Till en början kände du dig smickrad, charmad och förälskad i rollen som partner. Du stod på toppen av din ”karriär” och vägen var kantad av möjligheter. Även det som skapade bekymmersveck i pannan! För det är vad förälskelse och behovet av att få vara förälskad gör med oss: vi är villiga att möta även det som känns märkligt och t.o.m. oroväckande. En varningslampa börjar lysa, men vi förklarar för oss själva att ”det säkert bara är ett tekniskt fel. Allt ser normalt ut!”

Du hade kanske kommit ut ur ett längre förhållande som sedan länge varit dött, eller varit singel så att längtan efter någon har laddats upp rejält. Och så kommer den där mannen eller kvinnan och erbjuder oss en av huvudrollerna tillsammans med honom/henne. Vi står längts fram på livsnjutningens scen och allt känns ofattbart perfekt. Vi älskar den vi har blivit – tack vare förhållandet! Och det är en enastående kraft: känslan av att älska sitt liv! Vilken skillnad när vi jämför med hur det var förut.

Och så går det något halvår, och så kommer vi till det som jag brukar skriva och föreläsa om: vi börjar se och få känna alltmer av hela partnern. Nu är rollen inte lika vacker som inledningsscenen i er film. Nu är det inte samma magiska ljussättning längre, utan en person med brister och kanske t.o.m. destruktiva personlighetsdrag och beteenden som gör att du går in i en roll, som egentligen är den sista du vill ha. Du blir den anpasslige (och då menar jag inte den sunt sådana), hon/han som försöker sopa igen spåren efter sådant som du skäms att andra ska behöva bevittna.

Det kan t.o.m. vara så att du känner dig betydelsefull av att få rädda situationer och vara fredsmäklare då han eller hon sätter igång kaotiska konflikter. Det kan vara alltför bekant för dig, men det gör att du känner dig hemma trots det nedbrytande.

Lugnet som kommer efter kriget känns helt underbart. Men nu börjar psyket sätta igång med sina trollkonster och gör det onormala till normaliteten (det är för vår överlevnads skull). ”Om detta ska hålla, om vi ska få det att fungerar gäller det att jag förstår varför han/hon är så här. Allt har en förklaring och kommer det bara insikter så kommer allt att bli bra. Jag tror på det goda i människan!”

Humanisten inom dig blir till din fiende! Du tror omedvetet på den ”goda” självutplåningen och att alla egentligen vill gott.

Kanske finns det potentialer och kanske finns det hopp om grundläggande förändringar i partnern. Men kanske är inte den mest stabila grunden att stå på.

Följ inte alltid känslan av att vilja fixa! Ibland handlar det om att härda ut och inte ständigt låta attraktion och passion få vara vår GPS, så att vi kan bli fria. Det är inte säkert att just den här framträdande rollen är den du ska skriva kontrakt på.

Om du har barn, eller föreställer dig att du är förälder, skulle du vilja att den lilla flickan eller pojken tilläts vara i det som du är i? Om svaret är nej; varför ska du då vara det?

Genom att börja agera, trots rädsla, tårar, gamla sår och beslutsångest, så kommer du en dag att kunna känna tillit till din egen person. Då är du befriad från parodin och tragedin, och befinner dig istället i ett sunt kärleksdrama (vilket även kan betyda singel och att vara trygg i det).

Medberoende och konsten att bryta den känslomässiga fångenskapen – webinar (föreläsning online) ikväll söndag 1/4 klockan 20.00. Följ den här länken för att vara med. Varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach