Det här inlägget är skrivet på halvtimmen så beklagar om finns språkliga konstigheter.
Jag vet vad det kan göra med en som person att bli sårad, känna sig sviken, icke behövd, bortvald, inte längre älskad… Det kan röra upp bottenslammet i glaset. Känslorna vi inte vill smaka.
Det ligger så nära till hands att generalisera kring kvinnors ”ombytlighet, aldrig nöjda vad man än gör. Leverera, leverera, leverera… och samtidigt en känslomässig atlet.”
”Vad är det för fel på män!? Varför ser och lyssnar de inte? Vilken autistisk bubbla de lever i!?”
Två fiender: generaliseringar och bitterhet. Så lätt att förföras av känslorna som sköljer över oss i kris.
Gå inte nedför vägen som leder till en grå, illaluktande och sunkigt förfallen hamn med stillastående vatten. Det finns inget gott att hämta där.
Jag vet – hur lätt är det inte att säga men så svårt praktisera? Det är ok att uppleva svåra känslor. Mer än ok – mänskligt och i högsta grad naturligt. Var i dem i stunder – känn dem i sin fulla styrka. Kom samtidigt ihåg att du inte ÄR känslorna. Det du går igenom är reaktioner på yttre och inre påfrestningar. Du är mer!
Erkänn den tillfälliga maktlösheten utan att försöka ersätta den med maktspråk/handling gentemot ditt ex. Att kalla henne/honom för saker är ångest som ropar efter reaktioner från andra sidan. Det kanske ger tillfällig lindring. Hur många minuter? Vad väntar sen?
Förlorad självrespekt.
Säger det igen: det här livet är ett flyktigt ögonblick. Några fåtal andetag i en evighet. Vad vill du vara uppfylld utav under den korta resan? Hur vill du få andra och dig själv att må?
Bitterhet är det minst attraktiva karaktärsdraget i en människa. Du vill inte hamna där. Ditt liv förtjänar mer än så.
Har mött människor som varit med om fruktansvärda saker men som trots det gnistrar.
Vilka beslut behöver du fatta?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Känner så igen mig i det du skriver.
Just nu känns det som jag är en jojo som åker upp och ner. Från att känna sorg och maktlöshet över det min fd skriver till mig, till att känna en otrolig styrka, glädje över livet och framtiden.
Ja, jag sa nästan med en gång till mig själv att jag inte ville förvandlas till en bitterfitta. Jag vände och gick kan man säga. bättre att fly än illa fäkta.
Men alla de där känslorna sköljer ju över en.
Men det jag hamnar i och inte kommer ur är att jag ”inte förstår vad som hände”. Från att ha varit två människor som respekterar varandra och säger älskling så kan vi inte längre föra en normal konversation.
Och det andra jag fastnar i är sorgen. Jag sörjer mannen jag älskade, min familj som inte längre finns och att bara få ha mina barn 50%.
Hur tar jag mig ur det?
Hej Veronica, jag känner igen mig i din situation väldigt mycket. För mig var det så att jag räknade ut själv vad som försiggick och när jag fick det bekräftat var uppbrottet brutalt och snabbt. Fruktansvärt jobbigt och hela min tillvaro och mitt liv slogs i spillror. Svar av exet får jag aldrig.
Jag sörjer på samma sätt som du, känns det som, och i min terapi jobbar jag nu med sorgebearbetning/hantering. jag måste acceptera att jag aldrig kommer att förstå vad som hände (att förhålla mig till det) och sorgen som kommer av detta trauma. Jag tror att det är vägen ur min ledsamhet och förtvivlan.
Åh, människor som gnistrar..vad fint 🙂 Det ska jag ha som mål, att bli en gnistrande människa! Fast autentiskt gnistrande, från insidan.
Kram och tack för du skriver så bra!
Kram snälla Johanna!
Hej!
Har läst ditt inlägg både idag och igår. Tar till mig…verkligen. Jag har en särbo relation. Vi var sambo i 1,5 år men det funkade inte pga mina barn mådde dåligt och andra omständigheter. Som sagt nu är vi särbo och ses i stort sett bara varnnan vecka. Jag vill att han kommer till mig och barnen på min barn vecka men det vill han inte pga att han tycker det är jobbigt efter allt som har hänt. Visst det kan jag acceptera. MEN så blir det lätt lite ”tjafs” den vecka vi inte ses. Han har så svårt att höra av sig. Jag kan skcika en liten kram per sms i förbifarten och han svarar snabbt. Jag är ofta den som hör av mig men tycker att han kan oxå höra av sig. Bry sig lite… Men han blir arg när jag tar upp det för han är en svarare. Jag accepterar det också men känner att jag blir mer och mer arg. Är jag inte viktigare? Jag vet att han tänker på mig och bryr sig om mig men jag vill ju höra det också. Å eftersom vi då inte ses varannan vecka så e det ju telefon och sms som gäller. Jag tycker det är ännu jobbigare nu när vi inte ses varje dag… Jag blir mer och mer arg. Varför kan han inte lyssna på mig och åtminstone möta mig med några steg och bekräfta mig ngn gång och inte bara svara när jag hör av mig.
Usch känner att jag vill inte hamna i någon bitterhet, känn som att jag är på väg dit. Detta är kanske bara struntsaker men ändå..
Det är ABSOLUT inte struntsaker.
Känner precis som du.
Varför kan han inte möta mig i det jag önskar? Inte ens någon gång. Det spelar ingen roll att han säger att han tänker på mig ofta, jag vill känna det också.
Jag har gjort dom små sakerna så länge. Både sms, små lappar, små överraskningar. Inte för ofta för att det inte ska bli slentrian i det också. Jag får också alltid svar direkt på mina sms men aldrig att han kan göra det först.
Man själv gör sånt av kärlek, det gör gott att tänka på den man älskar men när han aldrig gör något liknande tillbaka så till slut dör lusten att vilja ge. Det känns att det inte uppskattas (vilket det säkert gör). Det gör säkert gott för den personen just då och då tycker man att han också skulle kunna tänka sig att göra något tillbaka. Vid ett annat tillfälle. För att den andra personen också skulle få känna det där lilla extra.
Min sambo är kärleksfull och visar otroligt mycket kärlek när vi ses men aldrig annars. Har kommit fram till att han kan nog inte bättre. Han är som ett litet barn, det som inte syns, det existerar inte (känns det som).
Men jag känner att dom små sakerna är så viktiga. De visar att man tänker på den andra även när man inte ses.
Att få massa kramar hemma och höra ”jag älskar dig” flera gånger varje dag kan efter flera år kännas slentriant.
I min värld behövs det där lilla extra för att hålla kärleken vid liv.
Håll fast vid det du tycker är viktigt.
Kram
Tack Josefina!
Skönt att ngn känner igen sig i det jag skriver. Det börjar bli riktigt jobbigt. Jag känner att jag blir börjar bli mer och mer arg. Det tar så mycket energi.
Oj!
Vad jag känner igen det du beskriver. Har varit där. Gjort det du beskriver ger. Får svar, men varit den som skrivit och gjort de små sakerna. Den andre gjorde det inte först. Inga sms, inga frågor hur dincdag varit. Etc. Jag älskar dig orden och kramarna kändes mekaniska och slentrian. Till slut accepterade jag det jag egentligen visste om vad jag kände och hon också. Vi älskar inte varandra längre. Vi gillade vardagen med materia, familjen, rutiner men mer för att det var bekvämt. Båda saknade nåt annat som vi inte kunde ge varandra. Låt det inte gå för långt innan ni pratar om det. Det är mitt tips. Kan man inte nå varandra är det bra att separera för att kunna växa båda två. Kram lycka till.
Tack Pierre!
Vi har pratat, mycket. Han gör så gott han kan men han har ingen fantasi, kan inte tänka sig in i den andras situation, svårt att förstå andras känslor…
”Jag är som jag är, jag kan inte sånt här, förstår inte känslo-språket…”, säger han.
Helt enkelt så når vi inte varandra.
Slutet närmar sig.
Kram och lycka till själv!
”Kom ihåg att det klär inte dig att vara bitter” sa en av mina bästa vänner den dagen jag förlorade jobbet på ett tumultartat sätt.
Det är numera ett av mina mantran, ihop med ”lägg inte energi på saker du inte kan göra något åt”
Nu har jag ett tredje, ”du är inte dina känslor”, tack!
Bra tankarankare Karin! Glad att du hittade något här på bloggen. Varma hälsningar
Här sprakar och gnistrar det till trots !!!
Men det ”triggar” igång mitt ex att utsätta mig och dottern för olika vidrigheter tyvärr. Vi håller oss undan så gott vi kan och hittar små ljusglimtar här och där för i sörjan har vi varit och vill inte dit igen !!!!
Du är inte dina känslor- Hmmm
Jag vet att jag inte är mina tankar… men, jag trodde jag var mina känslor!
Tänker du att de är projektioner eller är det omedvetna tankar som ger känslor som inderekt inte är sanna och då är jag inte mina känslor? Spännande:-) Du får gärna utveckla! Krammm
hej
Tolkar när jag läser M som han menar du är inte känslorna du får höra från din ex utan de känslorna du känner då är en reaktion på vad du får höra.
Du är ju en del av dina egna känslor inte uppmålad av någon annans tänk å generaliseringar
Tack för det förtydligandet:-) Ska inte läsa så slarvigt… Du har helt rätt! Ha en fin kväll
Hej Barbamamman,
Jag väljer att läsa det som att vi inte ska fastna i att det vi känner är en beskrivning av vem vi ÄR. Jag tänker att även om det finns stunder och perioder då vi tillåter oss (och som jag ser det också måste som en del av bearbetningen) att KÄNNA ilska, bitterhet, hämnd och andra ”svåra” och lite förbjudna känslor så är de just en känsla. Känslor är inte farliga, de går att ta hand om, hantera och lära sig av. Det betyder inte att du som person ÄR bitter, arg och hämndlysten. Det är inte det du skulle beskriva som en personlig egenskap i ett CV
Vi är inte våra känslor! Vi är i ett ständigt förändrings- och utvecklingsarbete med oss själv
Jag skriver under på allt du säger Mian.
Tack för mycket bra svar om känslor. Önskar dig en trevlig helg
Känslorna är som jag ser det, en del av oss. Liksom att händerna är en del av kroppen, men inte själva koppen. Något att skriva blogginlägg om. Kram Barbamamman.
Herregud- tider ska stå, tack Michael och trevlig helg Kram
🙂
Det är Fantastiskt att få ta del av Dina tankar, Michael !
-Tack !!
Jäsiken vad Du stärker o sätter ord, o ger styrka att fortsätta på en stig som är så Härlig.
Jag Ler när jag ser att Du även idag ( som igår, o många många dagar innan ) skrivit på Din blogg.
En liten höjdpunkt på Dagen ger Du
Så värmande och inspirerande att höra emilienne!
Tack för att du skriver varje dag. Finns alltid ngt att ta med sig & reflektera över! Det svåra är bara att förändra tankar och beteenden. Kram Nina
Tack Nina. Ja, det tar tid och ständig påminnelse. Kram
Det har tagit snart tre år, men jag känner nu att jag sörjt, kollapsat, ältat, funderat osv färdigt.
Mitt ex narcissisten, hade hjärntvättat mej till att tro att jag var en dålig mindre värd människa. Han har fel. Jag har känt skuld och skam för att jag hamnade i situationen och inte varit en så bra mamma. Men jag har ju inte medvetet försatt mej i detta. Jag har gjort det bästa jag kunnat. Jag har förlåtit mej själv nu. Det var svårt.
Nu äntligen känner jag verkligt hopp om framtiden. Den blir bra. Och jag kommer att våga lita på en man igen. För nu vet jag vem jag är.
Så jag säger till er alla som nyss börjat resan, ge inte upp, det blir bra till slut. Men det tar tid…
Tack Michael för den här bloggen!
❤
Det tar tid innan vi får perspektiv – märks att du fått det majlis. Och blivit starkare! Tack för dina ord och att du delar:-)
Håller med om att bitterhet är det minst attraktiva.
Trots att det är tungt till en början så måste man lära sig att släppa taget, sluta kämpa emot & istället lägga fokus på det man vill släppa in i sitt liv.
Ett tänkvärt citat
”Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan din tillåtelse” – Eleanor Roosevelt –
När vi återigen kommit på fötter är det så det är Angelica. Eleanor Roosevelt hade många fantastiskt kloka tankar.
Jag har alltid sagt, att vad som än händer, så får jag inte bli bitter! Och den tanken håller jag hårt fast vid.
Ett bra ”ankare” cj.
När min sambo var tvungen att flytta, eftersom allt bara blev fel och konstigt hela tiden, så började jag fundera på vad allt kunde bero på. Fick inte ihop något. Han sårade mig gång på gång och lärde sig aldrig av sina misstag. Han var själv jättebekymrad över att han inte kunde tänka sig för. Han tog aldrig ansvar för sina handlingar och kunde heller aldrig tänka ut konsekvenserna. Jag orkade inte till slut. Jag började läsa böcker och kom på att han förmodligen har vuxen-ADHD. Nu känns det så konstigt, för hade jag vetat tidigare så hade jag kanske fått en annan förståelse för saker, men han skyllde ju alltid bara ifrån sig. Jag var ofta arg, ledsen eller besviken eftersom jag tyckte bara att han tänkte på sig själv, men det gjorde han inte enligt honom. Jag tror han älskade mig, men till slut gick ingenting rätt. Innan jul bröt vi upp helt och 11/2 v efter fick jag veta att han redan har träffat en annan. Jag låser mig hela tiden i tankarna och fastän jag valde att bryta så känns det nu som om det är jag som blev lämnad. Han ville inte leva ensam och jag var ofta ledsen när vi bodde ihop. Jag saknar honom och är så ledsen att jag var så lätt utbytbar. Jag hängde inte riktigt med och allt gick så fort. Nu har vi ingen kontakt och det känns så tomt efter nio år tillsammans. Vet inte hur jag ska kunna vända och ta mig framåt för jag bara ältar allt som varit och tänker ”om bara” hela tiden. Mina barn klarade inte av honom och jag hade inget annat val än att bryta till slut. Själv är jag så snäll och ska bara försöka förstå hela tiden… Det gör så ont!
Hej Cicci!
Jag förstår att det gör ont.
Men du gjorde rätt, både för din och barnens skull.
Fast du skulle ha ”vetat” att han har ADHD och fått en annan förståelse så skulle ändå handlingarna ha varit de samma.
Det skulle ha gjort lika ont i dig att bli sårad gång på gång. Det gör inte mindre ont när man förstår varför det är på det viset.
Förstår din känsla att vara så lätt utbytbar. Det känns aldrig bra.
När kontakten bryts totalt efter så många år så blir det extremt tomt och ensamheten blir så påtaglig.
Då är det lätt att känna att man saknar personen vilket man kanske egentligen inte gör om man tänker efter. Man saknar nog de fina stunderna och det är väl de som man kommer ihåg när man är ledsen och ensam. Man glömmer det dåliga.
Livet kommer att kännas bättre med tiden.
Styrkekramar till dig!
Tusen tack Josefina! Det känns så skönt när någon förstår en i allt det svåra. Tårarna kom när jag läste det du skrivit, för det kändes som en slags lättnad i dina ord. Du har nog rätt när du skriver att jag förmodligen saknar alla de fina stunderna och att ha någon att dela saker med. Vill ju istället ha någon som jag kan lita på. Tror egentligen också att jag hade blivit lika sårad även om jag hade vetat bättre tidigare. Kan ju inte ändra på en människas beteende även om man hade önskat det ibland. Många kramar till dig!!
Lite förståelse och omtanke gör att det jobbiga känns lite mindre jobbigt. Iaf för stunden.
Förstår att du har det tufft. Kan tänka mig att det fälls många tårar. Det är jobbigt att vara ledsen men tårar är bra medicin. De läker.
Läste nyligen en bra text.
”Ibland behöver vi gråta för att rensa våra ögon så att vi tydligt kan se allt positivt som väntar oss.”
Det finns massa positivt som väntar även dig. Fast just nu har du svårt att tänka så. Men det kommer, tids nog.
Jag önskar dig och dina barn allt gott!
Kram
Tack för all din omtanke! Ska ta med mig dina ord på min väg framåt och uppåt. Kram till dig!
Hej Cicci.
Att han har börjat träffa någon annan behöver inte betyda att han kommit över dig och att du är utbytbar. Det kanske är hans sätt att försöka hantera en jobbig situation. När jag blev lämnad var jag ganska snabb med att dejta igen. Nu så här i efterhand tror jag det var ett försök att fixa/laga livet igen, det kändes så orättvist att någon annan raserade hela min tillvaro. Jag ville ju ha allt det där jag hade innan. Men det funkade inte, inte för mig, jag kunde inte byta mitt ex mot någon annan i längden.
Håll ut Cicci, det blir bättre med tiden, det är svårt att förstå och ta till sig det när man är mitt uppe i ett kaos. För min del har det gått ca 10 mån efter något som jag tror kan beskrivas som ett trauma. Tankarna maler fortfarande relativt ofta men volymen har skruvats ner avsevärt.
kram till dig!
Tack Niklas! Känns skönt att höra från det andra perspektivet. Kan ju vara så som du själv kände, att han vill ha kvar allt så han försöker fånga upp det hos någon annan i ren desperation. Jag vet att han egentligen inte ville vara ensam. Man går ju vidare på olika sätt… Tack för att du delade med dig för det hjälper mig i mina jobbiga tankar. Kram
Vi kan inte styra andras känslor.. bara våra egna. När vi låter den andre människan till fullo bestämma i sitt liv.. lösgör vi vårt krav på andra (vi kanske inte gillar det den andre väljer men vi accepterar det) Det är då vi lyser gnistrar känner lycka i livet. Önskar att alla får känna det ..jag har lyckan att göra det idag.. utan någon som helst anledning ..är jag bara lycklig 🙂
Hej, Mikael,
Först måste jag säga att jag dammsugit din blogg och sugit i mig allt. Du beskriver allt smärtsamt nära sanningen..
Jag har inte lämnat ännu, men tankarna finns där.
Jag blev så otroligt sviken av min sambo och det är svårt att komma över. Jag är så nära bitterheten hela tiden och mår så jäkla dåligt när jag ger bitterheten ett ansikte. För att komma ur det måste man nog först förlåta och jag klarar det inte ännu. 3 månader och en dag… Jag hoppas jag ser ljuset snart.. Suck!
Tack för dina ord ”Lantisen” – hoppas du snart hittar styrkan att de de steg du behöver ta. Varma tankar till dig.