Till en början kände du dig smickrad, charmad och förälskad i rollen som partner. Du stod på toppen av din ”karriär” och vägen var kantad av möjligheter. Även det som skapade bekymmersveck i pannan! För det är vad förälskelse och behovet av att få vara förälskad gör med oss: vi är villiga att möta även det som känns märkligt och t.o.m. oroväckande. En varningslampa börjar lysa, men vi förklarar för oss själva att ”det säkert bara är ett tekniskt fel. Allt ser normalt ut!”
Du hade kanske kommit ut ur ett längre förhållande som sedan länge varit dött, eller varit singel så att längtan efter någon har laddats upp rejält. Och så kommer den där mannen eller kvinnan och erbjuder oss en av huvudrollerna tillsammans med honom/henne. Vi står längts fram på livsnjutningens scen och allt känns ofattbart perfekt. Vi älskar den vi har blivit – tack vare förhållandet! Och det är en enastående kraft: känslan av att älska sitt liv! Vilken skillnad när vi jämför med hur det var förut.
Och så går det något halvår, och så kommer vi till det som jag brukar skriva och föreläsa om: vi börjar se och få känna alltmer av hela partnern. Nu är rollen inte lika vacker som inledningsscenen i er film. Nu är det inte samma magiska ljussättning längre, utan en person med brister och kanske t.o.m. destruktiva personlighetsdrag och beteenden som gör att du går in i en roll, som egentligen är den sista du vill ha. Du blir den anpasslige (och då menar jag inte den sunt sådana), hon/han som försöker sopa igen spåren efter sådant som du skäms att andra ska behöva bevittna.
Det kan t.o.m. vara så att du känner dig betydelsefull av att få rädda situationer och vara fredsmäklare då han eller hon sätter igång kaotiska konflikter. Det kan vara alltför bekant för dig, men det gör att du känner dig hemma trots det nedbrytande.
Lugnet som kommer efter kriget känns helt underbart. Men nu börjar psyket sätta igång med sina trollkonster och gör det onormala till normaliteten (det är för vår överlevnads skull). ”Om detta ska hålla, om vi ska få det att fungerar gäller det att jag förstår varför han/hon är så här. Allt har en förklaring och kommer det bara insikter så kommer allt att bli bra. Jag tror på det goda i människan!”
Humanisten inom dig blir till din fiende! Du tror omedvetet på den ”goda” självutplåningen och att alla egentligen vill gott.
Kanske finns det potentialer och kanske finns det hopp om grundläggande förändringar i partnern. Men kanske är inte den mest stabila grunden att stå på.
Följ inte alltid känslan av att vilja fixa! Ibland handlar det om att härda ut och inte ständigt låta attraktion och passion få vara vår GPS, så att vi kan bli fria. Det är inte säkert att just den här framträdande rollen är den du ska skriva kontrakt på.
Om du har barn, eller föreställer dig att du är förälder, skulle du vilja att den lilla flickan eller pojken tilläts vara i det som du är i? Om svaret är nej; varför ska du då vara det?
Genom att börja agera, trots rädsla, tårar, gamla sår och beslutsångest, så kommer du en dag att kunna känna tillit till din egen person. Då är du befriad från parodin och tragedin, och befinner dig istället i ett sunt kärleksdrama (vilket även kan betyda singel och att vara trygg i det).
Michael Larsen – relationscoach
Det var ett tag sedan jag läste dina texter. Jag lämnade ett nedbrytande förhållande för lite mer än 3 år sedan. Han är pappa till mina barn. Vi kände varandra i 20 år och var ihop i 14 år och gifta i 7 år. Jag var tvungen att lämna för jag dog inombords. När jag blev sjuk i depression och ångest fick jag god hjälp men jag ville aldrig hamna i den situationen igen. Det var då jag insåg att jag hade anpassat mig ”sjuk”. Jag visste att förhållandet var destruktivt och fel innerst inne men trodde att om jag bara…jag måste ju förstå att… jag är ju så känslomässigt labil… jag är ju aldrig nöjd… och så vidare.
Jag har nu lärt känna en man som är raka motsatsen. Vi kan prata om allt. Han är intresserad och öppen, nyfiken och glad. Han är också försiktig och vill att vi ska ta det lugnt och ta ett steg i taget med vår relation och lära känna varandra. Vi delar många drömmar och värderingar. Tycker lika om många viktiga saker. Han vill också finnas där som en bonuspappa för mina barn. Han är för bra för att vara verklig.
Och här börjar mitt problem. Min hjärna säger att det här är FÖR bra och jag börjar backa. Osäkerheten i mig själv tvivlar på att någon kan tycka om mig för den jag är. Jag blir också rädd att jag engagerar mig i relationen för att jag inte vill vara ensam även om det inte känns så. Jag var övertygad om att jag skulle vara själv resten av livet och var rätt lugn i den tanken. Så kom han och vände på min värld. Inget himlastormande utan lugnt och stilla faschineras jag av denna man Och vi har närmat oss varandra genom samtal. Vi är öppna och delar med oss av våra tankar och idéer, erfarenheter och förhoppningar av och om livet.
Och nu är jag rädd för att min känslomässiga trasighet som min förra relation förstärkte ska förstöra allting för mig. Hur ska jag undvika att anpassa mig över gränserna när det är det jag altid har gjort? Hur ska jag undvika att börja spela en roll i relationen i stället för att vara jag i den?
Jag försöker vara ärlig och öppen men jag befarar att jag kommer att sabba detta för att slippa bli sårad i framtiden. Och i detta kommer jag att såra en fantastisk man som inte varit annat än öppen och ärlig.
Mitt gamla förhållande spökar och håller mig till en del fortfarande fången som en fri fågel som landat i ett oljefält på havet och sedan inte kommer loss.
Hej Michael
(tyvärr) allt för sanna ord. ”Befriade” mig själv för ett halvt år sen, tvivlar ff allt som oftas om jag verkligen gjorde rätt, få ff mina gråtattacker där jag inte vet hur jag nånsin ska komma ur det. Undrar ff om det finns en väg tillbaka. vi var ihop i ca 2år, sista året var mer eller mindre en kamp, fast det började ju så bra…har tappad mig själv, och hade det varit min dotter som hade berättad för mig att hon upplver det jag gjorde, ja, då hade jag bara bett henne lämnar han…och jag tvivlar ff…. Tänk om han var den sista som ens kollade på mig, om jag ska vara singel livet ut…
Hej Michael,
Mycket ovan av det du skriver ger stor igenkänning i mitt liv. Har nog fastnat i det vakum som består av viljan/fantasier/grubblerier om att få allt att bli bra och motsatsen att det är något osunt som jag gör bäst i att distansera mig från.
Valde att skilja mig för ca 4 år sedan efter 12 års förhållande, var då inte medveten om att jag inte var redo för att träffa någon som ville ha/göra allt med mig i en relation. efter några månader var det uppenbart att vi inte gjorde varandra glada och vi var på väg att sluta ses, när jag blev pappa igen(har nu två barn). Kände mig både lurad men också väldigt dum, kan se min del i det hela även om jag inte var med o planerade det. men det som var så jobbigt då är jag oerhört tacksam för idag!
Hon flyttade hem till mig när det blev barn men insåg ganska snart att hon hoppades på allt och jag kämpade med att kunna vara den förälder jag ville vara och att komma vidare med mig själv i livet. När min son var 6 månader bad jag de att flytta till eget boende som vi ordnade och sedan dess har jag byggt upp mig själv så pass att jag idag är väldigt nöjd o tacksam över allt som varit. Har drömmarna tillbaka o dessutom i en sundare modifierad form som tilltalar mig mer efter det som är verkligen viktigt för mig.
Min son har bott med mig varje helg sedan han var 6 månader men jag har nekats vårdnad men då umgänget varit kontinuerligt så innebär det idag inget problem som det är nu. Min sons mamma är väldigt tight med min dotter och vi har någon form av perfekt bubbla som då o då punkteras av akuta konflikter i kommunikationen, värsta dramat om du frågar mig, detta är nytt för mig men börjar ”vänja” mig. Kunde inte nå henne tidigare men efter några år ifrån att bo ihop o bara samarbeta för vårt barn så fick jag upp viljan att försöka nå henne på riktigt, hon är dessutom den mest attraktiva personen jag kan känna till, nästan kemiskt.
Hon har inte velat försöka igen och samtal har inte fört oss närmare varandra. Jag slutade jaga och försöka i somras, vilket jag meddelade. Det kändes bra för mig att kliva ifrån underläget och koncentrera mig på mig själv, barnen och att vara nöjd med det. Men har i mötet med andra efter det förstått så tydligt hur fast jag är i detta, är inte öppen för att träffa någon ny på riktigt och önskar/vill fortfarande att det ska bli bra det gamla, känner mig snuvad på familjen och det ställer till det för mig. Jag kan se min del i det som varit och ber gärna om ursäkt men jobbigt att vara med någon som så ensidigt skuldbelägger bara den andre och inte vill/kan prata om sin del i det hela.
Kör på med egen utveckling, kvalité med barnen, socialt med vänner och jobbet. Men får nog lägga allt det andra som jag nu längtar efter åt sidan ett tag, tiden kanske ger klarhet o något avstamp i någon riktning. Eller borde jag på något sätt aktivt jobba hårdare för att komma vidare ur detta tillstånd jag fastnat i?
Tänker att det egentligen är en biroll man tilldelas….för huvudrollen är upptagen…
Michael, min kommentar gäller inte just detta inlägg. Jag vill tipsa dig och alla dina läsare om en underbar bok; Den enda av Daniel Mendoza. Den handlar om livet och kärleken, kärleken till naturen, människan och till sig själv. En bok som väcker samma tankar och insikter som dina texter.