Tänk vilka krafter som för oss människor samman. Förälskelse, känslan av att vilja göra allt för en annan, ”vi klarar allting tillsammans!”, minnen som fylls på och stora drömmar om framtiden. Enastående känslor som smakar paradis.
Men den eviga förhållande lyckan är inte alla förunnat. En dag kommer orden ut: ”jag vill skiljas. Jag älskar dig inte längre…” Någons värld raseras.
Tänker att vi lever i tiden av ”smidiga lösningar” – tio steg för att…Vi är vana vid smärtlindring: Alvedon mot värk i kroppen, ångestdämpande vid stark oro och antidepressivt när dagarna maler på i mörker. Vem vill inte slippa smärta?
Det finns ett romantiserande bland vissa kring det här med att separera. Kan förstå det utifrån att man känt sig trängd i relationen och att samhörighetskänslan inte varit närvarande på länge. Men för de flesta är det ett ”projekt” fyllt med skuld, skam, ensamhet, ett knäckt självförtroende, sorg etc.
När det fattas kärlek värker det. Genvägarna till att komma på fötter igen finns inte. Det är en process som tar oss igenom en massa skiftande känslomässiga landskap. Vi behöver förstå och härda ut den emotionella värken tills solen återigen reser sig i horisonten.
Michael Larsen – livscoach
Men hur ska man tänka för att inte höra av sig till den som har dumpat? Jag befinner mig nämligen i den sitsen nu, dumpad och saknar… jag saknar så det gör ont. Brukar höra av mig nån gång i veckan bara för att höra hur det är, hur han mår etc. (Även fast han själv inte har hört av sig en enda gång sen i Augusti). Han säger att han bryr sig trots att det alltid är jag som tar initiativet till att höras.
Kan inte du skriva ett inlägg om varför man inte ska höra av sig till sina ex? Det känns destruktivt för mig som dumpad att försöka vara vänner när han inte bryr sig… trots det kan jag inte sluta bry mig. När är det dags att ge upp?
Vänligen
Frida
Börja med att vända på tanken om att du blivit ”dumpad.” Så lätt att från den positionen se sig själv som ett offer. Jätte bra idé Frida att skiva om ”varför man inte skall höra av sig till sina ex.” Det kommer i morgon:-) Det är dags att ge upp när du känner att du förlorar ditt självförtroende och självrespekt. Det kostar för mycket att lägga sitt värde i händerna på en annan. Jag har själv gjort de misstagen och vet vad det kostar. Ditt liv skall inte byggas på ett beroende av hans bekräftelse. Värme till dig/Michael
Du har nog rätt, Michael. Någonstans i mig hoppas jag fortfarande på en relation
..med denne kille. Jag antar att jag ger upp när det är dags. Jag har gjort det förut 🙂
Tack för ditt svar
Vänligen
Jag har varit inne och läst dina inlägg flera dagar i rad och finner tröst i dem. Jag bad min man att vi skulle gå på familjerådgivning för att jag tyckte att det skavde på några områden mellan oss, utan att det för den delen var alarmerande. Det var som att öppna Pandoras ask hos mig själv! Och det innan vi ens hann gå dit.Från att ha varit den som alltid trott på oss, den som kämpat för oss, den som varit hoppfull har jag överväldigats att enorma antipatier, nästan avsmak och en så stark känsla av att jag nog faktiskt inte vill mer. Det gör enormt ont! Med tre gemensamma barn mellan 6 och 11 år läggs också skulden på smärtan. Jag förgås! Hur kommer man ut på andra sidan, Michael? Det är outhärdligt! Både min man och jag är ju så kära i projektet Familjen och våra barn är så enormt trygga. Hur kommer man över smärtan i att man tillfogar dem smärta?
Att det skulle göra så ont att bli lämnad och utbytt tror jag ingen kan förstå om man inte varit med om det själv…
Vi har varit tillsammans i fem år och sambo i fyra år. Det har varit några kämpiga år för mig med ett destruktivt jobb, krävande föräldraskap (mina barn) och en skuldbeläggande mamma. I detta försvann kärleken till mig för min sambo och han hittade någon som bekräftade och älskade honom på jobbet! Vi kämpade hela sommaren och jag visste hela tiden att det fanns någon annan som spökade… Jag förlorade… Han gjorde slut och en vecka senare sover han hos henne…
Eftersom vi bor i hans hus, semestrat i hans stuga och seglat i hans båt står jag inför att måste lämna allt… Ska nu packa mina saker och lämna mitt hem för att flytta! Samma helg åker han till fjällstugan med sin nya och jag har inte hunnit hämta mina saker från stugan…det är 4 veckor sedan han gjorde slut
Det gör så ont att det inte finns ord… Jag vill inget av detta och måste lämna allt
Han säger att han hjälper mig med vad jag vill och han vill gärna träffa mig eftersom han bryr sig om mig…
Träffas jag är jag antingen ledsen/bitter/elak dvs slänger ur mig massa kommentarer om vad han gör med den andra kvinnan
Han upprepar hela tiden att han måste göra detta ! ”Tycker du jag ska stanna för din skull?!” ”Om du talar om hur mycket jag sårar dig hela tiden kan vi inte vara vänner!”
Det gör sååå ont
Jag inbillar mig att han fortfarande har känslor för mig…