Många relationer kraschar eftersom vi har så enorma förväntningar på en partner och själva förhållandet i sig. En magisk någon där ute som skall fylla i tomrummen – checklistorna som skall bockas av. Behov som vi längtar efter att få tillgodosedda. Det är att försöka hämta näringen utifrån!
”Jag vill! Jag behöver! Detta är mina relationsrättigheter!”
Med det sagt: vi behöver bekräftelse och få bli sedda. Känna oss unika i någons ögon. Men det är gradantalet jag tänker på. Temperaturen på: ”se mig, bekräfta mig, gör mitt liv fantastiskt….”
Vi riskerar att snärja in oss i medberoendesyndromet: hela självvärdet och det känslomässiga välmåendet läggs på en annan person. Gissa om det gör oss sårbara och extremt förhandlingsvilliga när det kommer till de personliga gränserna.
En partner får aldrig bli ångestmedicinen. Att möta sig själv (även det ”smutsiga och fula”) är att ta ansvar och läka beroendet. Insikten om att vi är mer, mycket mer än gamla olösta trauman.
Hur mycket energi lägger du på att bevisa din duglighet och att du är värd att älska? För mycket av detta försvagar och stjäl ditt hjärtas kraftfullhet.
En sund relation till dig själv ger energi – en i obalans tömmer. Se rädslorna i ögonen så att de kan låta sig avdramatiseras. Vi blir t.ex. inte fria från flygrädsla genom att undvika att flyga, utan genom att utsätta oss…med rätt verktyg vid sidan av.
Vi behöver fråga oss själva var behoven kommer ifrån. ”Kan jag ge det jag önskar till en partner? Kan jag även ge det till mig själv?”
I en hel relation känner vi oss autentiska, fria, öppna, älskade, kreativa, nyfikna, energiska, trygga….
Det gäller även relationen till jag. Försök inte imponera på någon – lev imponerande.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Lev imponerande..det ska jag ta med mig 🙂
Ha en fin lördag!
Jag känner mina rädslor men jag har mycket kvar att lära i livet. Men hur mycket jag än vet det där och vill ta ansvar för att få vara mig själv så krävs det att den som är vid min sida också kan ta ansvar. Det blir ett avstånd när den ena vill och den andre inte vill lyssna och se. Då är det svårt att vara kvar och vara en sådan person som beskrivs… Så åter igen är jag ensam för att jag finner ingen som står upp. Ska man acceptera att bara vara den som tar ansvar eller har jag för höga krav?
Jag var där, jag var beroende. Idag är jag inte där, har utvecklats något enormt. Men rädslan har infunnit i sig i form av tanken ”jag litar inte på andra människor”.
En tanke som jag funderat på är nu, har jag istället blivit hård, kall och avvisande. Jag kan kanske anses vara en ”flörtig” person av vissa, själv anser jag att jag är trevlig, spontan och väldigt glad när jag pratar med människor även om jag döljer mig själv och inte släpper in någon. Just att jag är en gåtfull person har jag fått höra. Jag är vidare väldigt öppen och bjuder på mig själv, jag är personlig men inte privat, det privata får ingen tillträde till.
Kan man utstråla något så jag uppfattas som avvisande? Jag vill ju gärna har nära vänner och gärna träffa en man men vågar kanske inte. Hur ska man arbeta med detta problem? Kan jag utåt sett ses som alltför stark och hård att jag istället blir oattraktiv?
Riktigt, viktigt och sant!
För mig har det kommit att bli viktigt, att tillåta mig känna behag inför det som är jag och mitt liv, utan att nödvändigtvis behaga andra. I det kan jag känna ett mod i att våga gå vidare.
Känner så igen mig i detta, och har lärt mig att jag levt medberoende i alla mina relationer. Nu är det fokus att läka mig själv, hämta näring inifrån och leva imponerande helt med mig själv.
För du har så rätt. Det är klart att vi behöver bekräftelse av andra, men det är gradantalet som är frågan. Det är ett så bra sätt att beskriva det.
Sedan känner jag bitterhet över att inte min make, som helt klart också levt medberoende, inte valde att läkas i äktenskapet, utan tyckte att det bästa var att kasta det överbord. Vi var båda ganska medvetna om våra sår från barndomen och att det ofta var våra inre barn som möttes. På något sätt gör det bitterheten ännu större, jag förstod, han förstod, jag ville arbeta med mig själv I äktenskapet, han ville ur det – om det var för att jobba med sig själv eller för att slippa jobba med sig själv vet jag inte, hittills har jag inte sett något som tyder på att han jobbar med sig själv, med det kan förstås ändras.
Men, i att tillfriskna från medberoende ingår också att inse sin maktlöshet över andras val, ageranden och beslut. Så jag jobbar ihärdigt på att släppa taget om min man samtidigt som jag letar efter energi åt mig själv inifrån mig själv.
Måste skriva igen, för det här var ett otroligt kraftfullt inlägg.
Och jag inser att jag lade så mycket energi i mitt äktenskap på att bevisa att jag var värd att älskas. Till slut tog kraften slut, men jag inser att det var inte han som tog den, det var jag som gav bort den.
Idag ser jag klarare. Ser alla de otaliga stunder av ångest som jag tidigare dämpade genom kontakt med honom, men som jag nu tvingas dämpa på egen hand. Och jag förstår hur jag verkligen använde maken som ångestmedicin.
Men det är slut med det nu. Jag ska lära mig att hämta energi inifrån, dämpa ångest inifrån och stå upprätt i min integritetscirkel!
Så bra text! Jag har själv haft den där längtan efter någon som älskar och bekräftar just MIG. På grund av det tänket har jag blivit sårad åtskilliga gånger, tagit allting personligt, hatat mig själv lite extra på grund av att den här personen inte ville lära känna mig mer.
Jag har haft lite otur, kanske man kan säga, i livet och aldrig riktigt blivit sedd vilket har lett till uppmärksamhetsstörning och ett enormt behov av bekräftelse. Det har aldrig fungerat med relationer för mig och med åren som går får jag mer och mer ångest. Kämpar dock med mig själv varje dag genom att försöka tycka om mig själv, eller åtminstone acceptera mig själv och vara snäll mot mig själv i stället för att piska och straffa mig varje gång.
Jag är ofta rädd för att jag aldrig kommer leva det liv jag vill med tanke på det enorma bekräftelsebehovet jag har. Jag vågar inte lita på någon riktigt eftersom jag vet att det i slutändan kommer skita sig.
Det finns mycket att jobba på, men förhoppningsvis kommer nog allting lösa sig 😛
Hur jobbar jag med mig själv?
Ja när jag levde ensam kom min kreativitet o glädje tillbaka flera ggr om. Jag kände mig fri o kunde glädjas utan någon som var gång jag såg fram mot något eller gjorde nåt kul bara klagade och var negativ och det sänkte mig. Men jag gick tillbaka och kom in i samma spår igen . Nu i veckan kollade jag på lägenhet men valde att tacka nej. Varför vet jag inte egentligen…. Ångrade mig men nu är den chansen borta. Men jag lär mig av det här, vetskapen att relationen är en lärdom får mig att växa. Den dagen kommer när jag går och allt bara faller på plats. Ser fram emot det…