Den f.d. militären som jobbat inom specialförband i bl.a. Afghanistan, säger under föreläsningen att han emellanåt var rädd under eldstriderna. Observera; ”emellanåt” och ”rädd”. Tanken på att hans fru skulle kunna lämna honom, gjorde däremot elitsoldaten skräckslagen. Artisten Sting säger under en intervju att det enda som skrämmer honom i livet, är att förlora sin frus kärlek.
Jag vet att många män känner igen sig i det där (även om vi inte alltid vill erkänna det). Att kärleken skall sanktioneras, att det totalt öppna hjärtat skall göra oss alltför sårbara. Att stunder av svaghet skall blotta skuld och skam.
Det är starka krafter. Tektoniska plattor som skapar enorma vulkanutbrott under havsytan då ”rätt” knappar triggas.
En terapeut frågade mig en gång: ”vad är du rädd för?”
Jag: ”att det skall hända mina döttrar något. Och att jag skall bli lämnad om jag blottar mitt djupaste sår.”
Så vad gör vi för att komma undan?
Vissa av oss blir Mr Nice guy, övertygade att om vi är tillräckligt omtänksamma, starka, centrerade i vår manlighet, kärleksfulla, dynamiska, så kommer allt att gå vägen. För vem kan då stå emot oss?
Andra förvandlas till hårdkokta bad ass som ett pansar mot omvärlden.
Problemet med denna inställning (som oftast är omedveten) är att vi förlorar integriteten; vi blir antingen alltför anpassliga, diplomatiska, ”snälla” – eller hänsynslösa härskare.
Känslosåren finns i våra kroppar och det är inte garanterat att de aktiveras i sin fulla kraft. Så länge vi är ensamma! Men i nära relationer blottläggs de alltid förr eller senare. Återigen anknytningsteorin. Repris på repris i våra beteenden. Tills det verkligen lossnar genom att vi börjar se på riktigt. Bortom det photo shoppade!
Alla har sin Akilleshäl! Alla har sina vrår av skam, skuld, ilska, sorg, övergivenhet, rädsla etc. Jag försökte länge dölja mitt shit, genom att ständigt finnas där för andra. Jobba med andras sår och utveckling. Jag slapp se mig själv!
Vilket är ditt epicentrum? Vem blir du när det skakar i en nära relation? Vad tycker du allra sämst om hos dig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det sämsta hos mig är att jag blir så svag utan andras kärlek och uppskattning. Att jag inte finns då. Jag har inga konturer, smälter in i vilket sammanhang som helst.
Kämpar med det just nu, viljan att bryta mig loss och gå dit näsan pekar kämpar mot rädslan att göra mina närmaste illa = > och mig själv oälskad och oönskad…
Jag har alltid varit den som har ställt upp för andra och krupit för andra för att bli omtyckt och accepterad. Jag har ända sedan jag var nyfödd blivit misskött och inte fått kärlek övht. Det har en moster till mig berättat för mig. Senare under uppväxten kommer jag ihåg det själv. Jag har väldigt svårt för att tänka positivt och känna tacksamhet för det jag har.
nu är du medveten om detta, så hur ska du gå vidare? vart vill du komma? och hur ska du komma dit? lycka till
Det jag tycker sämst om mig själv är att jag alltid ska anpassa mig efter andras viljor, andras krav, så att jag glömmer mig bort mig själv. Men det är något jag har förstått nu. Jag kan anpassa mig länge länge…men till slut rinner det över och jag känner mig olycklig, missförstådd osv.
Detta är nu något jag tänker jobba med from NU. Jag har bestämt mig för att jag ska vara JAG nu…
för mig är kärlek att hitta gemensamma lösningar på den enes problem. Vad är kärlek för dig? vad vill du ha? hur ska det va? och är det realistiskt? finns den mannen? eller håller du till godo med ngt annat för att……? många frågor att svara på….lycka till
kom över på te om du vill
Jag var den som försökte behaga till vilket pris som helst för att få känna mig älskad o betyda något i relationen. Efter allt för många svek så stängde jag av, när man på alla sätt o viss försökt pratat o förklarat hur hans beteende o val sårar o det inte blivit någon ändring, utan han bara fortsatte på sin väg. Så har jag nu stängt av, tagit på mig pansar dräkten. Blivit som honom. För jag orkar inte låta mig bli sårad mer o eftersom jag vet att det bara fortsätter så orkar jag inte känna mer, inget förvånar mig längre utan man bara väntar på nästa gång. Igår sa han att det inte är vi längre, och visst det kommer komma stunder jag saknar o mår skit, men just nu känner jag mig bara likgiltig. Hoppas nu bara att vi ska kunna bete oss vuxna angående våran dotter o hennes behov. :/
Ja, efter allt för många svek stänger man av. Tar på sig ett pansar och blir onåbar. Så kan jag känna. Ett skydd som både skadar och gör nytta. Stannar det för länge förändrar det både kropp och själ. Allt har sin tid. Skyddet har sin tid och öppenheten har sin tid.
ja man måste försvara sig, annars kan man gå sönder, så det är bra! men sen måste man ha koll, på riktning och sätt och attityd, så resten av livet också bli bra…kram
Vem blir jag när det skakar i en nära relation..?
…
Försöker samtala o berätta vad jag känner,
Går det tillräckligt många ggr med liknande ”skruffs” tappar jag smaken för min partner.
Jag försöker ånyo berätta vad jag känner.. att utförsbacken har börjat.
Blir det nu inte bättre…
Så..
Det har slutat hittills med att jag lämnar.
Tror jag har förlorat hoppet om innerlig omtänksam o sårbar kärlek.
Jag sänder nog ut självständighetens signaler o drar till mig onåbara män.
Suck.
Gode Gud ;
Skicka till mig en man som är känslomässigt öppen för mig, med god kommunikativ förmåga o med en styrka som är Ärlig. Och som själv är sanningsenlig.
Ge mig själv kraft att visa mig sårbar.
Amen
Oj vad jag lika väl kunde ha skrivit dessa rader Klockrent !!! Är, känner och tänker precis som du !!
Jag är i den brantaste samtals-utförsbacken just nu. Det pga en avslöjad otrohetsaffär med många lögner av min man. Jag vill ändå försöka vara kvar.
Din ”bön” är min önskan vad min man borde vara i denna resa.
Jag är som svagast i en relation då jag lätt känner mig osäker på att jag är tillräcklig för att min man ska stanna kvar. Och tyvärr så var det just det mitt ex sa att jag är i brist på annat för honom.
Det har gått snart två veckor och jag saknar honom inte det minsta. Jag tänker knappt på honom och jag är förvånad själv. Kanske den stora sorgen kommer senare eller så har jag redan gått igenom den.
Min självkänsla behöver jag bättre på för att jag ska kunna känna mig trygg i en relation och kunna vara en ännu bättre partner än jag är i dag.
då var ju inte kärleken från hans sida så djup, så bra att du inte känner så mycket du heller, nu har du lärt dig hur det INTE ska vara…..lycka till med att hitta hur det SKA vara! kram
Vårt förhållande är på väg att ta slut.
Vi har pratat mkt och gått på parterapi. Min sambo har lätt att visa kärlekskänslor men andra känslor har han svårt att visa, prata om eller ens veta vad han känner.
Flera gånger under terapin när han fick frågan ”Hur känner du?” svarade han: ”Jag vet inte, jag vet inte vad man ska känna, måste man känna hela tiden.” Att känna något och tänka efter vad man känner var som kinesiska för honom, helt omöjligt.
Enda gången när man kunde se att han verkligen kände något vad när han sa att han var LIVRÄDD för att jag skulle göra slut med honom. Rösten brast och han var tagen av sina starka känslor.
Det som jag inte kan förstå är att han inte gör något om han nu är så rädd för att förlora mig. Han är ju som totalförlamad. Han bara är. Visst, lite har han gjort och sökt hjälp oxå när jag har fixat och drivit på. Men på allvar tar han inte tag i problemen.
Han ser och hör att andra män visar intresse för mig, att man inte då får de där manliga känslorna att man vill behålla sin kvinna.
Men han är bara Mr Nice guy. Så snäll, omtänksam, hjälpsam, kärleksfull… Och det är ju gott men det behövs mer än så.
Det är så svårt att göra slut med en sån person som är perfekt på många sätt, som har många fina sidor. Man börjar tvivla på det man känner. ”Jag borde vara nöjd. Vad klagar jag på.”
Hjärnan har länge övertalat hjärtat men känslorna talar sitt tydliga språk.
En vän frågade mig: ”Hur kan han i sin egen värld se er situation och själv intala sig att det kan fungera? Hur kan han ignorera att du inte får det du vill ha? Hur fungerar han för att hålla illusionen levande?”
Mitt svar: ”Ärligt talat så förstår jag inte hur han funkar. Förmodligen med att stoppa huvudet i sanden. Vill inte se och höra vart vi är på väg. Blundar man så har man nog inga problem. Han känner nog att det här går utför men hänger kvar så länge som det går.”
Ojoj, så läskigt likt min situation. . Och jag vet varken ut eller in. ..
Det kunde varit kag som skrivit detta…
igenkänning på den
Känner igen mig precis… Kram till dig!
Kram tillbaka! 🙂
han kanske på allvar inte vet hur han ska göra? han kanske inte kan?? så då blir frågan: vill du hjälpa honom? kan du?? älskar du honom ännu? var modig! lycka till
Tänkte precis fråga samma sak. Finns viljan och de rätta känslorna?
Det finns en man som verkligen får mig att komma i kontakt med mina kärlekskänslor å längtan efter närhet. Han finns i sammanhang där jag också är och kommer fortsätta vara. Han är upptagen och jag vet att vi aldrig kommer kunna vara mer än vänner. Men han berör mig så djupt å det känns underbart när jag får vara nära honom å samtidigt gör det så ont eftersom jag måste hålla mig ifrån honom. Jag blir rädd själv för de här jobbiga känslorna och min vilsenhet å litenhet när de kommer över mig. Då tänker jag att nån som såg mig skulle tro att jag var helt galen.
Hoppas att du träffar någon annan som får dig att känna så där, någon som är ledig.
Så att du får vara kär o galen och njuta av det på riktigt.
Kram ❤️
Petra35…Åh vad bra du beskriver det som jag också tampas med. Trodde jag var knäpp som kände så för en jag inte kan få. Skönt att man inte är ensam med sådana känslor.
klart man kan känna såhär! men vill man verkligen vara i ett sånt förhållande? jag tror du gör rätt Petra som håller dig på avstånd…..lycka till
Jag håller mig på ett behörigt avstånd. Det är svårt och jobbigt att inte kunna följa sina känslor, men jag vet att det helt enkelt inte går just den här gången. Och längtar efter dagen då det är möjligt. ❤️
😉
mitt epicentrum då… svår fråga, bla eftersom jag har stött på flera sådana under resans gång. men kanske mitt behov av att vara ’on top of things’ – ett dysfunktionellt arv från min barndom. jag måste ha koll på saker och ting. jag måste FÖRSTÅ situationen runtomkring mig. jag FÅR inte bli förvirrad. och absolut inte om någon annan är med i bilden. inte helt tappa fotfästet inför någon. aldrig låta mig falla. aldrig visa för ngn annan att jag är helt förlorad, svag eller hopplöst liten just nu. när det gäller mitt innersta och jag tappar kontroll haverera huvudet fullständigt.
Denna hick-up har gjort mig otroligt effektiv i många aspekter av mitt liv. den har även gjort att jag har jobbat mycket medvetet och grundligt med många av mina problem. Men den har också fått mig att känna mig djupt ensam många gånger, och den motarbetar mitt annars öppna, tillits- och lekfulla jag. det känns tungt och sorgset att tänka att jag alltid ska bära mig själv när det gäller. Och intellektuellt förstår jag att jag inte ska det, heller. Det är ju bara mitt välmenande men halvblinda och evigt rädda ego som tjatar. Men jag har svårt att tro att det finns någon som verkligen både KAN och VILL bära mig när jag som mest behöver det.
…jo – denna tanke är såklart en organisk del av själva problematiken. Catch 22, och work in progress… :o)
tack för hjälpen, alla ni vackra wounded healers.
oj känner igen delar av detta hos mig också…..men jag faller i bitar och gråter och sen plockar jag ihop dom igen och gör ngt av dom…..suck
Oj, ja, det kunde varit min egen beskrivning av mig själv.
Ensam är stark. Men så är det ju inte alltid.
Det är en fantastisk ögonöppnare när man tillåter sig att be om hjälp och mottaga hjälp när man inte annars gör det.
Så många snälla, vänliga och omtänksamma människor det finns runt omkring mig och som ställer upp för min skull.
Tacksam.
Känner också igen mig; inte minst i detta att jag måste förstå allt, ha koll på allt och inte vara förvirrad.
Håller på och släpper på detta i område för område. Tar hjälp av människor, ”använder” mig av dem för att läka mig själv (det har varit en resa att inse att jag får ”använda” mig av andra, att jag har rätt att låta andra hjälpa mig, att jag är värd den hjälpen), visar att jag är förvirrad, glömmer saker, inte har koll, surfar i kaos. Och att allt är helt OK ändå!
Jag sa till min man innan han lämnade mig, storgråtandes, ”men jag har ju varit sjuk!”. Det var stort för mig att erkänna att mitt beteende faktiskt inte har varit friskt. Vi är ju inte tillsammans längre och just nu är han inte den jag tar någon hjälp av, men det var stort bara att erkänna att jag inte har koll, för det innebär att jag inte behöver ha koll, jag behöver inte vara perfekt och kunna, förstå, ha koll på, allting!
Och det är konstigt, men en befrielse. Det känns märkligt att inte ha fullständig kontroll. Att inte veta hur framtiden ska bli. Att leva i ovisshet. Mycket märkligt och stundtals för jävligt jobbigt. Men befriande som sagt.
det jag tycker sämst om hos mig själv? att jag måste vara så stark hela tiden!!! och jag är det! jag blir en bulldozer när jag blir sårad, jag mejar ner allt som är i vägen för min väg…..det verkar inte gå att få ngn kompatibel med att gå vägen tillsammans…..och det verkar vara helt omöjligt för mig att bli ngn som kan ta det lungt…..och jag har verkligen jobbat med mig, till di grader att jag kan bli bra sårad utan att reagera alls, men jäklar när det är nog så är det! och jag har jobbat med att flytta på den punkten också, att inte explodera att hitta lösningar tillsammans…och då blir jag sedd som vek, som att jag inte kan stå på mig….catch 22????? och alla blir sura när jag sen kan det…så hur står man på sig utan att andra känner sig nermejade?hur visar man respekt men ändå vad man vill? och hur får jag andra med mig och inte mot mig?? jag jobbar på det…
Det jag inte gillar hos mig själv är att jag inte tycker att jag är värd något, inte får unna mig något. Det kommer från min barndom. Jag hade en egen ponny och pappa gnällde o ojjade sig jämt över utgifterna. Jag skulle vara tacksam som hade häst. När jag fyllde 40 år så skulle vi ha fest hemma. Jag var inte bekväm alls då jag inte tyckte jag förtjänade det. Pappa ojjade över att vi hade beställt catering och skulle bjuda på vin. Det blir dyrt det där, slänga ut så mycket pengar. Det var ju onödigt. Jag har nu pratat med pappa om dessa kommentarer han säger och det kändes bra att berätta att det gör ont att höra dem. Allt detta har resulterat i att jag är extremt snål mot mig själv. Barnen är jag inte snål mot som tur är. Min fd man ger mig också dåligt samvete om pengar. Hur mycket han minsann har betalat mm. (jag har varit mycket hemma med barnen då jag jobbar deltid). Den enda gång han hör av sig till mig nu är när han vill ha pengar av mig till tex barnens idrottsavgifter. Allt har att göra med pengar runt mig! Jag blir tokig. Jag har köpt lite nya kläder till mig och känner mig nästan uppkäftig o busig och fri! Jag ska unna mig det jag vill ha nu. Jag har inte lyssnat till vad JAG vill ha. Jag har inte ens kunnat berätta för min (nu ex) man att jag har saknat beröring, uppskattning, kärlek. Varför må dåligt i 10 år utan att berätta vad man saknar? Jag som annars är väldigt öppen, men kanske inte om det som finns långt, långt inom mig. Har lärt mig massor om mig själv genom att läsa här inne och det är jag SÅ tacksam över. Har fått mer självförtroende och börjar förstå varför jag är den jag är.
så bra jobbat!och nästa gång ngn gnäller över priset, så fortsätt nu på den här vägen litet till och fråga personen om de inte vill ha vad de betalar för, så kan de ju välja bort det om de vill?? ge inte bort av dig och dina pengar om de bara gnäller! ge för att du vill! och vill du inte, ge inte, jag lovar att de överlever ändå!! haha! kram på dig
Jag känner igen mig i det du skriver om pengar.
Mitt ex är har gott om pengar.
Jag har vuxit upp i ett hem där vi haft det dåligt ekonomiskt av olika anledningar.
Ständigt dåligt samvete när jag unnar mig ngt.
Jobbat deltid och förlorat på detta ekonomiskt men ångarna inte den tid jag tillbringat med mina två barn!
Jag ska nu bekosta en utbildning till mig själv och dessa pengar finns och är mina.
Det känns dock overkligt att Jag ska lägga dessa på mig själv.
Till er alla och främst till dig Michael-
Tack för att ni delar och gör att jag kan spegla mig i era tankar och det får mig att känna att mig mer hel.
De olika delarna av mig själv är ganska ok.
Inser att vi alltid behöver ngt att jobba med och att vi aldrig är ensamma.
Tillsammans är vi Ett
live with an attitude of gratitude
Jag gillar inte något hos mig själv tyvärr.
Blev lämnad för 9 månader sen och efter det så känns det inte som jag är värd något eftersom han lämnade mig och då var jag inte värd någonting för honom. Så känner att jag inte värd någonting.
Att det måste vara fel på mig eftersom jag blev lämnad