Varför ligger det nära till hands att idealisera en person som har lämnat oss eller som vi har lämnat (ett beslut som vi kanske senare ångrat)? Jo, därför att hjärnan ofta lägger på skönhetsfilter när vi sitter där ensamma i soffan med levande ljus, och en måltid som vi tycker borde delas tillsammans med en älskad. Vi minns de första dejterna, var ni åt, söndagspromenaderna, resorna, kyssarna, beröringen, doften av henne eller honom.
I novembermörkrets ensamhet filtrerar psyket effektivt bort himlande ögon, bristande initiativförmåga, ta för givet inställning, kritiken och ifrågasättandet som du utsattes för. Hur hon eller han skojade på din bekostnad inför vännerna. Personen som inte var delaktig i det praktiska som behövde göras, och som suckade när du bad om hjälp. Eller drömmarna som hon/han inte gjorde sig en del utav. Eller grandiosa planer och löften som senare bara sattes i det eviga väntrummet.
Där i soffan är du ängslig för att kvinnan/mannen som du var tillsammans med ska träffa någon annan, och förvandlas till en helt annan människa. En uppdaterad och betydligt bättre version än den du var tillsammans med. Så fungerar det inte!
Vi är rädda för: ”det var jag som fick henne/honom att bete sig dåligt. Min kärlek räckte inte till. Jag borde ha gjort annorlunda!”
Och så tar vi ytterligare ett oändligt antal rundor i huvudet och anklagar jaget för sin ofullkomlighet. Känslor av tvivel, ensamhet, utbytbarhet och ånger får oss att höja värdet på den andre. Nästan alla våra vakna timmar ägnas åt att försöka nysta ut vad som gick fel.
Den självkritiska rösten inom oss tycks inte vilja tystna. Om vi bara fick chansen att ställa allt till rätta!
Det finns anledningar till varför det inte blev en fortsättning. Vilka drag hos ditt ex var mindre attraktiva? Vilka var kanske t.o.m. motbjudande? Låt dem få komma upp till ytan. Se klart och krasst!
Var du verkligen så lycklig tillsammans med X som de förskönade bilderna du återkommande målar upp? Hur ofta kände du dig inte ensam och förbisedd i tvåsamheten? Hur ofta var du inte besviken på betanden hos den som du nu kraftigt övervärderar?
Dessa emotionella luftslott! Denna kognitiva diskrepans mellan önskescenario och verklighet!
Vi behöver ladda ur ”batteriet”; rösten i tankarna som om och om igen sätter den andre på piedestal. Som romantiserar och idealiserar på bekostnad av egna personen.
Det novembergrå är inte här för att stanna i all evighet, liksom din ”perfekta skulptur” av den som det av flera anledningar inte höll med.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Sant. Häromdagen talade jag (efter månader av tystnad) med mitt ex som har tydlliga narcissistiska drag. Efter 30 minuter hade vi talat om hans jobb, familj och vår gemensamma katt. Inte ett ord om mig, mina barn eller något som har med mig att göra. Kom då på efteråt att för tre år sedan hade jag påtalat detta och då fått veta att det är mig det är fel på. Att jag borde fatta att han bryr sig trots att han inte undrat något. Det var så skönt att förstå att det inte är fel på mig och att jag inte behövde skicka ett tråkigt sms angående hans ointresse. Jag kunde lugnt bara konstatera faktum. Blir mer och mer avgiftad från hans mästrande och viljan att förminska mig verbalt. När jag nu ser på den tiden(23år) så är det som jag betraktar mig själv som nån annan. Förstår nu att jag sakta bröts ner till någon som jag nu tar avstånd ifrån.
Jag känner igen det du skriver Anna, det där ointresset av det som är jag och betyder något för mig..
Fick också det bekräftat nyligen.
Bra inlägg! Det är inte så lätt att vara klarsynt då förvirrande budskap ges. När det man nyss uppplevt som en kränkning följs av en kärleksförklaring eller en gest som visar på motsatsen. Det tar tid att se klart.
Nollkontakt hjälper, men det är inte alla förunnat vet jag.
Jag har skrivit ned situationer som fått mig att må jättedåligt, hur han hanterade konflikter, ignorerade och hånade.
Alla gånger jag inte blivit lyssnad på och blivit censurerad och hur ensamt det var.
Det pappret får mig på rätt köl igen när jag börjar romantisera eller tycka synd om honom.
Det känns som jag sköljer mig ren, om och om igen. Många tårar, mycket ilska har det varit.
Han är inte värd det sa någon. Nej men jag är det resonerar jag. Men jag delar det inte med honom.
Nollkontakt och mitt A-4 papper hjälper mig!
Minna. Så sant. Mina anteckningar i telefonen är full av insikterna som är bra att ta fram. Jag glömmer ju av och det är också rätt skönt men viktigt att ta fram vid rätt tillfälle.
Ja Anna, hemskt att behöva påminna sig men jag tycker jag gör färre vändor i huvudet då.
Det räcker ju ändå.
Heja oss och alla andra!
Behövde dessa rader idag. Som om det var mina tankar du beskriver! Behöver våga möta rädslan för ensamheten.