När psykologiska krafter på insidan är som starkast, kan det vara tecken på att stora förändringar är på gång. Vi reagerar betydligt mer intensivt än vad vi normalt sett gör. En person och/eller situation trycker på Katarsis (utrensning) knappen och vi känner oss fullständigt förkrossade. Det som tidigare varit omedvetet och bortträngt kommer upp till ytan och livet kan kännas mörkare än någonsin.
Aristotoles menade att tragedin renar oss.
När vi konfronteras med stor emotionell smärta, känns det som om allt skall rasa samman. Livet upplevs vara på väg utför bergsväggen. Det är få av oss som inte mött paniken.
Människor har sina anledningar till varför de byggt höga, inre försvarsvärn mot omvärlden. Personlighetsdrag i kombination med tidiga yttre påfrestningar formar oss. Vi blir känsliga eller avstängda. Clowner eller dystra skuggor. Handlingskraftiga eller förlamade. Flyktiga eller stabila. Ängsliga eller härdade. Varianterna är oändliga till antalet.
När vi så småningom börjar titta närmare på spegelbilden, och jobba med henne/honom upptäcker vi att vissa av våra gamla överlevnadsstrategier inte längre behövs. De är likt kläder som sitter alldeles för trångt. En rymligare och skönare dräkt vänta på att få användas. Våra hjärnor, tankar och känslor är föränderliga. Inget levande är statiskt.
Om du befinner dig i ett omskakande och traumatiskt läge: det gör som mest ont när vi står vid the tipping point gällande den inre miljön – någonting nytt, bättre och större väntar på att få ta plats och uttryckas i våra liv. I detta gränsland kan smärtan kännas outhärdlig. Du är inte ensam min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Kloka tankar men svåra att ta till sig när man ligger I det djupaste hālet. Han älskar en Annan Och Inget jag kan göra kan ändra på det. Giftemål Och barn väntar på Hnm Och jag kan bara gråta. Hans lycka är min olycka!
Alla varma tankar till dig Sanna – kan föreställa mig hur det måste kännas för dig.
jo du kan! göra ngt! gå vidare! han bytte bort dig så du ska vidare med ditt liv du var inte den han skulle vara med, så ngn annan väntar på dig!
När känns det bättre??? Blir galen snart! Jag är lika kär i honom som han är upptagen
Det kommer att bli lättare när du gått igenom sorgeperioden. När du börjar kunna tänka hoppfulla tankar om dig själv och livet.
Det är som att dina texter kommer precis när jag behöver dem.
Idag tar jag med mig detta om att vissa av mina överlevnadsstrategier inte längre behövs.
Ska om ett par timmar äta lunch med min (ex)make. Ska för första gången sedan separationen försöka vara verkligt ärlig, lugn men ärlig. Hittills har hoppet om en återförening tyvärr hindrat min ärlighet. Har varit så rädd för att minska mina chanser hos honom. Men är förbi det nu. Vet inte längre om jag skulle kunna gå tillbaka till honom, och i vilket fall som helst så får det gå som det går.
Inser att nu är tiden kommen för att faktiskt berätta vad hans ageranden har gjort med mig. Självklart är det mitt ansvar hur jag väljer att reagera, men det finns också en befrielse i att inte alltid bara vända andra kinden till, utan till slut säga ”så här sårad är jag, detta gjorde ditt beteende med mig”. Tänker att tiden är kommen att lägga saker hos dess rätta adressat. Att det finns någon slags befrielse i att stå upp och säga ”jag är inte osårbar, detta har hänt med mig sedan du lämnade”. Och det utan att försöka påverka honom åt något håll, utan bara att stå upp för mig själv genom
att vara ärlig.
Jag tar också med mig dina ord om att detta är en rening, ibland känns det faktiskt också så. Och att det är som smärtsammast precis vid the tipping point. För jo, livet outhärdlig, check på den, panik, check på den, allt faller utmed bergväggen, check på den.
Men också – jag växer, check på den.
Vilka insikter du beskriver Marianne! Härligt! Ja, stå upp för din sanning. När vi är fria från rädsla vågar vi uttala det vi bär på. Tack!
Tack till dig och ditt engagemang!
Har nu lunchat med min exmake. Det var befriande att vara ärlig. Och fick faktiskt för första gången ett verkligt ansvarstagande från honom, hittills har liksom allt ändå fallit tillbaka på mig, även hans del.
Så, den vackraste av septemberdagar och mitt äktenskap. Och den vackraste av septemberdagar och mitt nya liv tar sin början. Skrämmande och spännande. Outsägligt sorgligt och befriande.
Jag är ensam, men inte längre oälskad. Och jag tar den lilla flickan i handen och säger: jag är med dig, jag tar hand om dig, du är trygg.
Jag är trygg.
Och mitt äktenskap är över, skulle det stå.
Vilken resa Marianne, och det är bara början. Ett stort men självklart steg. När man som du skrev tidigare, inser att det som händer är något man inte vill men som är nödvändigt utifrån ens nya insikter. Att stå sig själv närmast:)
hoppas det blev den befrielse du kan växa i! styrkekram!
Du har verkligen en enastående förmåga att hitta å förklara i livets slingriga vägar. Att dela ut kartor å kompass så vi hittar…..fantastiskt. Läser dina inlägg varje dag å har fått mycket hjälp på vägen och efter många trassliga år med komplicerad kärlek å en barndom som har i övrigt att önska äntligen mött kärlek. Jag har jobbat mycket med mig själv genom åren å vill tacka dig för att du hjälper mig att få ännu mer harmoni. Så än en gång tack för alla kloka ord å tankar du delar med dig av. Kram Kicki
Blir fantastiskt glad och inspirerad av dina ord Kicki! De betyder mycket för mig. Tack!
Otroligt läsvärda ord från både dig och dina bloggläsare! Jag har det tufft efter en separation. Har inte hört av mig till honom sen vi separerade för 1 månad sen. Nu börjar jag känna mig sugen att höra av mig, men då tänker jag på dina ord ”varför höra av sig till någon som inte vill vara med dig”. Och då hoppar jag över det där sms:et. Det känns så skönt att läsa att andra är i samma situation, att man inte är ensam. Helt otroligt hur jobbigt det är att gå igenom en separation.
Bra att du har styrkan att ligga lågt från kontakt! Det är verkligen inte alltid så lätt – så många konfliktfyllda känslor som drar i oss. Jobba med att stå kvar i det som ÄR. Rätt person kommer att sträcka ut handen igen. Frågan är bara om du vill då…
”Rätt person kommer att sträcka ut handen…” Så trösterikt!
Huvudet på spiken! Helt plötsligt känner jag inte igen mig själv. Jag är vilsen helt enkelt! Ena dagen så himla stark nästa håller jag på att gå i sönder. Jag är på min partner om ditt och datt. Jag är som en terrier ibland. Plötsligt är jag inte glada, anpassningsbara, tillmötesgående jag. Utan jag VILL ju vara mig själv… Men det är inte lätt just nu, men någonstans känner jag att det som händer med mig kommer att bli så mycket bättre…men just nu är det bara kaos.
Tack för att du delar med dig Vilsen – vad tror du att det är som gör att det blir så här? Känner du dig sedd och förstådd?
Att det blivit så här är nog för att jag alltid varit bra på anpassa mig. För bra helt enkelt! Glömt mig själv, mina drömmar, önskemål mm. Jag vet att man måste kompromissa i en relation, tro mig! Har en lång relation bakom mig, 18 år, tillsammas har vi fyra underbara barn. Reationen jag har nu är 4,5 år gammal… kaos och passion.
Men jag känner att jag har aldrig någonstans någongång fått bara vara jag. Fyra barn tätt, vad allt det innebär. Ny relation lite för snabb tror jag efter skillsmässan. Nya relationen har också haft en lång relation bakom sig. Precis som jag träffat sitt ex i tidig ålder.
Så mitt svar: Jag har helt enkelt aldrig ”haft tid” att se mig själv, känna mig själv, vara mig själv. Har anpassat mig så mycket för alla andra. Å fortsatt med det, men nu är det ngt inom mig som vaknat. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det. Leva ensam? Försöka bygga upp mitt jag i min relation med denna man??? Känner mig inte förstådd. Känner mig sedd ibland… när jag e go och glad. Inte arg och ledsen, då kan jag i hans ögon dra åt helvete.
Åh, känner så igen det där med att vara sedd bara när man är go och glad. Så var det precis med min exmake. Jag tror att mycket handlar om våra sårade inre barn. Idag fick jag faktiskt för första gången höra från honom att: jag tog inte ansvar för mina egna behov i tillräckligt stor utsträckning för att jag skulle kunna fortsätta älska dig.
Jag tror att han länge körde över sig själv, och jag fick skulden och kärleken till mig försvann.
Men några råd? Tyvärr inte, är lika vilsen som du. Men känner också en spirande lycka i att stå på mina egna två ben. Ensam mitt i mitt eget liv.
Styrkekramar till dig!
vad spännande! han har också fått insikter!
Mycket bra skrivet!! Tack! ❤
Tack Maria H!
Så bra skrivet, Michael! Tack.
Kanske finns det ett liv efter detta… Just nu gräver jag ner mig själv i självanklagelser. Mår så himla dåligt & saknar honom… Hur kunde det kännas så rätt om det inte var det???Kommer jag se en mening någonsin..? För blir det inte bättre så vet jag inte hur orka…
Kanske är du bärare av det som han borde titta närmare på i sig själv? Se upp för de subtila projiceringarna som läggs på dig från någon annan. Det gäller att kunna sortera vad som är vad. Visst står rätt person stadigt vid din sida (även då du inte har dina bästa dagar)? Värme till dig!
Tack snälla.
Subtila projiceringar måste jag läsa på om. Tack igen! Den här bloggen är verkligen viktig för mig nu. För att orka kämpa.
Kram till er alla.
En annan fråga; går skuldkänslorna också över..? Eller får man leva med dom..? I mitt fall att jag var för ärlig, vilket han uppmuntrade mig till…
Inom Sufismen finns en bön, eller vädjan att bryta upp ens hjärta ”Krossa mitt hjärta så att ett nytt rum kan skapas för en gränslös kärlek” <3
Väldigt vackert U! Tack!
så skrämmande, och fin!
Hej alla kloka människor!
Att släppa och gå vidare från en relation är aldrig lätt..
Jag har själv träffat en kille i två år men som aldrig kunde ta beslutet om han skulle kliva in helt med mig och mina barn.?
Jag kom till punkten där jag kände att nu är det nog, jag kan inte göra så här mot mig själv längre, jag vill ha mer och förtjänar mer!
Har han inte bestämt sig på två år kan det inte vara rätt…
Det var inte lätt att avsluta det hela eftersom jag fortfarande hade starka känslor för honom, men det går ju inte om han inte känner det samma för mig!
Jag mådde inte bra och var inte glad, ovissheten och ”väntan” tärde på mig!
det är fyra mån sedan nu utan att vi hörts, jag sa att han inte fick höra av sig!
Ändå fick jag ett infall häromdan att jag skulle skicka å fråga honom hur han mår, för att jag bryr mig..
Jag gjorde det men insåg nästan samma sekund som jag skickade att ”nej!!”
Som Michael skriver: Varför höra av sig till någon som inte vill vara med dig??
jag kände samma känsla som när vi var ”tillsammans”…jag ger, ger å ger men får inget tillbaka!
Min läxa var att åter inse att han inte är nåt för mig och att jag inte ska lägga mer tid och energi på honom.
Lättare sagt än gjort men så är det!
jag måste fortsätta lägga focus på mig själv och mina rädslor för att bli fri…kämpa på alla, det blir bättre!
Kloka ord!
Trots min brist på att känna tillit till andra människor, och då främst män, så ser jag framåt. Igår hade jag en halvbra dag överlag men denna dag är bättre. Idag har jag förmågan att se lite klarare och jag känner mig stark och viktig. Läkningsprocessen fungerar som den ska och tids nog ska jag väl våga släppa in någon i mitt liv igen.
Jag är inte ledsen längre över det som inte blev, jag saknar inte mitt ex. Däremot kan skulden gentemot barnen poppa upp som gubben i lådan emellanåt (som igår) där jag känner att jag var orättvis mot barnen som inte stod ut så de fick växa up i en kärnfamilj. Men idag ser jag själv hur dumt det låter, det är inte bra för barnen att bo med två föräldrar som knappt pratar med varandra eller ens sover i samma rum, där en förälder flyr hemmet all vaken tid och uttrycker saker gentemot den andre, där den andre går hemma och lider i tysthet. Jag tog mitt ansvar för barnens och min skull.
Men man får peppa sig på detta sätt emellanåt och reflektera och se situationen som den var och inte bara dra på de rosa glasögonen utan verkligen våga se hur det var.
Smärtan finns inte där längre, kvar finns nu en kvinna som måste börja våga tro på att de nyvunna känslorna om sig själv räcker gott och väl och att hon med dessa måste våga riva murarna hon satt upp.
Tack Michael för en fantastisk blogg!
Du har kommit en bra bit på vägen. Fortsätt på den vägen.
Tro på dig själv och riv murarna när du är mogen för det.
Ett bättre liv väntar på dig i framtiden.
Kram
Tack bästa Michael!
Gör outhärdligt ont idag och kommer nog göra det ett tag framöver men det du skrivit ger mig hopp..
En dag händer nåt bättre och större!
Kram till dig Michael och till alla ni andra som kämpar!
Det kommer bli bättre och större!
Kram till dig med 🙂
Den här bloggen är mitt ljus i mörkret och den ger mig stöd, styrka och tröst när jag behöver det!
Jag och mitt ex har fortfarande kontakt, är kanske dumt då vi egentligen inte har något som binder oss samma längre såsom barn. Känner väl ibland att jag är lite mer drivande i kontakten också men om jag låter bli så hör han av sig förr eller senare. Vårt kapitel känns inte avslutat trots att han lämnade mig för fyra månader sen. Ibland vet jag inte riktigt varför jag fortsätter att ösa min energi på honom när han inte vill ha mig egentligen men samtidigt inte heller vill bryta….
jag håller med föregående, Michaels blogg har varit min livlina genom mina jobbiga perioder…så tack Michael för det!
Sen känner jag så väl igen mig i din situation Ida!
Var också i en relation där vi hade svårt att bryta…jag för att jag hoppades att han skulle komma till beslutet att vilja kliva in på riktigt och han för att han inte ville släppa mig för att jag var en sån bra tjej och ville inte förlora mig?!
Ändå kändes det som att jag också var den mest drivande men om jag inte hörde av mig gjorde han det till slut…
Jag kom ändå till punkten där jag insåg att det var bäst att bryta helt
Det tog mer än det gav att höras då jag egentligen vill nåt mer…
följ ditt hjärta och gör det som känns rätt för dig!
Lycka till!
Åh mitt i prick som vanligt! Din blogg Michael, den hjälper mig att hantera livet, tack!! Både genom tidigare fullständig förkrosselse och nu genom skör förälskelse till en ny helt underbar man. Jag är livrädd men tack vare dina ord sitter jag åtminstone ner i båten. Ångesten är stor men härbärgerbar <3
Så kul för dig Jenny! Försök njuta lite av denna underbara nya man ;-D
Tack! Och önskar dig detsamma! Kram
Om jag bara hade vetat i januari vad jag vet idag! Jag var verkligen nere på botten av det mörkaste och svartaste hål, men jag tog mig upp, vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra! Det mentala hos en människa är fantastiskt, tänk vad jag genom att jobba med mig själv åstadkommit. Men det är själva resan som varit så mäktig, ibland har jag tagit mig själv med storm över hur jag över huvudtaget lyckades samla kraft till allt jag gjort. Men jag gjorde det!
Håller helt med dig. Det är en fruktansvärd och samtidigt otrolig mäktig resa. Ibland blir jag också fullständigt tagen av min egen kraft och min egen förmåga att komma igen.
Kära Emma, jag är där du var I januari. Jag är så fruktansvärt nere. Han har träffat en Annan, de bor ihop nu Och bröllopsklockorna kommer att ringa I sommar. De försöker få barn. De är 38 år Och jag hoppas de ej lyckas . Googlar statistik över chanserna att få barn .. Helt idiotiskt Och jag skæms!!!
Kära Sanna styrka till dig!!! Tillåt dig att känna allt du känner! Låt dina känslor skölja över dig, det kommer vara överjävligt men du kommer stå kvar! Du kommer att åka en känslomässig berg- och dalbana men när du kommit så långt att du accepterar det som hänt då är du redo att stiga av och åka en annan karusell. Det kommer ta tid, ge dig själv den tiden.
All styrka och värme till dig!
Kram Emma
Jag står i valet och kvalet. Mitt ex vill faktiskt ha mig tillbaka (trots att han sagt jag är i brist på bättre, att han aldrig kommer att uttrycka sina (positiva) känslor för mig osv…) Att hans ord berott på frustration. Jag har ensam gått igenom svåra saker utan hans stöd eller ens närvaro. Jag har känslor för honom såklart men jag vet inte vad jag ska göra? Hur ska jag kunna säga nej? Och vill jag säga nej? Och vill jag – och kan jag – säga ja? Jag undrar vad det skulle innebära? Att säga ja igen skulle antagligen leda till samma diskussioner, situationer som tidigare.
Jag har påbörjat en resa där jag förutom jobbar heltid också studerar kvällstid samt är aktiv inom frivillig verksamhet på helger. Han vill antagligen jag ska sluta med nåt för att ha mer tid med honom, vilket varit orsaken till att han velat göra slut också.
Känns svårt. Hur ska man veta om det är dags att bege sig ut i det okända och i ensamheten helt och hållet?
Stå på dig och välj dig själv och det liv du vill leva.
Förmodligen blev inte singellivet som han hade tänkt sig och då ”duger” du igen. Har svårt att tänka mig att en sådan människa som du har beskrivit honom ändrar på sig så lätt.
Du har ett bra liv utan honom.
Ja det är svårt. Jag ser ju så många bra sidor med honom men om han fortsätter säga elaka saker och behandla mig nedvärderande så vill jag ju inte fortsätta. Jag har bara så svårt att tro han skulle ändra sig. Särskilt när han inte anser att han har gjort något fel heller…
Du har det säkert bättre utan någon där du bara duger ibland.
Men att fylla tomrummet med arbete och studier och frivilligt arbete på helger är det inte ett sätt att fly genom att hela tiden vara sysselsatt och inte tilllåta sig att stanna upp och känna efter..
Absolut har du rätt i det att det är ett sätt att inte känna efter. Stannar jag upp och känner efter tar det så ont och det känns som en stor sorg.
Men att känna sorgen är det inte en del av läkningen?
Jag tror inte att du vinner något med att hålla dig sysselsatt, jag har gjort precis likadant, dvs hålla mig sysselsatt och det enda jag har vunnit med det är att jag nästan jobba ihjäl mig – eftersom mitt arbete mer än gärna slukar allt det kan få, och visst jag blir bekräftad där men det är ju inte den bekräftelsen jag vill ha – den håller mig inte varm om natten eller ger mig en kram när jag är nere.
Mikaela, som du beskriver hur han varit mot dig så tycker jag inte att han förtjänar dig!
Du ska vara lika viktig för honom som han är för dig, du ska känna dig älskad, viktig och värdefull i hans närvaro.
Du kanske ska ställa dig den frågan, om du gör det med honom?
Lycka till!
Viktiga frågor att tänka på. Svaret är ganska enkelt – jag känner att det kvittar för honom om det är jag eller någon annan kvinna som är i hans liv. Jag tror inte att han har så djupa känslor för mig men jag kan ha fel.
Är det så du tror att det är så tycker jag absolut inte att du ska ge dig själv till honom igen!!! Du är så mycket mer värdefull Mikaela!!! ❤️
Han har själv sagt det till mig att kvinnor på två ben finns överallt och att jag är lätt att ersätta. Svårt att glömma sådana ord…bara en i mängden av alla hans ligg som han också sagt. Jag kan inte tro att det är kärlek då en man säger så. Han säger han älskar men hur kan det vara det. Ibland tror jag att det är jag som är galen.
Alltså Mikaela! Han är ju fruktansvärt respektlös mot dig och alla andra kvinnor!!! FYYY!!! Ursch va arg jag blir!!!
Det låter så dumt då jag skriver ner det. Fastän han sagt detta så glömmer jag det och går vidare….själv anser han inte han sagt något fel utan att jag överreagerar och är känslig, hänger upp mig på småsaker. Han vill gå vidare som inget har hänt för det har det ju inte enligt honom.
Jag är inte heller någon dum idiot men jag antar att det finns starka band mellan honom och mig, som gör det svårt att bryta och lämna. På ett sätt känner jag mig beroende av honom.
Precis som alla andra sagt, Mikaela, var rädd om dig och gå inte tillbaka. Jag kan mycket väl känna igen det där med starka band, men den mannen är inte klar med sig själv! Och du ska inte fortsätta ta smällen för att han inte är det!
Vill också kommentera det du skriver om att du känner dig beroende av honom. Det känner jag så väl igen. Jag har absolut varit beroende av min exman. Och när jag inte hade honom längre blev det nästan som abstinens, som om man skulle bli nykter som alkoholist. För mig är det absolut verkligt att man kan bli beroende av personer. Och om du ser det som det, kanske du lättare ser varför du dras tillbaka, samtidigt som du också kan se att det inte är bra för dig, precis som alkohol inte är bra för en nykter alkoholist.
Skickar varmaste styrkekramarna!
Å Mikaela…jag måste få förtydliga! Det är självklart inte dig jag blir arg på! Du är verkligen ingen dum idiot, å absolut inte överkänslig på något vis. För mig låter det som att han har lyckats bryta ner dig och göra så att du känner dig beroende av honom. DET gör mig arg! Jag hoppas så innerligt att du kommer välja att börja lita på dig själv igen. Ingen här dömer dig, vi vill bara få dig att se att du är sååå värdefull. Vilket han inte verkar ha förmågatt se!
vill du ha mer? kan han ge dig vad du behöver och vad du vill ha? våga se svaren! styrkekram
Jag förstår att det är svårt och att det är mycket lättare att som utomstående stå och säga att han inte är värd dig än att se det själv.
Men handen på hjärtat, tror du att han kan ge dig vad du vill ha och behöver?
Jag tycker inte att han låter som en kille som man vill ha då han är väldigt respektlös mot dig, blir så arg varje gång jag läser hur han behandlar dig.
Förstår så väl att det är svår att bryta, är ju i samma sits själv där jag har svårt att släppa taget. Ta hand om dig och stå upp för dig själv, känn efter i ditt hjärta och med din hjärna så kommer du nog fram till det beslut som är rätt för dig.
Nej Petra, jag menade inte att du anser mig som så. 🙂 Men jag själv ibland och många andra som ser på utifrån tycker det är idiotiskt att jag överväger ta tillbaka honom som sårat mig så och som de säger kommer fortsätta såra mig. Jag antar att de har rätt.
Vi är många som gör sånt som vi egentligen vet inte är bra för oss. Det finns nog många förklaringar till det. Men det gäller nog att komma till punkten då man vill ge sig själv något annat och bättre! Då man vill stå upp för att man är värdefull…och inte längre vill be om att bli sedd och älskad eller bättre behandlad. Då man helt enkelt bestämmer sig för att inte tillåta sig själv något sämre än man är värd. Lycka till fina du!
Vad känner du själv i hjärtat att du är värd?
Tack Petra! Jag tycker jag är värd bättre. Jag anser mig vara en bra partner, väldigt kärleksfull, pålitlig och lojal, varm, en god vän och kärlek. Det är svårt att tro att det finns en som skulle fylla de krav eller önskemål och kärlek och respekt och närhet. Men kanske det beror på dålig självkänsla, att jag innerst inne inte tycker jag är värd det.
Någon som vet hur länge sorgetiden kan vara? E sjukt långt nere…& vet inte hur jag ska komma vidare…2 månade har gått nu.
Han behandla mig illa..ljög, gick bakom ryggen & ändå älskar jag fortfarande honom & gråter…