor ingick i. Vi var ju fullständigt lika! Inte såg jag några tjejer som ville hänga med på mina projekt. Myskillen ur personalen försökte tappert ha ett samtal med mig: Tarzan skulle tämjas. Hemma var det tvärtom: pappa hängde upp rep till mig i träden. Fem år och ett tomt moraknivfodral runt midjan.
Jag menar att vi går i en fälla när vi strävar efter tänket att kvinnor och män är fullständigt lika. Det är vi inte. Vi är lika, men naturen är fylld av paradoxer. Vi är människor med bagage och personligheter. Med längtan efter kärlek, mening och den djupa känslan av samhörighet. Oändligt många gemensamma nämnare.
Igenkännande och likheter är oerhört attraherande; se oss själva i en annan person. Men polariteten måste få finnas där – annars slocknar till sist glöden. Jag ser hur det händer i förhållande efter förhållande.
Carl Jung beskriver hur vi alla har både maskulin och feminin energi inom oss: anima och animus. Vi behöver se och integrera detta inom oss, men inte försöka utplåna urkärnan. Det vore att beröva världen en stor energitillgång. Och partnern.
Polaritet skapar attraktion!
En kvinna säger:
”När han är alldeles för anpasslig blir vi som vänner. När han är i sitt viljestarka oberoende jag väcks min lust och attraktion till liv igen.”
Vet att detta är ett laddat ämne för en del, och jag ser hur vi i vårt samhälle i alldeles för hög grad försöker tillrättavisa varandra till den ”rätta” åsikten. Människor får tycka och tro vad de vill (inte bara så länge de delar mitt sätt att se på saken).
Kommer att skriva mer i ämnet inom kort.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Bra och tack…:-D Det är ett laddat ämne…och jag är uppenbarligen en sån som går igång lite på det. 😀 Hoppas inte att jag för den sakens skull har kränkt någon av annan åsikt. Visst är vi olika, visst ska vi få vara olika. Det är just tillskrivningen av egenskaper hos män och kvinnor och vad vi attraheras av som jag tycker går för långt ibland.
Håller absolut med artikeln! Jag vill ha en man just för att han är,man. Tyvärr visade min sambo andra sidor än han först utgav sig för att ha. Sällan jag träffat någon så orngagerad, seg människa. Jag vill ha en man som är maskulin, vågar ta för sig i livet, omtänksam men ändå har kontakt med sina inre mjukare sidor. Låter det orimligt?? Nä,inte i mina ögon, lite driv i sig,sunt förnuft och en go empati för andra så är man där!
Carolina, jag lever i en sådan relation. Charmigt i början att han verkligen var en man! Väldigt maskulin. Men nu är han bara seg, alltid trött och oengagerad, nästan lite livegen. Gör absolut ingeting när vi inte ses på min barnvecka. Tar inte för sig något! När vi sedan ses är det liksom jag som ska styra upp…jag är ju kvinna. Jag har tröttat på det så nu händer absolut ingenting mer än god mat, gott vin och en väldig passion. Men allt annat finns liksom inte. Jag vill att min man ska vara man…!
Min sambo var väldigt trevlig tills vi blev tillsammans. Då slappnade av och som han själv sa ” nu är man ju ihop så då behöver man ju inte anstränga sig” Efter 6 år och ett barn har vi nu gått skilda vägar och det känns oerhört skönt! Allt är inte klart med bodelning mm men vi bor inte under samma tak längre. Känner en oerhörd lättnad faktiskt. Hade jag varit mer vaksam så hade jag gjort slut när jag såg de första varningstecknen men jag ville så gärna att det skulle fungera så jag blundade för den faktiska verkligenheten och valde att se bort från det. Med facit i handen skulle jag sett verkligheten som den var och inte som jag VILLE att den skulle vara.. Jaja,man lär sig något hela livet. Kan ju säga att OM jag skulle träffa någon ny så kommer det ta längre tid innan vi flyttar ihop och de tidiga varningetecknen (om de dyker upp) ska jag ta på allvar. Livet är för kort för att levas på ett dåligt sätt! Lycka till vidare!
Carolina, du uttrycker det så bra, precis så är det. Jag ser vår relation som jag vill att den ska vara, och inte som den är!
Lycka till i framtiden!
Ja jag är precis en sådan som attraheras av det där viljestarka oberoendet. Jag blir alldeles stum av beundran och otroligt imponerat när någon tydligt visar sina åsikter (om det är rätt åsikter alltså ha ha) på ett kraftfullt sätt. Jag har levt i en relation där jag kunde styra, ställa och bossa. Lusten till honom dog. Det fanns inget attraktivt kvar hos honom till slut… Det låter kanske konstigt men det är lustfyllt med en motpol som samtidigt är en medspelare.
Personligen vill jag hitta min egen balans inom mig, mellan alla mina motpoler. Det tänker jag är attraktivt hos mig själv och andra. Att kunna glida på den skalan, men inte fastna i någon ytterlighet. Vilket jag absolut gör alltför ofta. Jag vägrar placera mig själv eller andra i något fack. Jag vill möta en människa och helt enkelt bli kär och känna stark samhörighet. Jag vill vara öppen. Vet faktiskt inte ens om det behöver vara en man. Har aldrig varit förälskad i en kvinna ännu. Men att det aldrig skulle hända vägrar jag tro mig veta. Det lär visa sig! 😀
Barn behöver uppmuntras att våga prova både sånt som är traditionellt manligt och sånt som är traditionellt kvinnligt. Människor är inte lika. Alla män är inte likadana och alla kvinnor är inte likadana.
Varför ska vi vuxna från barnens födelse försöka pressa in dem i en form överhuvudtaget?
Alla killar är inte Tarzan och alla tjejer inte prinsessor.
Jag har följt den här bloggen ca ett år och tycker den är väldigt givande.
I de allra flesta inlägg läser jag in att du har en genusmedvetenhet i din syn på relationer. Exempelvis handlar det ofta om att kvinnor uppmuntras att se till sina egna behov, och inte gå in och ta över bärandet av mannens ryggsäck, den ska han bära själv. Och när det gäller män tas ofta det här med ”fixarhatten” upp, där män uppmanas att ta av sig den och istället tex börja öva sig på att lyssna på vad kvinnan har att säga. Han behöver inte ha en lösning på allt, utan det kan räcka långt att bara lyssna och försöka förstå.
Det här uppskattar jag väldigt mycket!
Men idag får jag inte det här att gå ihop alls. Motsatser attraherar varandra skriver du. Vad menas med motsatser? Jag börjar tänka på en grottman, typ den ”manligaste” mannen. Är det motsatsen som jag som kvinna ska attraheras av? För samtidigt är det ju grottmannen du brukar problematisera bland annat genom exemplen ovan.
Bifogar en artikel som tar upp lite mer modern forskning om kärlek och relationer, än Jung som ju har några år på nacken. Kan även tipsa om Anna G Jónasdóttirs bok.
http://www.genus.se/Aktuellt/nyheter/genusflodet/genusflodet-detalj//behov-av-karlek-bidrar-till-konsmaktordningen.cid1170843
Jag tänker både och när jag läser inlägget från Michael.
Med en stark grupp 8 mamma som drev igenom jämlikhet redan på 70-talet så ser jag ingen större skillnad när det gäller sysslor i vardagen.
Barnpassning matlagning,städning osv.
Sen finns det ju en del skillnader i varje människa.En del gillar att pyssla i trädgården(mest kvinnor) och sen finns det de som gillar att syssla med motorer och är väldigt sportintresserade(ofta män) Men att för den skull generalisera sysslor eller egenskaper hos man och kvinna tror jag inte så mycket på.
Jag tror att när en parrelation fungerar som bäst så kan man se människan under huden och mötas på lika villkor och det har inte så mycket med man och kvinna att göra,
Jag går igång på en man som visar ömhet mor barn och djur och som gärna steker biffen medan jag får ta ett glas vin och se på.
Jag kan också gärna vara den pyssliga som dukar fint och överraskar en trött man efter en lång arbetsdag om jag har lusten och kraften till det.
Det genuint kvinnliga i mig skulle isåfall vara känslan av att få vara omhuldad,omhändertagen och lite skyddad av den man jag lever med.Han skyddar mig från det onda och jag får vara svag.För det mesta när allt fungerar och jag mår bra så behövs det ju inte.Då funkar vi på lika villkor.
Men ibland är det ju han som är svag och behöver tröst och stöd och jag får vara den kanske mer känslomässigt starka som kommer med feedback på de problem han upplever och som jag kanske har erfarenhet av.
Så nej,i min värld och i mina relationer å är det så lite som kanske 10% som spelar på det manliga och kvinnlga.
Resten är nog högst mänskligt och glider mellan båda parter i en stark relation.
Men det är jag det,andra känner säkert annorlunda.
Min livsresa har gett mig en ny syn på de sk könsrollerna. Anknytning och prägling från uppväxten påverkar oss oavsett kvinna eller man. Viljan till att få och ge ömhet, kärlek, respekt och tillit är lika stor hos både kvinna och man. Sen har vi olika sätt att kommunicera på. Möjligen beroende på gener och hur våra hjärnor och signalsystem är uppbyggda, men även uppfostran. Om vi gav oss mer tid till att skapa förståelse och insikt till varför vi inte når varandra, och fick verktyg till att jobba med sin egen förmåga till kommunikation på alla plan så tror jag man skulle kunna rädda många förhållanden.
Man är två personer för att kunna skapa ett relationsmönster. Oavsett anknytning, bagage och erfarenheter. Oavsett hur duktiga vi anser oss vara på emotionell intelligens. Vi är båda ansvariga för hur relationen utvecklas. För mig blev det så kristallklart när jag börjar inse att kvinnan jag gett mitt livslöfte till inte kunde eller ville utvecklas tillsammans med mig. Jag ville så otroligt gärna delge och få ett djup i vår dialog. Lära känna vårt allra innersta. Det var hon som ville lämna mig, men till slut var det jag som skickade in papperen. Vi hade under resan bytt roller.
Jag håller verkligen med dig om, att gav vi varandra tid till att ta reda på de verkliga orsakerna till varför vår kommunikation havererat så skulle många förhållanden kunna räddas. Och att ha nått insikt utan att ta tag i problematiken är så trist. Just relationsmönster som är så djupt rotade i oss alla på ett eller annat sätt, kan verkligen få en att i ett första skede tro att det är kört och drabbas av hopplöshet. Men när man väl har identifierat relationsmönstren, ja, då har resan precis börjat. En svajig resa som handlar om att lära känna sig själv och stå upp för sina behov, men samtidigt tygla de osunda beteenden man kanske lagt sig till med.
Ja någonstans där så ser jag en fara i att dela in oss i manligt och kvinnligt.Vi ser gärna kvinnan som den uppoffrande vårdande.Den som är beredd att ”ta mer skit” för att mannen inte är lika intresserad av djupdykningar i relationen.
Dvs att skapa mer harmoni och förståelse för att vi är olika.Det blir lite-ja han är ju bara en man över det hela.
Och det är ett farligt tänk.Att vi som kvinnor kanske lägger ner mer energi och tankekraft framför allt kanske i början av en relation för att sen resignera när vi inte når den fulla potential vi tänkt oss är ju kanske också lite ”kvinnligt”
Vi kör lite all in och när vi inte får det gensvar vi förväntat oss så slutar vi förklara oss och drar oss tillbaka.Och då kanske mannen vaknar lite för sent och vi har redan kapslat in oss.Så även där kanske ett manligt och kvinnligt sätt finns som skiljer oss åt när jag tänker efter.
Men vi har det ju bra,vad är det du vill diskutera egentligen?
Ja,vad är det vi vill diskutera egentligen,
Ibland när vinden blåser åt fel håll.
Kanske vi kvinnor också skulle låta saker ha sin gång,Säga vår sak,vänta och se om mannen får en chans att reflektera över vad vi berättar och delar med av vårt innersta.
Kanske vi är den som är bättre att sätta bollen i rullning.men sen då? När åren gått lite och vi kanske inte är lika i synk när det gäller vår lust till närhet.När vi kanske ofta prioriterar annat än kvalitets tid och möten med den vi lever med?
Kanske det då redan är för sent,tåget har gått och relationen inte längre går att rädda.
Bara lite fredagsfunderingar,inte speciellt väl genomtänkta..
Härliga diskussioner vi fick igång!!! Friskt!! 😀
Min andra kommentar här idag…
Blir så glad över de otroligt välformulerade och insiktsfulla kommentarerna många kvinnor ger på ditt inlägg Michael. För idag är du ute och cyklar!
Kände mig mest bara ledsen i morse när jag läste dagens inlägg.
Nej, man ska inte tvinga bort Tarzan i dig. Men ärligt talat… Jag söker nån som kan möta upp mig vad gäller intelligens, kunskap och känslomässig mognad. Vill inte ha nån mjäkig person som aldrig säger vad han tycker och tänker. Men är det Tarzan…?!? Ugh ugh me Tarzan you Jane…
Skulle bli galen av att möta en sån man.
Det där att vilja ha motstånd handlar inte om manligt och kvinnligt. Det handlar om att våga vara sig själv och att våga stå upp för sig själv och sina åsikter och att vilja möta nån som gör samma sak. Det är bra egenskaper hos både män och kvinnor.
Det finns dessutom både kvinnor och män som vill ha lydiga, följsamma partners oxå. Och både kvinnor och män som gillar att vara lydiga och slippa tänka själva.
Det förvånar mig mycket att du som har detta ned relationer som yrke inte ser hur vi faktiskt dels formas genom uppväxten (till det där typiskt kvinnliga och manliga du pratar om) och dels har egenskaper i oss (oavsett om vi föds som man eller kvinna).
Nu får du fundera några extra varv innan du totar ihop ditt nästa inlägg på samma tema. Vill du ha hjälp med att få lite manligt motstånd och viljestyrka så har jag massor! Det är bara att höra av dig 😉
😀
Intressant inlägg. Jag håller med. Klart att det finns motpoler, och att det i sin tur skapar en oändlig gråskala. Denna gråskala sträcker sig från den ena polen till den andra, där vi människor beroende på vårt bagage, personlighet och vår medvetenhet osv; ”glider” omkring i olika ”hastigheter”, för att upprätthålla balans. (Ibland under vissa perioder kanske vi till och med hamnar ute på ytterligheternas kant dvs en av polerna) Utan detta ”glidande” skulle vi dock stagnera.
Sen vad en tillskriver för egenskaper för Yin/Yang, nordpol/sydpol, kvinna/man ser olika ut men oftast innefattar det en massa generaliseringar och det är det som upprör (helt förståeligt). Men sanningen är att ju närmare en själv kommer sitt inre desto mindre skrämmande är detta, för en förstår hur allt fungerar och hänger ihop. Lika mycket som jag är en kvinna så har jag en lika stor del ”animus” i mig. Båda behövs lika mycket hos mig och måste få ta den plats som behövs för att jag ska må bra och få balans
Jag tror att det där är sant till viss del men att det handlar mer om jämvikt än att just polaritet är det viktiga.
Som heterosexuell man kan jag ändå inte påstå att jag gillar mina maskulina sidor. Jag kan frambringa det men det har aldrig varit mitt normalläge vilket snarare drar mer åt det neutrala och lite (förhoppningsvis positivt) barnsliga hållet. Jag tycker heller inte direkt om att bli sedd och uppskattad som maskulin. Det känns snarare fånigt än smickrande när det händer.
Det lustiga är då, att jag faktiskt inte är intresserad av kvinnor som är påtagligt feminint karismatiska. Jag känner då att jag trycks in i den maskulina rollen som inte stämmer för mig och som jag inte orkar upprätthålla i längden. Då förmår jag heller inte att bli attraherad.
Min relation går dock alldeles utmärkt men jag tror det delvis beror på att min flickvän inte heller förmår att vara värst feminin. Jag tvivlar inte en sekund på att många uppfattar henne som ganska okvinnlig men för mig är det bara ett plus. Hon är heller inte värst intresserad av maskulina killar så det känns väldigt lika.
Det kanske är så att personer som naturligt är lite i mitten föredrar lika då, eller att de också har polaritet men betydligt mindre uttalad än hur det är för flertalet?
Så på nått sätt känns det som att vi duckar just den problematiken, men jag kan förstå att andra har den.
Var ju tvungen att tänka lite till.Om jag skulle koka ned det till två egenskaper som i min värld står för kvinnligt respektive manligt.
Dvs lite stereotypt representerar manligt och kvinnligt för mig så skulle det vara ordet kraft för manligt och omsorg för kvinnligt.Naturligtvis med stora variationer och ingredienser hos oss alla.
Men det är de två ord som för mig står för något gott och som kanske symboliserar det där lilla extra som vi jobbar lite mer på när vi är i en parrelation.Vi får då utveckla den sidan lite mer.När vi lever ensam så måste vi ju på ett annat sätt representera och räcka till på många plan.Som förälder arbetskamrat dotter osv och då drar man nog ut sig själv över ett större spektra.
I en relation så kommer ju faktiskt en del av de fördelar det ju ändå är att vara i en relation.
Jag slipper en del saker som jag annars måste manövrera och klara.Jag kan vila lite i att jag vet att jag har en partner som grejjar det åt mig.Då kanske jag i min tur lutar mig tillbaka lite och låter en del av de mer kvinnliga egenskaperna blomma ut för att det finns plats för det.
Det kanske också uppskattas på ett annat sätt av en partner också,de här småglimtarna av lek och spel på könsrollerna.
Men när det blir obekväma roller man spelar för att blidka eller tillfredsställa en partner,då tror jag man är ute och cyklar.