Vi dyker med fullständig tillit ned i det glittrande förälskelsehavet. Solbrända, skrattande och fyllda med förväntningar. Vi är gudar och gudinnor i perfektion.
”Det känns helt fantastiskt det här! Han har allt det jag sökt i hos en man!”
”Hon är kvinnan i mitt liv! Så kärleksfull, varm och omtänksam!”
”Jag mår så oerhört bra i hans/hennes sällskap!”
Er gemensamma resa har just börjat och allt strålar… tills en liten kliande gest blottar sig, ett vasst litet uttalande, en skarp tillrättavisning, ett förminskande av en känsla du visar, ett ex som hör av sig emellanåt, en kommentar från partnern som gör att du känner dig bortgjord inför de andra på middagen…
Det du först förbiser, som du rationaliserar med en gäspande ursäkt, bortförklarar för dig själv i kvällsmörkret… Även det egna obekväma i oss själva:
Stanna upp en kort stund och med tre andetag:
”Vad i mig, mina handlingar och beteenden kan såra, skada och få en partner ur balans?” Orka stå kvar i frågan en liten stund.
Vi vill så gärna!
Kruxet är att många människor bär på så enormt mycket bagage: före detta partners som spökar i kulisserna, barnens pappa/mamma som inte vill släppa greppet, känslor som spiller åt alla håll och kanter, stökig energi som studsar runt i det emotionella flipperspelet…
Vi behöver bli bättre på att sätta oss själva i karantän mellan turerna.
Under förälskelsefasen visar vi våra mest tilltalande, charmiga, kommunikativa, lättsamma, snälla, välvilliga sidor… tills de automatiska beteendena inte längre går att hålla tillbaka. Hela personen presenterar sig:
Med allt bagage! Pam in my face! Du gör det! Jag gör det!
Har sagt det hundra gånger tidigare: inled förhållande med personen som någorlunda känner sig själv. Vars sår, ärr och galenskaper kan vistas sunt i det fria utan att det skadar vi.
Minst lika viktigt som att kunna se våra ljusaste sidor, behöver vi modet till att se det icke charmerande här inne. Då kan vi mötas på riktigt – utan avstängning! Utan kletig sockervadd från förr.
Lugna blickar, stilla röster och varma händer som bara finns där för varandra – oavsett vad.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack…för hjälpen på vägen mot ett bättre li//Veronica
När man har levt ihop 18 mån och vart ihop 3 år, satsat på en gemensam framtid med att bygg till ett hus så vi får plats och fint ihop. Han ringde och sa att han längtade efter mig och dagen efter gjorde han slut…..har under sommaren kommit fram att alkoholen tydligen vart/är ett problem som han döljt denna tid ihop och nu tog den över…så tragiskt och synd för vi hade det bra ihop. Nu har han fullkomligt raderat och förträngt oss och vårat…känns som han dog. Så lära känna någon på 6 månader känns så avlägset. Bagaget man har med sig kan man be om en CV kanske …om man någon gång vågar igen…tack för dina fina och bra inlägg.
klart att du vågar, han var ju inte mer än människa han heller, han visste att det inte skulle godkännas och kämpade mot sitt begär, men det vann – den här gången……tyvärr. eller…det kanske var bra?
Hade varit bättre om han varit modig och varit öppen med att alkoholen varit/är ett problem, då hade ni kunnat mött det tillsammans. Tyvärr så är det väldigt svårt vinna kampen mot ett beroende, kanske kan man göra det med vilkorslös kärlek om man orkar ta den fighten…
Ja man måste ju våga helt klart, men lär nog dröja. För vill man verkligen bo med en som har problem som dom inte står för..
Han har redan gått vidare in i nästa förhållande och stoppar huvudet djupare ner i sanden…
Tack för era tankar.
Vilket underbar o larorik tema!
Jag läste två gånger o tänkte ” sant” ”yes”
Tack för det Michael!
Ja minst 6 månader…
Härlig text idag, så full av hopp och mod, mitt i allvaret!
Tack för ännu ett givande inlägg!
Ååh va härligt det låter…det där om lugna blickar, stilla röster å varma händer. Jag vill dit!!! Så gärna!!! ❤️❤️❤️
Min undran handlar idag om hur lång tid det tar innan jag respektive min partner visar min rätta sida efter en separation.. Vilka förändringar är bestående och vilka sidor var bara tafatta försök att vara någon man inte är?
Det är en högaktuell fråga för mig också! Så tacksam om någon med mer erfarenhet av separationer har någon tanke att bjuda på!
det jag har märkt är att allt det som jag verkligen har blivit medveten om under och efter separationen, allt som verkligen har präglat mig sedan dess, det har absolut resulterat i en bestående förändring inom mig. (de positiva delarna i detta skiner av sig själva, de ’negativa’ aspekter såsom bitterhet eller sår som gör att man vill stänga sig får man aktivt arbeta vidare med.)
efter att ha jobbat mycket med mig själv i 3 år och kommit fram till massor nya insikter och en ny självkänsla var jag initiellt rädd att börja dejta igen. jag var rädd att förlora just detta nya ’jag’. men jag har kommit fram till att det är upp till mig: min medvetenhet, vilja och val av partner. det är liksom det stora testet för allt jag har lärt mig: håller det även i en ny relation. och istället för att bäva och undra har jag helt enkelt satt detta som mål – jag vill att min nya relation tar fram det allra bästa inom mig och honom. Jag vill att vi båda stödjer denna process genom att vara öppna och ärliga. jag vill träffa en man som är intresserad av att utvecklas. inga försiktiga förhoppningar här, utan tydliga krav, både på mig och honom. får se vart det leder. :o)
så, jag tror alltså att det är upp till oss vilka förändringar som är bestående! :o)
Håller verkligen med dig… Jag kan se mer av både mina positiva och negativa egenskaper tack vare separationsprocessen.. Det som jag dock ej kan påverka är ju den andre parten som i samband med separationfått ett helt nytt perspektiv gällande livet.. Ska bli intressant att se vilka förändringar han kommer att vidmakthålla och vad som inom sinom tid kommer att återgå till det ”gamla”
hej elina. jag förstår exakt vad du menar. jag tror att vi drar till oss det vi är redo att möta och den energin som vi själv utstrålar. jag utgår helt enkelt ifrån att mitt nästa steg tar mig framåt i min strävan att bygga en relation som verkligen när mig. om och när min partner viktmakthåller nånting får jag hitta ett sätt att förhålla mig som fungerar för mig – det intressanta är egentligen inte så mycket vad HAN gör, utan hur JAG reagerar. det är detta som tar mig närmare den relationen jag vill ha (om det nu är med denna mannen, eller en annan). önskar dig lycka till på din resa!! <3
så inspirerande att läsa! kram på er
Tack så mycket för att ni delar med er av era erfarenheter. Ni skriver just om detta som jag är inne i, och som jag tidigt bestämde att min separationsprocess skulle handla om, att sätta fokus på mig själv och vad jag vill utveckla hos mig. Känns också skönt att läsa om att det också är upp till mig vilja förändringar som blir bestående. Kram!
Vilken bra text! Så ÄR det ju verkligen. Har varit ihop med min sambo nu i 2 1/2 år och det är verkligen så det har varit med oss. Man såg INGA sämre sidor i början. Vi är väldigt förälskade fortfarande….eller förälskade kanske övergår i ren kärlek….vad det än är så har vi mkt av det iaf. Trots det så har vi båda mkt att kämpa med inom oss själva pga det vi bär med oss från förhållanden som varade i 30 år för oss vardera innan vi träffades. Det vi har är just en stark kärlek, vilja att det här ska vara livet ut samt att vi kan kommunicera så bra. Det kör ihop sig ibland, så klart, men vi reder ut det och vi har självinsikt båda två om våra sämre sidor och försöker jobba med dem. Tack för en helt underbar sida, som jag läser alla inlägg på! 🙂
Då var det ett misstag för mitt ex att inleda något med mig då eftersom jag inte alls känner mig själv. Och att jag inte mådde bra när vi började träffas. Jag hade sår och ärr från förra relation då. Eftersom jag hade lämnat den precis innan vi träffades.
Hm visa mig en man som väntar i ett halvår med att inleda en relation efter att den gamla tagit slut, om de klarar två veckor i ensamhet är det stort. De har en förmåga att redan innan relationen är avslutad ha någon annan i farstun på uppvärmning. Det är bara det att vi kvinnor vet inte om det, utan ser oss som utvalda.
Alltså är det väl självklart att det blivit ute att sörja en relation som tog slut eller att sörja en människa som inte finns längre, eftersom i den moderna världen lever fler och fler efter devisen att människor är utbytbara (alltså förbrukningsvaror).
Håller med dig
Jag har varit själv i över 8mån och tänker vara det en stund till. Min fd dock hittade en ny efter två månader och förlovad efter 5.
…eller man ska inte dra alla över en kam…. 😉 så trevligt att se att det finns undantag! tack!
Ja då är du undantaget Peter, vet så många män som i övrigt är väldigt bra på många sätt, gör just detta, och därefter byter partner väldigt ofta, eller som den jag hade känslor för sist som hade två samtidigt tills jag upptäckte det och hans lögner.
Det är som om mänär rädda för att se er själva och möta er själva i tystnaden.
Han blev en god vän först… Efter flera månader fick jag upp ögonen för honom… Han växte så i mitt tycke… Han ser mig för den jag är… Har visat både bra o dåliga sidor för honom.. Nu får tiden utvisa… Men min förhoppning är att det är Vi nu och länge framför… Han får min inre storm att lugna sig.. Känner sån trygghet..
Jag inledde ett förhållande med en äldre kvinna och det kändes som att vi hade allt och att jag ”var tagen ur en film”. Hon fick mig att verkligen tro på en lycklig vision av en kärnfamilj tillsammans (både hon och jag två barn sedan innan).
Även fastän jag nästan tjatade om begreppet ”skynda långsamt” så gick allt för snabbt och en djupdykning i ryggsäcken gjorde att förtroendet för mig började svikta. Allt var över på 4 månader och jag var mitt uppe i förälskelsefasen. Hur snabbt ska man lära känna varandra? Kändes som allt gick för snabbt även fastän jag försökte vara och leva och njuta av nuet så mycket som möjligt. Vad ska sägas och inte sägas för att behålla förtroendet, är också en frågeställning..
Du måste få kunna vara dig själv, känna dig trygg med personen vid din sida. I annat fall tar självförtroendet för mycket stryk. Du blir till en person du inte vill vara. På vilket sätt fick hon dig att känna trygghet?
att vara sig själv…det här är ju inte så lätt som det låter, inte för mig iaf….jag har blivit åthutad och kränkt så många gånger att jag gör nästan allt i min makt för att slippa det igen…. problemet är ju att jag inte kan kontrollera andras tankar och beteenden…….det tar inte så lång tid för mig att visa mitt JAG om du möter mig med vänlighet och tillåter mig vara som jag är?
Hur träffar man nån idag? Är det deitingsajter som gäller? Finns några som är seriösa?
Förlåt fråga, men den ligger i bakhuvudet och mal, och den är inte riktigt relevant då jag är mitt uppe i en relationskris som riskerar att fullständigt knäcka mig. Jag har massor att bearbeta, och det mesta handlar om VARFÖR blev det så här???? Jag vänder sorgen och frustrationen mot mig, mår pyton, men samtalar både med honom och professionellt det jag orkar och kan. Han är på väg från mig, efter 27 år och jag står lamslagen och kan bara betrakta vad som händer….han frågar mig hur jag tänker gå vidare. – utan honom och jag vet verkligen inte!! Tanken på ensamheten är så skrämmande!!! Men jag måste tänka framåt också och jag vill tro på ett gemensamt liv med någon, men hur hittar man denne någon.., då jag är mogen för det.
Hej Lisa!
Det gör mig ont om dig. Du går igenom ett helvete just nu. Tro mig, jag förstår. Min man och jag gick skilda vägar efter 25 år. Det kändes rätt skönt i början men ångesten kom krypande. Jag träffade en mycket trevlig man på en dejtingsida. Men det var för tidigt. Jag var inte mogen för ett nytt förhållande. Var tvungen att hitta mig själv först. Jag är på väg att göra det nu känns det som. Jag har fått många nya vänner. Man måste ge sig ut och träffa folk. Ta det lugnt och invänta dig själv så ska du se att det ordnar sig. Det blir bättre för varje dag, tro mig. För mig är det 9 månader sedan jag separerade. Bra att du tar hjälp av professionella. Där kan du prata av dig och gråta och få hjälp att hitta tillbaka. Det är en sorgeprocessen som du går igenom. Kram och lycka till!
Tack för dina ord. Skönt att få en respons från någon. Att inte bara ropa ut till tomma intet…
Hm ja om du har jäkligt mycket tur så kan du hitta någon på datingsite, fast det finns oxå väldigt många män som bara är ute efter sex, inte är klara med sitt tidigare liv, eller utger sig för att vara singlar men är sambos/gifta, så jag skulle mer tro på en kurs eller något annat. Avsluta det förhållande du har och lev själv ett tag så kanske du är redo för en ny kärlek efter en tid.