Vi får genom självhjälpsböcker, bloggar som denna, föreläsningar i personlig utveckling, workshops i att bli en helare människa m.m. lära oss hur viktigt det är att lära känna sig själv, älska den egna personen, vara empatiska, kärleksfulla, kommunikativt intelligenta…
Det är så enkelt! I teorin…
Jag hör om parterapeuterna som dessutom är, eller rättare sagt, var ett par – framgångsrika i sina karriärer och med hundratals åhörare vid varje föreläsning. Deras teorier är knivskarpa och erfarenheter gedigna.
De borde väl ha koll?
Inte på hemmaplan.
Våra personligheter är uppbyggda av genetik och ett oändligt antal upplevelser/erfarenheter som vi har integrerat. Smakerna på cocktailen varierar minst sagt.
Handlar inte det här med relationer egentligen bara om tur? Turen att möta någon som vill och orkar hela vägen. Och som dessutom har mycket värme på kärlekskontot? Tar inte bara passionskemin i hjärnan slut efter ett tag?
Ingen av oss är perfekt och de emotionellt smarta korten spelas långt ifrån alltid rätt. Vi trampar snett i kommunikationen, blir ivriga, frustrerade, ledsna, arga, tomma, distanserade… Så är det bara! Frågan blir därför – hur bra vi är på att förlåta en annan och oss själva? Eller håller vi fast: ”du sa och gjorde så!”?
Om du är en person som söker genuin närhet (vilket jag tror att de allra flesta egentligen gör), men ständigt möter andra med att bygga känslomässiga buffertzoner, antingen för att du inte vet annat, eller för att du har något väldigt värdefullt där inne som behöver skyddas.
När vi trampat på ett antal relationsminor som kanske gjort oss cyniska, och får oss att leva ut den självuppfyllande profetian: ”det här med varaktig kärlek och levande relationer, är egentligen enbart vackra fantasier.”
Vi upplever kanske oss själva som romantiska och varma, när det egentligen är behovet av kontroll som styr våra beslut på relationsplanen. Det undermedvetna i oss är minst sagt kraftfullt.
Den alltför beroende personligheten behöver stärka sin självständighet och självhävdelse i relationer. Den som konstant markerar genom: ”ensam är stark”, behöver utveckla modet i att vara sårbart öppen.
Det är relativt lätt att bli förälskad, men att älska…
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Word!
Hej! Du skriver så klokt o det spelar liksom så mycket i mig o spelar på så många strängar. Ja!! Svårt att älska ..”rätt” …alltid efterklok- skulle gjort si eller så när man med lite distans ser missförstånd etc som gjorde att relationen tog slut. Vet inte om jag tror på slump, tur eller ödet…vad är det som gör att just jag vid ett ögonblick träffar ngn som ”passar” mig? Om än bara för en period i livet. Att bo med min sambo speglar hela tiden mig själv (gäller väl alla relationer) fel o brister o frustrationer och de där stunderna med guldkant…fina och ömma …som inte går att sätta ord på. Kärlek! Jag väljer ju honom varje dag. Ibland känner jag att han inte tänker så…det där lunket där man tar varann för givet. Manligt-kvinnligt..? Bara olika personer.. Jag en High sensitivitet personality och han nära motsatsen…eller bara ”normal!”?? Skulle kunna analysera ihjäl mig… Uppväxt som medberoende och vet inte ”hur man gör” i förhållande…men vet egentligen ngn det?? Eftersom alla är olika.
Tack för fin blogg!!
Mvh
bra fråga! hur gör man? och vad är normalt? mkt bra frågor… 😉
Min personliga åsikt om all självhjälp mm, är att det verkar vara en väldigt egoistisk väg att gå.
Och en livscoach i all ära, men har dem den rätta utbildningen för att jobba med trasiga människor.
Att inte rota i det förgångna, endast se i nuet, tror inte att det är det bästa för alla.
En professionell leg psykolog/terapeut med år av utbildning och självterapi, som kan hjälpa till att öppna ens dörrar en i taget, så att man förstår sitt förflutna och känslor inför det.
Kan förhoppningsvis få människor att få ökad förståelse, både för sig själv och andra.
Och framförallt lära sig att älska, sig själv och andra
Helt min åsikt
+1
å andra sidan kanske det är så? att den ska vara litet egoistisk? för ingen kan gå min väg åt mig, jag måste gå den själv! visst finns det stöd att få i sina vänner och familjen och kanske en livspartner, men vägen är fortfarande min att gå…….kram
Väldigt intressant skrivet tycker jag. Det här med tur har jag funderat mycket över. Min terapeut sa till mig, när jag blivit lämnad av en man jag älskade väldigt mycket, och kämpade efter att hitta anledningar hos mig själv som jag skulle ”jobba med” – ”du har nog faktiskt bara haft otur”. Det kändes ovant att höra från en terapeut. Men på ett sätt också rätt, för när jag ser på mina vänner ser jag att vissa helt enkelt har haft tur med sina partners, de har inte på minsta sätt jobbat mer med sig själva eller varit ”bättre” än mig som är ensamstående. Samtidigt känns det jobbigt med begreppet tur/otur eftersom det inte är något man styr över själv, total brist på kontroll. Och jag har alltid uppfattat mig som en person som inte har ”tur”, utan som måste arbeta aktivt för det jag vill ha; personlig utveckling, arbete, förhållande, barn. Men visst skulle även jag kunna ha tur, turen är ju opersonlig.
Den man jag blev djupt förälskad i var en man som den nummer 2 som du beskriver Michael, rädd för närhet och med en hel del inre drivkrafter som tvång, plikt och ett dåligt självförtroende. Men jag älskade honom ändå, och jag trodde att han skulle kunna utvecklas tillsammans med mig, just för att jag var en varm och kärleksfull person som var villig att stå kvar. Men det slutade med att han gick istället, från en dag till en annan, utan förklaring mer än att ”jag klarar inte att ha en seriös relation”.
Själv tror jag att jag är en nummer 3, en person som i grunden är självständig men som vågar erkänna sitt beroende och sin sårbarhet när jag känner kärlek. Tyvärr gör det att jag känner mig som nummer 1 nu, helt upphängd på förlusten av honom. Det kommer att vara en mycket lång och mödosam resa att ”stänga till” kärleksflödet och saknaden och att hitta tillbaka till att trivas med livet på egen hand. Jag överlever, men jag känner just nu inte att jag lever fullt ut, så som jag gjorde när han fanns som en del av mitt liv.
Mari, exakt så har jag också varit med om!
Jag älskade honom så mycket, och jag stod kvar stabil som en fura fast besluten att bevisa för honom att han kunde lita på mig och att jag aldrig skulle svika. Plötsligt skulle han bara flytta. Helt utan förvarning. Jag ser rakt igenom honom, hans rädslor, hans litenhet, och mitt hjärta blöder.
Mångt och mycket av självhjälp upplever jag lyfta en själv på ett egoistiskt vis av typ ”här är jag”. Jag tycker det är viktigare att känna sig själv och få lära sig låsa upp de ev lås som stoppar en att komma vidare. Lära mig hitta vad det är som gör att man kanske upprepar ett beteende och hamnar i en viss typ av relationer.
Jag är expert att bygga murar för att försöka skydda mig själv, fast det som händer blir ju bara destruktivt och mer ensamt. Automatiskt blir det så när jag inte når fram till den andre.
det låter ju så bra att spegla varandra och utvecklas……av varandra och med varandra….och att manligt och kvinnligt kan vara två sidor av samma mynt….och precis som terapeuterna så låter det så bra, men i verkligheten så är det inte lika lätt och enkelt. Det blir låsningar och rädslor tar över och orken tar slut…..
Jag har varit naiv, godtrogen, totalt beroende av partners. Den hårda vägen har har numera gjort mig otroligt kritisk, avståndstagande och återhållsam med mina känslor. Jag ser mig i båda persoligheter du beskriver, men hur hittar man till balansen mellan naiv och avståndstagande…
medvetenhet om dem båda? kram
Tycker du ska utveckla detta relationer handlar om att ha tur, då har det ju egentligen ingen betydelse om vi arbetar med att bli vårt bästa jag eller inte eftersom det ändå är upp till slumpen om vi träffar någon eller inte, och om det fungerar eller inte.
Är en blandning av de två personligheterna men jag har på senaste åren blivit mer av personlighet 2 eftersom jag har jobbat rätt hårt på att skapa det liv jag har.
Jag tror att turen eller oturen handlar om att mötas eller inte. Nån som man får starka känslor för och vill ge sitt bästa till. Det som sen händer har nog inte med tur eller otur att göra…där handlar det nog mer om självkännedom och medvetna val. Men man ska ju ha turen att möta en människa med just vilja och förmåga till kommunikation, självreflektion och ansvarstagande. Nån som vill jobba med sig själv och relationen. Det är vad jag tror på! ❤️
Jag fick stora känslor för mitt ex, jag gav allt jag kunde och orkade när jag mådde dåligt.
Det som hände sen bestämde han. Jag försökte allt jag kunde på relationen fast jag mådde dåligt.
Ja, Anette…jag ser å hör att du lider alldeles oerhört av din förlust. Önskar jag kunde hjälpa dig, men vet att jag inte kan det. Frågan är vad som behöver hända för att du ska påbörja din läkning…vad tror du själv? När man mår dåligt så är det ju väldigt svårt att själv se vad som behöver hända för att man ska må bättre. Och att uppbåda kraften att ändra sitt tankesätt. Men om du vill må bättre så MÅSTE du försöka hitta tankar som leder dig mot något bättre…du plågar dig själv genom att upprepa samma tankar om och om igen…❤️
Vad skulle du vilja uppleva tillsammans med din dotter tex? Kan det vara något du kan fokusera på ett tag?
Så oerhört förstående, klok och peppande person du är Petra! Hoppas bara du förstår det själv? Att du är det…
Kram
Men Anna, jag blir så glad över att få uppfattas på det viset 😀 Tack, en sån person vill jag gärna vara. 😀
Bra skrivet Petra35
Och du är verkligen inte ensam om att göra så…jag tror verkligen det är något vi alla måste bli medvetna om…våra egna tankefällor…spåren vi så lätt fastnar i…tillslut är det en sanning för oss. Vi ser inte att vi kan välja alternativa tankar som ger oss kraft och lyfter oss ur våra svåra känslor.
Så sant, och så svårt att ändra på….
Kram
Jag vet att ingen kan hjälpa mig…..
Jag har ingen aning vad som måste hända för att jag ska kunna börja min läkning.
Ja jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna ändra mitt tankesätt.
Jo jag vet att jag måste försöka att hitta tankar som leder mig framåt men det är så svårt för mig att släppa den jag älskar.
Jag känner mig som en stor förlorare som står ensam kvar här medans han är kär och lycklig.
Jag skulle nog vilja uppleva mycket med henne men min fobi hindrar mig.
Jag tror på dig, på att du faktiskt KAN hjälpa dig själv tillsammans med en duktig psykolog. Bestäm dig för att han INTE ska få förstöra din å din dotters framtid. Fobier kan man ju också få hjälp att jobba med. Vad vill du hjälpa dig själv med? Lära dig åka buss en kortare sträcka? 😀
Tack för att du tror på mig, inte ens jag själv gör det tyvärr. 🙁
Jag går ju hos en kurator för fobierna, fast nu var det ganska länge sen jag träffade honom för att jag har inte lyckats att genomföra några resor.
Önskar bara att det gick att ändra på att jag skulle få ha honom i min framtid och inte i hans nya tjejs framtid.
Anette, du är mamma och det är stort och något du ska vara stolt över! Hur skulle du vilja att du och dottern gör om ett år och vad behöver du göra för att nå det? Skulle det kunna vara att t ex åka buss till badet och ha en mysig dag? Obs tänk bara om dig och barnet.
För varje tanke du ägnar honom å hans nya tjej så sänker du dig själv å din dotter!!!Släpp honom eller förbli olycklig!!! Du måste göra ett aktivt val!! Det är inte enkelt och kommer inte ske över en natt, men du måste börja träna idag om du vill må bättre.
Och det är KLART jag tror på dig Anette 😀 ❤️
Ja jag vill vara världens bästa mamma för min dotter.
Klart att jag är stolt över att vara mamma.
Jag skulle vilja kunna åka på semester med henne.
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna nå det.
Jo jag vet att jag inte direkt höjer mig själv men lättare sagt än gjort att inte tänka på honom.
Har svårt och tro att någon kille skulle kunna göra mig lycklig igen.
Anette, du måste släppa dina tankar om honom. Det finns ingen annan väg att vandra.
”Älska aldrig någon så att det betyder smärta och gör ont. Älska istället dig själv så att du kan göra slut på smärtan.”
Släpp honom, fokusera på dig själv o din dotter, se till att du får kontinuerlig proffesionell hjälp. Samtal ofta. Inte bara sporadiskt.
Lycka till o varma kramar!
Jo jag försöker släppa honom.
Man väljer inte vem man blir kär i och jag kunde väl inte veta att han skulle orsaka mig smärta.
Jo jag ska försöka att fokusera på oss.
Psykologen har varit ledig
Tack för att du önskar mig lycka till.
Du har så rätt, man kan inte välja vem man blir kär i. Känslorkan man inte styra över. Men när relationen tar slut så måste man försöka släppa den andra så fort som möjligt. För sin egen skull. Förstår att det inte går på en dag eller en vecka men när det har gått så lång tid som i ditt fall så är det inte hälsosamt för dig. Alla dina tankar kretsar kring honom. Du har fastnat i dina tankar och de får dig att må dåligt. Du har skrivit att du tycker att du är värdelös utan honom. Den kärleken som du idag känner för honom när det inte längre är besvarad betyder bara smärta för dig o gör ont. Därför måste du börja älska dig själv så mkt så att du kan göra slut på smärtan.
Jag hoppas att du får bra hjälp hos psykologen så att du kan komma vidare i ditt liv.
Kram
Så svårt bara att släppa när det inte var ett ömsesidigt val. Att detta var något HAN valde inte jag. Jag hade inget att säga till om .
Det är för att Jan har betytt så otroligt mycket för mig.
Jo jag känner mig halv utan honom.
Ja det är jobbigt att vara olyckligt kär.
Tror inte att jag någonsin kommer att kunna älska mig själv.
Det är en ny psykolog så jag vet inte hur bra hon är.
Tycker det känns jobbigt om han försvinner helt ur mitt liv.
Anette81, vännen du måste släppa, Du Måste Släppa!! Jag vet hur överjävligt tufft det är, jag vet precis hur det är att använda tankarna om att jag måste vara med Honom till varje pris som en drog, till slut blir de tankarna och den ständiga självömkan en effektiv men oerhört kortsiktigngestdämpning som endast gör att jag, och du, inte tar tag i det vi kan kontrollera, våra egna tankar och våra egna liv. Jag vet hur överjävligt det är att släppa, men det finns inget annat val. De enda som förlorar på din besatthet är du och din dotter, han bryr sig inte. Jag vet precis hur det är att gråta ögonen ur sig medan den man gråter efter har gått vidare. Men han är INTE den enda mannen på jorden. Och framförallt ska inte det faktum att han lämnade dig få definiera ditt fortsatta liv. Det är det aldrig aldrig värt. Den finns mer kärlek även åt dig, men du måste släppa din drog – honom!
Inte lätt att släppa när jag fortfarande tycker om honom.
Jag vet att han inte bryr sig, önskar att han gjorde det. 🙁
Jag kan inte förstå hur man kan älska någon så mycket som vi gjorde med varandra och sen slutade han bara.
Det är så jävla orättvist. Jag valde inte att bli lämnad.
Jag vet att han inte är den enda mannen på jorden men han är den jag har älskat mest.
Ja du Petra då tror jag att ger upp helt. Tur är inget jag har eller tror på.
Förstår din känsla! Jag ger också upp lite då och då. Jag tänker att det kan vara skönt att bara sluta kämpa…följa med och överlåta till ödet på nåt vis…samtidigt som man påverkar det man kan! 😀 Kram
Mm problemet är att ska jag lita på ödet, ja då händer nästa bara jobbiga upplevelser eller inget alls.
Har en tung dag idag, ska bryta det med lite trädgårdsarbete. Kram på dig!
Kram på dig! Ibland kan det ju vara så att man tvingas möta mer än man orkar bära själv. Det är då vi måste be om hjälp och ta emot hjälp från andra som kan bära det tunga tillsammans med oss. Ha en fin dag i trädgården. ❤️
Jag tror inte det handlar så mycket om tur eller otur, mer om vem man är som människa. Efter allt jag varit med om skulle jag inte ge mig in i en relation igen med någon som var ”trasig”. Jag har varit där en gång och det var en gång för mycket. Jag kompromissade bort mig själv för att rädda honom. Jag vill leva med en människa som vet vem han är, som vet vad han har att ge och som vill ge det. Jag kanske aldrig träffar honom, vem vet, mej mitt liv är inte meningslöst för det! Jag har sååå mycket att vara tacksamför att om jag har en relation eller inte är inte avgörande för min lycka och mitt välbefinnande.
Har kommit på att jag kanske ska söka nån kurs å läsa 1 år på en folkhögskola eller universitet i nånstans typ Göteborg, Lund eller Malmö. Det känns ju som ett bra sätt att flytta å träffa nya människor samtidigt som jag kan få lära mig mer inom tex hälsa eller psykologi eller nåt annat ämne som intresserar mig. Är det nån som gjort nåt liknande eller funderar på samma sak? 😀
Låter som ett spännande äventyr Petra! ❤️
Tack för att du alltid hejar på å stöttar mig och andra Josefina 😀 Det e guld värt 😀 Hoppas du känner att du får den stöttning du behöver tillbaka!? Jo, jag tycker det känns jättespännande att undersöka olika möjligheter. Vore nyttigt för mig med ett litet äventyr i ett nytt sammanhang 😀 Har hittat en utbildning till Hälsocoach på Hjälmareds Folkhögskola i Alingsås som lät riktigt kul å intressant. Det är ingen som vill hyra en nyrenoverad 2:a i centrala Skellefteå i andra hand 1 år? Fr.o.m. Ht -16, blir det isånafall…:-D
Jag vill nog snart hyra en lägenhet, fast inte i Skellefteå och särskilt inte om du inte bor kvar i stan. 😉
Jag skulle kunna hänga på ditt äventyr om jag inte hade barnen.
Lite omväxling vore nog bra för mig med.
Låter intressant och kul för dig.
Kram ❤️
”Tjugo år från nu kommer du att vara mer besviken över de saker du inte gjorde än de saker du gjorde.
Segla iväg från en säker hamn. Fånga förliga vindar i dina segel, utforska, dröm, upptäck…”
M.Twain
Ta för dig av livet Petra, medan du är ung och inte fast på något ställe. ❤️
Helt rätt Petra folkhögskola är jätte roligt att gå på och stt få lära sig nytt och träffa nya människor är alltid spännande.,
Så sök nu..
Kram
Så spännande! Det gör du helt rätt i Petra…
Kram
Haha, ja det skulle vara något Men vi skulle säkert ha kul
Men allvarligt talat skulle jag nog faktiskt behöva lite omväxling på olika sätt. Men måste nog försöka hitta det på hemmaplan. Kan inte tänka mig att åka ifrån min 11-åriga dotter av någon anledning❤️
Petra, klart du ska dra iväg på tänkt utbildning, självklart! För tio år sedan när jag kände mig klar med livet som jag hade det då sökte jag ett sommarjobb i Värmland och flyttade till Karlstad på vinst och förlust och tänkte att det löser sig säkert efter sommaren också.
Första kvällen när jag satt där i min pytte-etta och utan att känna en kotte undrade jag vanligen vad jag egentligen hade gett mig in på. Men tänkte att det var lika bra att gå och lägga sig och så gå till jobbet nästa dag.
Äventyret slutade i att jag träffade med min man, som ju nu i och för sig har tagit en paus från från äktenskap och som jag sörjer som en idiot, men i vilket fall som helst har jag verkligen aldrig ångrat att jag hade kasta mig ut och se vad livet hade i beredskap åt mig. Så självklart, Go for it! Precis som någon annan skrev, nu när du kan så ska du utan tvekan kasta dig ut. Idag sitter jag ju mera fast eftersom jag numera har en son, men utifrån den förutsättningen tänker jag fortfarande som då, klart att man ska våga!! I mitt fall handlar det i dagsläget mer om att kasta mig ut mentalt, våga se sanningar om mig själv och vågs förändra saker utifrån det.
Jag hejar på dig!!! Varm kram!
Å du Marianne, tack för att du delar med dig av dina rika livserfarenheter! Jag hejar på dig också! 😀 Kram å sov så gott…
Lycka till! krammmmm