Jag ser två olika slags obalanser när det kommer till parförhållanden:
- Personen som gör sig alldeles för beroende av sin partner. Som i princip inte har ett eget liv utanför tvåsamheten, och vars hela identitet kretsar kring den andre.
- Hon/han som inte släpper någon tätt inpå, som ständigt markerar (medvetet eller omedvetet) den egna självständigheten och oberoendet.
Två ytterligheter som skapar negativt utrymme av bl.a. klängighet och ensamhet (icke behövd).
Kommer att gå in på relationsdrag 1 idag och 2 imorgon.
De flesta av oss har drömmar och idealbilder gällande den perfekta relationen. Platsen där vi skall kunna vara fullt ut oss själva, känna oss avslappnade och uppleva full tillit. Med oss i bagaget har vi även behoven av att få fylla i känslomässiga tomrum. Liksom vår egen ambivalens kring hur sårbara vi egentligen vågar göra oss inför en annan.
Många bär runt på övertygelser kring den egna personen som otillräcklig, ointressant, grå och icke värdig kärlek. Denna självbild i kombination med en stark önskan om att få känna sig hel och sann genom en romantisk relation, är enormt kraftfull. Någon där ute som äntligen skall göra så att det fullständiga lugnet av att höra hemma infinner sig.
Det är just där fällan ligger dold, förväntan på att en annan person skall se till att våra liv fylls med mening. Vilket ansvar vi lägger på partnern! ”You complete me!”
Vad har vi för kärlek att ge om vi är tomma på insidan? Om hela mitt värde som person är ditt ansvarsområde.
Om hela din existensprissättning sätts av någons famn, är du minst sagt ute på tunn is.
Din självstyrka är beroende av att du ser dig själv, lever med vanor som gör att du står stabilt i dig själv, och tar ansvar för utvecklingen av personen du.
Om du tycker att du är värdelös för att du inte är i ett förhållande är det dags att tänka om. Det tar tid att jobba sig igenom de negativa illusionerna.
Rädslan för att förlora den du byggt upp hela ditt mänskliga värde kring, gör dig alltför anpasslig, konfliktundvikande (så att hon/han inte lämnar), förhandlar bort egna känslor och värderingar. Allt för att du inte du skall behöva stå där ensam. Saken är den, att det är precis det vi kämpar med att till varje pris undvika, som kommer att slå tillbaka på oss.
Vilka egenskaper i dig behöver bli tydligare? Vad vill du se i dig själv och agera på, så att en annan kan slappna av med dig nära? Liksom du själv.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Helt klart nummer två. Evig ensamhet sedan barndomen.
Hur kan jag våga lita mer?
Kan jag få hjälp med ett första steg ?
Pretty Please ☺
Hej Catharina!
Jag är oxå en nummer 2! Vad jag har lärt mig är att om man vill öppna upp sig för nån så måste man bestämma sig för att lita på personen. Tillit är ingenting som ”bara kommer” till mig. Sen så växer tilliten och tryggheten fram i mig själv när jag ser att jag vågar vara sårbar, lite mer och mer ju längre tiden går. Börja i liten skala så växer det sakta men säkert… om man inte bara umgås med ”idioter”!
Först av allt handlar det om att ha personer nära som gör att du kan känna tillit. Vad konkret behöver du utveckla hos dig själv som person? Hur ser mod ut i dina ögon?
Vill tro att jag är nån som skapat mig ett bra liv, som tar ansvar för min egen lycka och personliga utveckling…men vill dela livet med någon jag kan älska å bli älskad av? Jag har absolut alltid haft mer tendens åt det klängiga hållet, men känner att jag har arbetat mig mot att bli starkare i mig själv och känna självkärlek. För sannerligen, det ÄR ju det viktigaste av ALLT. ❤️
Träna, Petra! Jag menar inte att du ska utnyttja andra människor. Men dejta, ta för dig, visa vem du är, gör dig inte mindre än den du dejtar, lita på dig själv. Och framförallt, lita på den andre. Vi kan ha gått på hur många nitar som helst som format oss i vårt beteende. Men utsätt aldrig en ny människa för dina tidigare ”nitar”. Han förtjänar att få visa vilken han är.
Lycka till och träna på!
Mm…jag antar att jag tränat varje gång jag träffat någon jag velat dejta. Och nyligen då jag började känna väldigt mycket för en man på dans (är dock upptagen). Så jag tränar på olika sätt…att hantera olika relationer å situationer jag möter. Men just nu finns ingen jag vill dejta, men du har ju helt rätt! Å nästa gång någon väcker mitt intresse så kommer jag träna igen 😀
Reflektera när du har dejtat – vad kändes bra, vad kändes mindre bra, hur agerade jag där, vilka tankar fick jag, vad gjorde tankarna med mig.
Låt tankarna komma. Acceptera dom. Men låt inte dom bli sanningen.
Hmm, jag ska flytta till en ny stad till våren å börja dejta 😀 Här hemma har jag slutat kunna se några möjligheter.
Jag vet ett par fina städer som du kan flytta till Petra.
Kan ordna en dejt till dig oxå. 😉
Kram ❤️
Du är ju för himla go ❤️ Har just kommit hem från dans…å ikväll insåg jag vad dansen till stor del är för mig…å det är ett sätt att uttrycka vem jag är, att genom rörelse å beröring kunna få uttrycka kärlek å värme tillsammans med andra människor. Dans handlar om att ge å ta emot kärlek 😀
😀
En upptagen man kan aldrig vara rätt, då kommer du petra alltid vara nr 2..
Jag är helt å fullt medveten om det. Men ja, i dansen är det svårt att inte känna när man träffar någon man har kemi med. Men han har gjort klart för mig att han hittat kvinnan i sitt liv. Så jag vet att det inte är känslor jag kan följa längre. Bara känna och acceptera å låta passera. 😀 Nån annan är rätt för mig.
Tack Michael
Detta var vad jag behövde just nu.
Välkommen Lisa Lingon:-)
Jag var/är en nummer 1.
Mitt ex var mitt allt och han är fortfarande mitt allt fast han är med en ny tjej. 🙁
Saknar honom otroligt mycket.
NEJ du själv & ditt barn är ditt allt!!
Jag menar min dotter med
Nu har han lagt upp första kortet på dem tillsammans :'(
Jag var/är en nummer 1.
Mitt ex var mitt allt och han är fortfarande mitt allt fast han är med en ny tjej. 🙁
Saknar honom otroligt mycket…..
Nu är han i Barcelona med nya tjejen
Anette81 du har fastnat i ett tankemönster och ett enda sätt att känna på. Jag ser och förstår din smärta. Det är väldigt lätt att hamna där som känslomänniska. För varje gång du säger hur mycket du saknar honom (vilket jag vet är sant för dig), ger du honom mer styrka än vad han är värd. På bekostnad av ditt eget läkande. Tillåt saknaden att få finnas, men också seendet gällande DIN framtid. Rätt person stannar i ens liv.
Jag ville ju så gärna att han skulle vara den jag fick leva mitt liv med.
Smärtan är outhärdlig.
Ja jag är en riktig känslomänniska.
Jag saknar ju honom på riktigt, saknar det vi hade.
Han är ju värd allt för mig.
Har så svårt att se min framtid utan, vill ju inte vara där utan honom.
Saknaden kommer alltid att finnas.
Min framtid känns avlägsen.
Han hade nog stannat om jag hade mått bra.
det vet du inte! det kanske bara hade tagit längre tid att separera! nu är verkligheten som den är! Jobba vidare med att se dig och barnet i vardagen och läk dig själv! kram
Han sa att han inte hade lämnat mig om jag hade mått bra.
Dagarna bara går och tiden försvinner känns det som. Orkar inte ta mig för saker.
Känner igen mig i dig men tro mig: det kommer en dag då du kan se mer objektivt på det. Anledningen till att vi inte mådde bra var ju förhållandet, och för mig att jag bara fokuserade på honom och inte på mig själv eller barnen. Vi måste hitta hur vi gör oss själva lyckliga- det ansvaret kan man aldrig lägga på någon annan.
Jag är i ett förhållande som jag både tycker om o inte. Jag tycker min partner e väldigt attraktiv, snäll…men han e så tafatt när vi inte ses. Han liksom väntar in mig hela tiden. Vi ses alltid bara han o jag. När det e min barnfria veckan e det hans o min vecka…men jag då? Jag har aldrig ngn tid för mig själv. Jag har tonårsbarn så visst finns det egentid den veckan, men jag längtar efter art få komma hem till ett alldeles tomt slott ngn dag i veckan. Bara få skrota med mig själv… Men det förstår inte min partner. Han har inga hemmaboende barn så han har hur mycket tid som helst själv.
Jag känner mig låst! Men e så himla rädd att göra slut på vår relation… Jag bara anpassar mig o anpassar mig. Å till saken hör att när vi bråkar användar han så hårda ord mot mig…tar så illa vid mig. Känner mig nertryckt. Han gör så pga att han e arg säger han o så e det nog…
Vad är det som gör att du vill vara kvar i detta förhållande??
du kanske kan skapa ditt eget utrymme på ngt sätt? gå kurser eller bara boka tid med dig själv? bara en tanke….kram
Jag var nummer 1 från allra första början men även i nr 2 finns drag av min personlighet, förklaringen finns i bl a barndomen. Jag tycker det är lite mer komplext än att bara säga jag är 1 eller 2…iaf i mitt fall.
Självförtroende och självkänsla är inget som existerat hos mig innan på senare år. Förklaringen finns bakåt i tiden. När jag träffade mitt ex så blev jag så glad att någon ville ha mig så jag förminskade nog mitt eget värde…med hjälp av ett felaktigt tankemönster som fått sin grogrund i mig av olika skäl. Men samtidigt så har jag fått lära mig att klara mig själv, att inte kunna lita på människor fullt ut och kanske det därför blev så mer att jag blev nr 1 delvis i relationen, jag litade på han.
Men säg det som varar för evigt…jag kände mig åsidosatt, han och barnen var viktigare och min egen negativa självbild förvärrades…jag blev nr 1 men samtidigt är jag nog i grund och botten en stark person som mått skit men kämpat på.
Så började jag utvecklas än mer. Att lita på andra människor har blivit svårare än svårast pga livserfarenheter. Det är först nu som jag börjar våga lita på människor igen, något jag inte gjort på närmare 15-20 år. Jag har alltid velat tro att jag kan lita på människor men har många erfarenheter som gjort att tilliten till andra skadats.
Men som sagt, numer har mitt självförtroende växt, självkänslan likaså, jag förstår varför jag är den jag är och varför jag handlar som jag gör. Det är ingen ursäkt men en förklaring och när jag numer börjar acceptera den inser jag att jag mer och mer kan lita på andra människor.
Jag vill aldrig leva genom någon annan människa igen men gärna med en annan människa. Jag hoppas och tror att det ligger i framtiden.
Kram på er alla….snart är det vår tur att få leva i harmoni.
AnnA:
Det var inte pga förhållandet med exet som jag mådde dåligt.
Jag vet att man inte kan lägga sin lycka på någon annan.
Ledsen , det var nog så för mig och jag kunde absolut inte se det då. Han frågade mig tom om det inte var vårt förhållande som gjorde mig så nere men jag sa alltid nej pga rädsla att förlora honom.
Jag har också levt i ett tidigare förhållande där det var min sambo som led av depressioner. Det är svårt.
Men vi har bara ett liv, en klyscha, men så sant. Vi måste gå vidare med våra liv.