När jag behöver goda råd och stärkande ord finns det ett par människor jag ringer: min Pappa och Jarno är några av dem. Igår kväll var det självklart att ringa Pappa. Skall inte gå in på detaljer vad det handlade om, men det är en sak som sårat och efter att ha pratat en stund hör jag i andra sidan luren: ”du måste vara tuffare.”
Jag: ”vad menar du? Detta är inte någon man skall ha minsta hård attityd gentemot. Inte alls!”
Pappa: ”jag sa inte att du skulle vara tuff mot någon, förutom dig själv.”
Tänk, några minuters samtal och så rasslar det till och tankarna sätter sig rätt igen. Och känslorna.
Har börjat lära mig (ja, det har tagit tid) att människor kan säga en sak och göra/mena något helt annat. Inte nödvändigtvis av elakhet. Ibland kan det istället handla om försök till att vara snäll. Men har insett att snällhet och att såra ofta är mycket närbesläktade. Jag har själv sårat genom snällhetsförsök och är allt annat än stolt över det.
Så vad betyder det att vara tuffare gentemot sig själv?(I mitt fall i alla fall)
- Lyssna och se varningssignaler i tid och tro aldrig för en minut att du kan förändra en annan. Inte ens genom kärlekshandlingar.
- Sluta i för stor utsträckning att försöka förstå andra och deras motiv. De känner sällan ens dem själva. En cynisk psykolog jag känner vässar ibland min skärpa med sina kallhamrade formuleringar: ”Riktig förändring tar fucking lång tid och i slutändan får människor sådana kickar av att vara som de är, att de förr eller senare faller tillbaka. Riktig rannsakan, självkännedom och kärlek måste bli en del av hela livsinställningen.”
- Undvik sådant som skadar självkänslan. Umgås med mänskliga giganter. De smittar härligt!
Vad kan du behöva bli lite mer bad ass på?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så sant har varit alldeles för elak och inte hård nog mot mig själv! Nu är man på botten och skall försöks ta sig upp när någon annan hålller en kvar där. Om man är ledsen 5 ggr i veckan för någon sårar en så är man jävligt elak mot sig själv….. Det får vara slut med det nu!
Varma tankar till dig Marika.
Jag vet att jag måste börja tänka mer på mig själv. Efter att ha fått alla mina barn och alltid satt dem i första hand och även min man så är det dags för mig nu. Jag har 2 barn boend heltid hos mig fortfarande och det går bra. Dom är stora nu 16 och 12 år. Klarar sig bra. Men det är fortfarande svårt att släppa tag i matportioner efter en familj på 12 haha. På juldagen ska jag för första gången på länge gå ut på Hemvändardagen. Ser verkligen fram emot det. Har köpt en jättehäftig klänning och snygga skor. Ska träffa ett tjejgäng och ha kul. Det är min tid nu:-) . Jag har tänkt för mycket på andra och för lite på mig själv. Kramar till er ♥
Kram till dig med Eva. Det är en konst att kunna fira livet mitt i allt:-)
Jag måste absolut fatta att jag inte kan älska någon dit jag vill. Det hjälper inte att jag ger allt jag har, slår knut på mig och går emot allt jag egentligen är. Den enda som förlorar är jag. Jag måste tuffa till mig och stå ut i den jobbiga känslan som kommer de där ensamma dagarna… Små, små stunder av lycka väger inte upp dagar av ångest och gråt för att man är med någon som inte vill förstå en eller ge nåt av sig själv. Jag vet ju att det blir lite lättare för varje dag som går… Lite ljusare, lite gladare..
Det är jag som måste bli tuff och värna om mig och det jag vill ha i mitt liv, inte nöja mig med smulor…. Jag måste ta steget.
Styrka till dig! Ta stöd av dina vänner på din väg mot bättte liv. Hoppas du hittar den sanna kärleken.
Tack! Ja,vänner är guld värda. Men också att våga stå där ensam en stund och lära känna sig själv. Landa i mig när jag är min egen.
Ha en fin jul!
Önskar en fin Jul till dig Charlotta. Tack för allt du delar.
Det ÄR verkligen som du beskriver Charlotta! Konsten är att låta hela kroppen inse det som vi vet med intellektet.
Ja, och den där lilla delen av kroppen som inte vill ge upp hoppet.. Som tänker att kärlek och mer kärlek är svaret, men inte får nån kärlek som i retur…
Hjärta och hjärna är långt ifrån varann i det här läget.
Klok pappa o klok psykolog!
Verkligen!
Men wow… Jag fick en sån otrolig insikt här. Tack!
Ännu en pusselbit på plats. Så självklar men det föll på plats nu.
Om jag fick önska mig en julklapp vore det en klonad Michael. Går det tro?
Ha, ha, ha….Härligt med insikter:-)
Jag har varit alldeles för sträng mot mej själv. Trott att om jag bara jobbar ännu hårdare, ändrar på mej ännu mer, så blir jag en bättre människa. Men så var det inte…
Det var inte mej det var fel på. Fast frihetens timma är slagen så är vanans makt stor. Jobba lite hårdare, vad är det de vill ha av mej?, anpassa mej efter det…
Vem är jag egentligen? Vad vill jag? Vem vill ha mej som jag är? Inte många känner mitt verkliga jag.
Jag måste bli mkt mer bad ass på att sätta gränser för att inte låta andra utnyttja mej, skada mej, definiera mej.
När jag lärt mej det kan jag öppna mina portar och släppa in någon till mitt innersta igen.
Se till att ha fantastiska dörrvakter till ditt innersta sanna jag. Endast V.I.P. skall vara välkomna.
Hur vet man då att en person kan eller inte kan ändra sig? När den man älskat bönar och ber och nästan bryter ihop av förtvivlan och gråt. Jag har bestämt mig att lämna men går nästan under av att iaktta detta. Vänner runt omkring tycker man borde gått för länge sen. Och jag funderar; är jag stark om jag står fast vid mitt beslut eller är jag bara stursk och fråntar en annan människa möjligheten att visa att han kan ändra sig? Jag vet bara en sak med bestämdhet. Jag vill inte vara den som ska fatta detta beslut. Och ingen annan kan ju göra det åt mig…
Exakt så.
Jag mår så illa och vet att jag måste gå innan jag går under och innan barnen blir helt skadade för livet.
Men det är inte så enkelt när personen man måste separera från bryter ihop, gråter och man ser den fullständigt gå under.
Jag vet att en stor del av det som ger mig stora problem är hans dåliga självkänsla och han förstår verkligen inte för i hans värld gör han allt för oss och är den enda som uppfostrar barnen, den enda som engagerar sig……
Jag har så ofta jag kännt att jag får en känga av honom och tyvärr reagerar reptilhjärnan blixtsnabbt i försvar när jag känner mig kränkt av tonfall och yttranden. Å jag kryper in i mitt skal och kan inte förmå mig svara. Det jag får av honom då är att fan va sur du e då! Jag ser honom göra det samma med vår dotter. Han undrar va i friden hon vaknat på för sida eftersom hon e så sur och hon kryper inte in i något skal utan agerar ut och blir tokbäg. Men jag känner i hela kroppen att hon vaknade inte sur, hela hennes självbevarelsedrift gick till motangrepp efter han andades första stavelsen i ett tonfall som känns som ett angrepp.
Men i ett av få riktiga samtal vi haft om det här där jag försökt få honom att förstå att han ”börjar” med sitt tonfall fick jag kommentaren tillbaka att -Det låter inte så innuti mig!
Å det gör det så svårt att gå. Att krossa en annan människa man delat hela sitt vuxna liv med, som har det svårt och ser sig som sämre behandlad av alla, som inte själv hör eller ser att han gör oss illa, men som verkligen dränerar oss på allt liv.
Jag vill inte vara den som fattar beslutet, men samtidigt vet jag att det är den enda rätta. För jag har kommit till den punkt där jag inte längre vill, även om han skulle mirakulöst förändras.
För det var ju det också…. man varken kan eller bör förrändra någon annan och sin självkännsla kan man bara hitta innom sig själv. Å med mig kommer han bara att sjunka längre och längre ner i träsket av självuppfyllande profetior att han inte bli sedd.
Oj, du beskriver det jag känner och upplever. Jag vill inte vara den som tog beslutetet, men tillslut gick det inte längre. Det var det värsta jag gått igenom och fortfarande gör. Jag vet att det kommer komma stunder när jag glömmer det som inte varit bra eller fungerat och bara se det som var bra. Men jag får försöka ta mig igenom de stunder och tänka att vi hade det bra också, men det räcker inte. Jag måste få känna att jag och mina tankar också räknas och att man är två som fattar beslut tillsammans. Och man måste få känna sig älskad.
Det är som du säger. Jag går i dina spår ett steg efter. Dina tankar kunde vara mina tankar.
Jag måste få frisk luft och att utan att censurera innehållet kunna säga vad som faller mig in. Att göra, tänka och prata om vad helst och att det ska vara ok.
Jag vill vara två om besluten och det vill han också. Men det är inte högt i tak och disskutionerna dör i sin linda. Han vill att vi ska prata om beslut kring det som är vårt, tex huset. Men jag har slutat vilja något för allt jag säger blir fel. Om jag säger emot eller ger andra förslag på något så tas det som ett angrepp, om jag inte säger något alls är jag ointresserad och om jag håller med vare sig jag egentligen gör det eller ej är jag likgilltig.
Suck jag pallar inte mer.
Jag är en kreativ, engagerad, driftig och flexibel människa men alla de egenskaperna har försvunnit. Jag är så trött, så trött och orkar ingenting, vill bara sova. Jag går kroken och undviker ögonkontakt med människor för att slippa prata med dem för vad skulle det vara om?
Men bakom allt som har vi haft mycket bra tid å jag vill inte såra någon. Men det är bara elakt med mig, med barnen, med honom och lite bad ass och sätta stopp, komma vidare behövs. Ångesten är total! Det känns som allt faller på min lott att redan ut, men hur att kom dit med alla så hela som möjligt efteråt med ett accepterande av det som varit och det som måste bli. att det är något nytt, bättre och ett liv med liv i…..
Det är som du säger!
Jag går i dina spår ett steg efter. Dina tankar kunde vara mina tankar.
Jag måste få frisk luft och att utan att censurera innehållet kunna säga vad som faller mig in. Att göra, tänka och prata om vad helst och att det ska vara ok.
Jag vill vara två om besluten och det vill han också. Men det är inte högt i tak och disskutionerna dör i sin linda. Han vill att vi ska prata om beslut kring det som är vårt, tex huset. Men jag har slutat vilja något för allt jag säger blir fel. Om jag säger emot eller ger andra förslag på något så tas det som ett angrepp, om jag inte säger något alls är jag ointresserad och om jag håller med vare sig jag egentligen gör det eller ej är jag likgilltig.
Suck jag pallar inte mer.
Jag är en kreativ, engagerad, driftig och flexibel människa men alla de egenskaperna har försvunnit. Jag är så trött, så trött och orkar ingenting, vill bara sova. Jag går kroken och undviker ögonkontakt med människor för att slippa prata med dem för vad skulle det vara om?
Men bakom allt som har vi haft mycket bra tid å jag vill inte såra någon. Men det är bara elakt med mig, med barnen, med honom och lite bad ass och sätta stopp, komma vidare behövs. Ångesten är total! Det känns som allt faller på min lott att reda ut, men hur att kom dit med alla så hela som möjligt efteråt med ett accepterande av det som varit och det som måste bli, att det är något nytt, bättre och ett liv med liv i…..
All styrka till dig, vi har levt väldigt likt varandra.
Kram
Personligen, är jag djupt imponerad, när människan, sänker garden… Respekt till er.
Tänkvärda ord, tack!
Tänker också på citatet:
”Fråga inte varför någon fortsätter att såra dig! Fråga dig själv varför du tillåter dom göra det”.
Vara tuff mot sig själv…är inte alltid lätt. Vill ju bara så väl och tror det blir bättre om jag är snäll och tillmötesgående. Möts av argument som ”för barnens skull vill jag att vi ses” vilket skapar förhoppningar hos dem, och tidigare hos mig. Lindas citat ovan är helt rimlig. Ska bli mer bad ass där.
”Riktig rannsakan, självkännedom och kärlek måste bli en del av hela livsinställningen.”
Man kan lätt bli bekväm och leva på gamla meriter – att leva i enlighet med mina värderingar kräver jobb. Den dan jag blir självbelåten och slutar rannsaka mig själv är jag illa ute.
Vill gärna tro att jag är på spåret men däckas ibland, och har så sakteliga börjat inse att den som däckar mig inte vill mig väl och sannolikt inte har jättegod självinsikt själv.
Den som med kärlek vill få mig att tänka efter kommer göra det på ett schysst sätt – dom andra behöver jag lämna bakom mig.
Har efter mycket om och men insett att jag behöver vara MINDRE tuff mot mig själv och MER tuff mot vissa människor i min omgivning.
Det går rakt i motsats till allt jag varit – eftersom jag alltid slagit och varit så hård mot mig själv.
Mina vuxna döttrar är bra vägvisare i detta då jag har varit övertygad om att jag har varit roten till allt ont i deras liv.
I själva verket har det visat sig att jag har varit en skyddsfaktor – också.
Ouff – tufft det här.
Känner igen mig så ofantligt i Charlottas kommentar – holy crap vad jag har varit där och tror mig nu ÄNTLIGEN ha fattat på alla plan.
Det är en sak att förstå mentalt – en helt annan sak att stå ut känslomässigt.
Imago-terapi har hjälpt mycket med det sitter djupt – väldigt väldigt djupt.
”Kärleken övervinner allt” – eller hur…
Den har sänkt mig – flera gånger – hela mitt liv.
Min kärlek kan inte förändra andra – bara mig själv.
Och jag vill vara en bra person, jag var inte det en gång i tiden och fattade – och började min väg till förändring. Sann självrannsakan – på alla plan – trots skammen.
Sen började jag inse att folk faktiskt projicerar sitt eget shit på mig – vilket jag alltid tog till mig som mitt och höll på att gå under.
Jag vill ju vara en bra person, schysst, ärlig, sann..
DEN insikten – när mina ”sanna” inte klarade av min förändring gjorde så kopiöst ont. Och rädslan att det är JAG som inte ser.
Virrigt det här…men mitt virr – mitt liv.
En dag kanske det klarnar.
Tack för dina fantastiskt fina ord Marika. Det ligger många dagar och nätter bakom dem. Varma hälsningar till dig.
För ca 6 mån sen kom jag på min sambo vara otrogen. Under dessa månader har jag hela tiden sökt information.Tex vart hon bor som mitt ex träffar.Åkt dit kollat om han är där m.m.Sökt mer information för att jag inte har fått information från honom!Plus att jag skickar ett och annat sms!Fattar inte varför i hela friden jag gör det!Gör ju mig själv illa hela tiden.Och att jag hela tiden ältar fram och tillbaka över saker och ting.I början av upptäckten av otroheten så grät jag floder.Men det har avtagit mer och mer.Just nu är jag mest arg och besviken.I dag bor jag i egen lgh och tycker lite synd om mig själv.Om jag ändå kunde glädjas åt att äntligen bo själv.Men jag tar en dag i taget.Tack för en underbar blogg och alla som skriver i denna blogg.
Tack snälla lena och värme till dig. Önskar dig ett Gott Nytt År.