Attraktion, passion och stormande förälskelse har burit många upp till det emotionella paradiset. För visst är det härligt att förlora sig i ruset? Men emellanåt hamnar vi även på mindre angenäma platser. De färgglada drinkarna under parasollet i solstolen smakade allt annat än fantastiskt.
Igår pratade jag med en mycket insiktsfull person om relationer och vad det är som gör att vi dras till vissa kvinnor/män. Och vad som gör att det vid ett avslut kan bli en låsning/fixering vid det som faktiskt inte var en hälsosam dejt eller partner?
Vi består som du självklart vet utav mer än själva hårdvaran (kroppen). Det påtagligt synbara, utan även av mjukvaran (bl.a.känslomässig energi).
Det är högst naturligt att vi dras till charm, yttre/inre skönhet, stabilitet, humor, framåtanda, sexighet m.m. Men det blir betydligt mer komplicerat när destruktiva ”koder” finns inmatade i det psykologiska systemet. Både i den andre och oss själva.
Ju mer jag arbetar med människor i separation och kris, desto mer inser jag hur vi försöker reparera mjukvaran genom relationer. Omedvetet (vilket gör det så kraftfullt) dras vi till vissa personligheter.
Kan vi lysa mer inför oss själva och andra när vi tar hand om den trasiga själen i parförhållandet? Får det oss att komma i kontakt med den egna godheten? Samtidigt behöver vi då inte se såren i den egna personen eftersom vi har fullt upp med partnerns. Beroende av ständiga draman är flykt eller desperata reparationsförsök kring tidiga icke hela relationer i livet.
Vad är det personen som jonglerar med flera olika partners kämpar med att bevisa? Och maskera för det egna jaget. Vad är det som skrämmer så starkt att flera plan B och nödutgångar behövs? Vad vilar i ensamheten?
Som en annan person sa till mig när det handlade om smärtan i en abrupt avslutad relation: ”det gör ont att förlora det vackra i sig själv.” Innebörden i detta var att den starka attraktionen och förälskelsen fick personen i fråga att vilja göra bra saker, ja t.o.m. stordåd för en annan. Det passionsdrivet hade inte funnits där tidigare.
Förutom smärtan att förlora någon som fastnat i våra hjärtan, är det den positiva kraften i oss själva vi är rädda skall gå till spillo. ”Tänk om jag inte får känna så här igen!”
Vilken är din största utmaning när det kommer till val av partner och relationer?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har problem har levt med en man som jag önskar att han bara inte fanns. Men är så fin utseendemässigt att det gör ont i mig när jag ser honom…men helt utan tillit o han är empati lös ….Hatar honom och mår illa av att han tar i mig……Har letat och alla gubbar ser ju förjäkligt ut…….Varför gör jag så här måste vara fel på mej……
Ett förföriskt skal är vad du ser. En idealisering du skapar. Vad är det i det empatilösa som drar?
Tänkvärda ord. Träffade mitt ”livs kärlek” för ett halvår sedan. Tyvärr visade sig det sig att han är upptagen i en relation. Trots upprepade försök att bryta upp valde han att gå tillbaka till henne och här står jag sårad, ledsen och besviken. Till slut tog jag beslutet att bryta eftersom jag inser att jag sårar mig själv. Jag hade kunnat göra vad som helst för honom och precis som du skriver så gör det riktigt ont att förlora det vackra i sig själv!
Du är stark som bröt kontakten Lena. Du visade dig själv kärlek.
jag träffade mitt livs kärlek… Trodde jag! Han var perfekt på alla sätt. Han var romantisk, rolig, energisk, bemötande och tog hand om mig som en kvinna vill bli behandlad. Kunde inte tro att äntligen träffade jag den rätta. Han levde med en lögn. Åkte varje dag till ett jobb som aldrig fanns mm. Från att vara väldigt social märkte jag att han blev obekväm med att diskutera framtid och prata djupt, då kunde han bara åka hem. Svarar aldrig i tfn, knappt på sms… Jag höll ju på o bli tokig, men han älskade mig o sa allt löser sig. Varje gång jag tog tillbaka honom så gick han tillbaka till ruta 1 o så rullade det på. Jag kunde inte släppa han utan jag trodde han kommer ändra sig o han visste om jag säger att jag älskar henne, vill gifta sig o skaffa barn, så tar hon mig tebax. Efter 6 mån nu så hjälper det inte om han har ett fint utseende. Han har sårat mig så många ggr o det är så jobbigt att jag faktiskt kommit på att jag är värd bättre. Tack vare att jag läst Dina inlägg varje dag, har jag nu kapat mina band med denna ”man” helt o hållet… Jag känner mig fri o lycklig igen ☺️
Härligt att bloggen gav dig styrka att fatta beslutet för dig själv:-) Varma hälsningar till dig Diana.
Bra skrivet som alltid!! Fantastisk blogg! Jag står i valet o kvalet med min kille om att gå vidare i livet eller kämpa vidare med honom. Vi har en 5 månaders bebis och man vill ju in i det sista reparera såklart… Mitt största problem som jag är hjälplös i är att att han påstås älska mig men han visar mig inte den respekten i handlingarna som jag bör få som flickvän och mor. Många olika incidenter som exempelvis smsande med andra kvinnor gång på gång och förlorad tillit.. Har förklarat läget, och hur jag vill ha det och vad jag isåfall kräver av honom men han menar på att han måste ha hjälp med sådant för förändring och att han inte alls vet varför han gör som han gör gång på gång… Vad bör jag göra? Och som du skrivit, att man ska ge kärlek åt sig själv istället för att förlora sig själv, men jag tror jag börjat tänkt ”destruktivt” att det blir bättre med tiden och att han kommer förändra sig, och att man ”lever på hoppet”. Tacksam för råd!
Söker han hjälp för sitt beteende eller framställer han sig själv som ett viljelöst offer? Lägg hoppet på mogna personligheter. Förstår den enorma svårigheten i att ha ett litet barn mitt i allt detta.
Tack för svar! Nej inte ännu och det är ett ultimatum från mig isåfall men som jag förstått har han varit lika i tidigare förhållanden. Allt som kommer från hans mun låter bra men handlingarna visar hela tiden motsatsen..
Jag som många andra här har skrivit har tappat en stor del av mitt värde och känner mig som nån slags ”läkare” snart som ska försöka få han att förändra sig, förbättra sig och om jag då visste att Jag skulle få resultat i slutänden så hade det varit värt all väntan och allt hopp men känns onödigt att slösa bort Tid om detta är en del av han som person kanske som aldrig går att ”bota”. :-/
Alla män jag träffat har ungefär haft samma egenskaper och personlighetsdrag. Har varit med en kille i snart 2,5 år. Han lämnar mig när han vill och får mig tillbaka precis när det passar honom.
Jag är svag för honom.. Jag attraheras så starkt. Bara av att känna hans doft får mina ben att vika. Han förnedrar mig, kallar mig de avsolut värsta man kan tänka sig, får mig att känna mig så liten genom att ständigt påpeka mitt tidigare ”liv” och killar jag träffat innan honom. Han berättar ofta om misstagen han tycker jag gjort.
Han lämnar mig, han kommer tillbaka, han lämnar mig igen och bara av ett sms/samtal är jag hans igen. Jag är fast och jag kommer inte loss… Önskar en annan man bara kunde förtrolla mig med sin kärlek så jag kunde glömma denna idiot som jag känner sådan stark attraktion för.
Vad skulle utvecklas i dig om du bestämde dig (oavsett hur jobbigt det inledningsvis skulle kännas) för att lämna? Hur behandlade din pappa din mamma? Jag önskar dig styrka till att se ditt egen värde. Kram
Ina, det precis som om det var jag som skrev. Jag känner precis lika dant. Ibland önskar jag att han åtminstone varit otrogen så jag kunde ha en anledning att hata honom och då kunde säga stopp! Jag önskar får din och min skull Ina, att vi hittar kraften och kärleken till oss själva att göra oss fria! <3
Har levt i en relation med en man i nästan 4 år. Efter ca 1,5 år flyttade vi ihop men fungerade inte pga att jag tyckte inte det fungerade med mig, honom och mina barn( barnen var hos oss varannan vecka). Barnen kände sig inte välkomna. Så efter typ ett år flyttade vi isär och skulle bli särbo.
Han är en vacker man, många goda sidor och vi har en enorm passion. MEN han har ngn konstig förmåga att framkalla märkliga känslor hos mig. Han är väldigt väldigt ego. När vi väl blev särbo så har det varit struligt. Känns som att jag får ”tigga” om hans kärlek. Det är liksom mitt fel att det blivit så här tycker han. Jag vet inte varför jag inte gör ett slut på detta. Jag tycker om honom och han mig men det känns inte som vi. Han ger inte alls mig det jag vill ha egentligen. Kan ju vara så att jag vill inte förlora det vackra i mig själv…
”Han ger mig inte alls det jag vill ha egentligen.” Svaret på vad du behöver göra ligger där. Påstår inte är lätt. Tvärtom! Slösa kärleken på rätt person. Vilket råd hade du gett en nära vän, som var i liknande situation?
Då hade jag helt enkelt gett rådet: Ger han inte det du vill ha är det inte honom du vill ha. Är det rätt kärlek känns det. Då funderar man inte på vad han ger eller inte ger.
En man på mitt jobb har världens finaste personlighet. Jag har insett att jag är intresserad av honom, men vet inte hur jag ska gå till väga. Jag är ingen flirtig person och tycker det är lite klurigt eftersom vi jobbar på samma ställe.
Nånstans tänker jag att han kan få vem han vill, att han inte kan va intresserad av mig och att han kanske rentav är upptagen?! Hur ska jag visa att jag är intresserad? Och skulle det va att han är upptagen så får jag helt enkelt nöja mig med att jobba med världens finaste, suck 😎
Mitt råd är enkelt: säg vad du känner oavsett vad. Det värsta som kan hända är ju ett nej. Livet är här och nu.
Jag levde under många år med en man som då var min personliga motsats och jag förälskade mig kanske mest i känslan av att han ändå valde mig. Det var mycket av den traditionella uppvaktningen med blommor, middagar, resor och ibland smycken. Efter ett antal år smög sig ändå en ensamhetskänsla på mig, trots att vi var i ett parförhållande. Jag gladdes förstås åt den yttre bekräftelsen, men saknade den inre närheten. Många år senare, separerade vi av flera orsaker och drygt ett år därefter har jag nu träffat en ny man.
Det är intressant att göra de jämförelser som jag nu kan göra. Min vän och jag är på många sätt väldigt lika. Inget finns av uppvaktningens yttre attribut inte ens ett självklart attraherande yttre. Men en självklarhet i närvaro och en mjukt sjudande kärlek och passion som gör vem som helst vacker. Fantastiskt att få uppleva det i mitten av livet, även om jag hade velat få det från början. Men tid, erfarenhet och de insikter som följer med det krävs förmodligen för att uppskatta ”den som är bäst”.
Så det som attraherar i första skedet av en relation
Det hörs att du landat på en skön plats Evelina. Grattis!
Galet bra blogg och så otroligt bra du skriver!!
Denna blogg ”kom till mig” när jag som mest behövde den..och det är nu. Jag har gråtit varje dag sedan den 18 december, då min man sedan 10 år tillbaka sa ”jag orkar inte mer”, i telefon…..
Vi bodde tillsammans i 8 år, med mina två barn och hans två barn. Det gick inte längre då barnen inte trivdes med varandra. Vi blev särbo för nästa två år sedan, på hans initiativ. Redan där dog något inom mig. Sorgen satte djupa spår i mig och saknaden var enorm. Det kändes så fel. Vi var gifta och vi kunde inte längre bo ihop pga att konceptet funkade inte längre. I två år har vi nu kämpat för att försöka behålla vår relation och kärlek så levande som möjligt. Min svartsjuka har eskalerat och misstron. Jag har kännt mig övergiven. Vi har träffats på helger och typ festat. Det räckte inte för mig….. jag berättade det för honom och då kastade han in handduken och sa att han gjort allt. DET har han, utifrån hans förmåga och hans värderingar. Jag har i två år ständigt varit nervös, trots att jag litar på honom. Kännt mig tom. Ensam. Vi älskade varandra såå mycket och det sa han även när han gav upp, men han behövde prioriter sina barn nu (14 o 18 år). Det jag egentigen vill komma till är: hur överlever jag efter att blivit lämnad av mannen jag älskar så enormt mycket? När banden vi hade klipptes av på en minut. Inga samtal, inga sms.. bara minnen och ingen framtid ihop. Det gör så satans ont. Jag har gråtit varje dag sedan den 18 december och inte sett honom sedan den 14 december……….
För 10 år sedan skilde jag mig från mina barns pappa som om och om och om igen var otrogen. Vi hade hållt ihop i 16 år. Jag var bara en blöt fläck efter det. En månad efter träffade jag mannen som nu ”inte orkar mer”. Jag hade en månad på mig, på totalt 26 år att läka… jag trodde att den nya mannen, som jag blev blixtförälskad i skulle läka mig…
När jag nu sitter här och undrar… hur ska jag göra, vilket håll ska jag gå åt, var finns hjälpen att få smärtan att minska och såren att läka….var?? Hur?? Hjälp!!
Fruktansvärd smärta Petra. Grunden rycks undan – tilliten, tron på förhållanden…och mycket mer. Det gör ont när paridentiteten slits av. Det är skrämmande. Panikartat, men det kommer att bli uthärdligt. Inte nu, men senare. Och ännu längre fram ok, tills du en dag upplever kärlek igen. Känner verkligen med dig. Vet att många här känner igen sig i din historia. Nu handlar det om att få mark under fötterna. Någon att ventilera och gråta ut tillsammans med. All värme till dig.
Tack Michael! Som du säger, paridentiteten slits av. Jag skäms och jag känner mig misslyckad. Var jag inte värd mer än så?? Jag sitter fast i mörkret, bifinner mig i en bubbla. Pratar o pratar o pratar med folk som lyssnar, men smärtan inom mig kan ingen rädda mig ifrån, eller ta bort. DET är skrämmande. Hur ska jag klara detta, hur skall jag lyckas läka? Hur ska jag lyckas sluta älska mannen som var mitt liv? Detta måste vara den största smärta som livet kan medföra. Jag är livrädd!!!
Michel, jag ser fram emot dina kommande inlägg. De hjälper mig på klättringen upp på världens högsta berg, med start i den djupaste grop jag någonsin befunnit mig i.
Tack!
Titta gärna på detta inlägget Petra eller det som handlar om bryta paridentiteten. Värme till dig.
Skriv in i sökrutan: därför gör det ont att separera.
Känner så med dig! Ring vårdcentralen och be dom fixa en kurator till dig. Du måste få prata prata prata. Med tiden kommer det kännas bättre…omöjligt att se nu men jag lovar dig att det blir bättre. Kram på dig❤
Lever med en man sedan 25 år, har två barn tillsammans. Han har vart otrogen tre gånger, som jag vet om, jag har alltid tagit honom tillbaka. Livrädd att förlora honom. Jag kommer i sista hand, jobb och fritidsintressen först. Så har det alltid varit. När jag frågar om han verkligen älskar mig ler han bara och undviker att svara. Han är väldigt utåtriktad, flörtig och har svårt att säga nej till allt utom mig. Han har sökt ett nytt jobb flera mil bort och tänker flytta om han får det. Han räknar kallt med att jag följer med. När jag säger att jag inte vill flytta bryr han sig inte nämnvärt. Han kramar mig inte, tar inte i mig om han inte vill ha sex. När jag tar på honom drar han sig undan. Vi har inga gemensamma bekanta, gör sällan något ihop. Han går själv på många fester och aktiviteter. Jag väntar hemma och blir lycklig när han kommer hem. Han är mitt lyckopiller. Jag är nog i grunden ganska stark men jag blir svag i min mans närvaro. Varför stannar jag?
Ja, Anna – varför stannar du? Vad ger det dig att vara i detta? Vilket slags liv skulle du egentligen vilja leva? Vad är en rik relation i dina ögon? Varma tankar.
Hej Anna!
När jag läser så ser jag att du har svaren. Mitt råd är lyssna till dig själv. Lägg fokus på annat än honom. Han ändrar sig inte. Han förväntar sig bara att du finns där. Var inte där när han kommer hem, gör annat. Ni har inget gemensamt umgänge mm. Ta chansen till ett eget liv utan honom för han är inte där. Lycka till
Har upplevt passion, aldrig mer, vill ha lugn trygg och kärleksfullt förhållande nu.
Tänk att vi är så många som råkar ut för samma sak…
Känner likadant för en man, som jag har attraherats så mkt av..att mitt förstånd försvann….
Jobbar varje dag med att klara mig utan honom…att inte längta efter att få hans uppmärksamhet…
Vissa dagar går det bra, vissa dagar inte alls….
Men jag säger som er andra…bloggen här hjälper… Hoppas att jag blir fri, kommer bli trygg i mig själv och åter igen bli redo för en relation med någon som älskar mig!
Kram på er alla fina människor som delar med er <3
Jag är så glad och tacksam för att bloggen hjälper dig Nina. Kram
Tack för en mycket värdefull blogg!
Jag har haft några passionerade förhållanden- och det naturligtvis med ”fel” män (gudskelov inga psykopater eller våldsamma män, bara inte så bra på att ge av omtanke och omsorg). I relationer ser jag till att göra/hjälpa/laga/ge – och hoppas på att han då ska ge mig samma sak tillbaka- vilket naturligtvis aldrig sker eftersom jag attraheras av ”fel” typ. Bra i det hela är att jag inte kan förnedra mig till att ge och ge särskilt länge- och då gör jag slut. Mindre bra är att jag, trots att jag fnulat på detta i flera år inte lyckats komma på 1) hur jag ska identifiera ”rätt” typ, och 2) hur jag i så fall ska kunna hantera en man som är omtänksam och ger tillbaka. Suck.
Hur långt tid brukar det ta för dig att upptäcka varningssignalerna Camilla?
Min utmaning i relationer är att jag tycks ha lätt för att fastna vid män som efter ett tag visar sig vara lite för egocentriska, ha lite för hett humör samt ha brist på empati.. Är just nu tillsammans med nummer 3 av ”samma sort” och har allvarliga funderingar på att lämna. Just nu är han bortrest och jag känner som alltid när han är borta; frihet och lugn i själen.. Då är något väldigt fel, jag vet.. Tack för en fantastisk blogg. Jag har läst lite här och lite där, ska ta mig tid någon dag att läsa allt.
Om du lämnar kommer du att stärka ditt självförtroende. En verklig gåva att ge dig själv. Bryta mönster här och nu, som även sprider sig till framtiden.
Jag kan inte låta bli att undra varför det finns så många män/kvinnor som behandlar sin kärlek precis som man INTE ska! Och varför finns det så många som (mig) finner sig i detta. Vad är det med oss människor? Hur kan vi göra så här mot varandra, alla behöver vi kärlek. Varför inte vara rädd och vård? Eller bara lämna, på ett värdigt sätt!
Bra frågeställningar där Frida. Håller med dig.
Frida, svaret på dina frågor skulle jag väldigt gärna kommit nämre!
Mitt ? efter VARFÖR rätas ut lite under starka dagar för att sedan krokna igen av mitt eget tvivel.
Har insett att jag våndas mycket inför att berätta för släkt och övrig omgivning, orkar inte med deras reaktioner också, har ju fullt upp med att reda ut mina egna känslor, vi är nog ett par där omgivningen kommer bli lite ”chockade”, inte det värsta i processen men märkt att de samtalen också dyker upp o mina tankar
Mitt största varför? riktar jag nu mest mot mig själv och mitt eget agerande(eller brist på), känns inte som jag ensam ändå kommer på svaret på varför någon annan agerar som han gör.
Hoppas du knäcker nöten hos dig Frida! /Kram
Hur kan det komma sig att jag bara känner en omedelbar fysisk attraktion till män där det utvecklas till ett destruktivt förhållande? Jag kan ju omöjligt veta när jag först träffar dem att de har dessa personlighetsdrag som förgör min självkänsla. Och lika tvärtom, hur kan det komma sig att de snälla männen uppstår det noll attraktion för?
Eller är det svaret? Alltså: attraktion= ingen bra man för mig. Ingen attraktion= en snäll bra man som jag inte känner annat än vänskap inför och kommer att lämna ganska snart.
Även om jag inte räds att vara ensam resten av livet så känns det ju inte som ett alternativ jag skulle välja först.
Tack för många tänkvärda ord.
Happy söndag!
Hejsan min undring är varför blir jag aldrig vald för . De män jag träffar känns inte rätt . När jag äntligen träffar någon som jag tycker ser bra ut samt jätte bra egen skaper då blir jag bortvald de ser mig som vän jag har jobbat med mig själv i ett helt år . Jag är alltid mig själv . Go glad med ett positivt tanke sätt . Men aldrig kan jag få attraktion av rätt man . Vad gör jag för fel