Jag har förnuftsmässigt under lång tid förstått att vi behöver (måste) kunna skilja på en partners känslor och de egna. Att människor som lever i parrelationer är separata individer även om det finns den starkaste samhörighet.

Som sagt: förnuftsmässigt! Men att verkligen förstå och inse på djupet är relativt nytt för mig. Att känna den fullständiga nödvändigheten i att hålla isär mitt från ditt. Att en annans värderingar, åsikter och sätt att vara i vissa situationer, inte behöver få jaget på fall. Krusningar på vattenytan, men inget magplask för att någon medvetet eller omedvetet trycker på emotionella knappar.

Men hur kommer vi dit? Att inte låta oss triggas så att vi förlorar jagstyrkan i en annans tillfälliga svackor, testande av vår karaktär, tvivel, rädslor, anknytningsmönster…

Hur kan vi stå kvar i oss själva utan att fullständigt förlora fotfästet?

Föreställ dig att du sitter vid en flodbank och tittar ned på vattnet som strömmar förbi. Eller havsvågor som långsamt sveper in – om och om igen. Hör du ljudet? Ser du rörelserna? Det du iakttar är egentligen känslor. Egna och andras. När du kan backa några steg och se utifrån har du kommit en bra bit på vägen. Du sprattlar inte längre runt i vattnet. Du vilar i dig själv.

Att inte låta sig slukas upp och hamna i reaktion efter reaktion. Hemligheten är att kunna se och lyssna utan att snärjas in i dramat. Känna utan att flippa ur. När vi verkligen lärt oss detta är vi fria på riktigt. Då står vi upp för en partner och oss själva.

Kärleken vill se våra bästa sidor lysa igenom (även när vi känner förtvivlan). Det är ok att känna sig ledsen, rädd, sårad, frustrerad etc. Men kom ihåg att du inte är dessa känslor. Du är inte en partners svängningar eller de egna.

Du är mer än snäva föreställningar om dig själv.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Vill du prata med Michael – ring 0730 52 50 48