Då och då länkas våra vägar samman med en person som rör om i våra innersta rum. Som får oss att undra: ”är detta på riktigt? Är han/hon inte för bra för att vara sann?”
Vi vet när vi mött en sådan människa, eftersom vi inte får dem ur tankarna, även om tid och rum skapat ett fysiskt avstånd. Hjärtat har fyllts med någonting ovärderligt. Vi kämpar för att dessa ”hjärnspöken” skall försvinna. All möjlig distraktion!
Det handlar inte om romantisk perfektion eller att det inte finns utmaningar i sådana möten. Tvärtom! Sann kärlek testar x tusen. Den vill få oss att se det äkta jaget och andra ännu tydligare så att vi kan börja leva levande.
Personen som är öppen, lyhörd, har förmågan att reflektera, viljan att lära av de egna skuggsidorna som kommer ut i dagsljuset, är omtänksam och kärleksfull, som alltid vill vårt bästa, står upp för oss och våra nära, ser och känner vårt bagage och samtidigt finns vid vår sida…är verkligen värda att kämpa för.
Det kan verka skrämmande för en del, vilket gör att de likt jagat byte söker efter nödutgångarna och de smarta förklaringarna till varför ”det här aldrig kommer att fungera.”
Djupt rotade föreställningar om oss själva kan fullständigt raseras av dessa ”blixtnedslag”. Snäva versioner vi skapat kring vad kärlek är för någonting utmanas. Våra gamla undanmanövrar och flyktbeteenden hamnar rakt i kikarsiktet. Som någon sjöng: ”a love like this won´t last” – Eller?
År 1957 hade en grupp thailändska munkar fått uppdraget att i svår terräng förflytta en gigantisk Buddhastaty i lera. När de påbörjade arbetet lossnade en liten bit lera och någonting glimrade till. Munkarna började försiktigt mejsla bort lagren och till slut visade sig statyn vara helt i guld. Den hade flera hundra år tidigare maskerats för att inte falla i händerna på burmesiska soldater.
Likt den här berättelsen har vi skyddat vårt eget värde för att inte hamna i händerna på fel personer och omständigheter. Tänk om barriären inte längre behövs? När vi är i rätt sällskap!
Michael Larsen – relationscoach
Så jädra bra skrivet! Verkligen! Klockrent!! Som att få en våt lase i ansiktet, uppvaknande på att det är på riktigt!!
/T
Jag är ju en sån där person som är värd att kämpa för…men de män jag mött har sökt efter något annat…uppenbarligen. Men nånstans har jag börjat kunna se att det ligger hos dem, oförmågan att se mitt hjärta och mitt värde. De har varit för ytliga och haft för bråttom…eller bara inte varit redo för att möta någon som mig. Söker man något enkelt och ytligt så är jag helt fel!!! 😀
Jag är lite för ärlig, stark, modig och äkta 😀
Så länge man är sig själv och står för det! Inte försöker anpassa sig till vad folk vill man ska vara så är det absolut inget fel i att vara precis som du är Petra35, ärlig, stark, modig och äkta!
Det låter kanske lite sturskt av mig att jag känner mig som en person som borde vara värd att kämpa för. Jag har aldrig känt att någon man verkligen tyckt det. Tvärtom…jag har uppenbarligen varit väldigt lätt att släppa och byta ut. Men just därför måste jag stå upp för att jag är mer värdefull än jag blivit behandlad.
Helt rätt! Låt ingen trampa på dig!
Det är som om du gått bakom mig det senaste året…
Yess!!
-Tänk om det inträffar❤
Ha en fin Dag, jag ler, hoppas Du gör det också
Om hjärtat säger kämpa med näbbar och klor, men hjärnan säger det är kört finns inte en chans i världen……..vad ska man lyssna på? Hjärtat eller hjärnan?
Jag kämpade för den mannen jag upplevde hade rört om i mitt innersta rum vilket kändes helt underbart. Jag ställde mig verkligen frågan ” är inte detta för bra för att vara sant?”. Alla mina barriärer tog han bort och det var en väldigt befriande känsla. Jag hade hittat hem, trodde jag tills den dagen allt slogs bort från mig. Han hade varit otrogen. Även fast vi inte längre är ett par känner jag fortfarande att jag vill kämpa för honom, jag vill ta kontakt med honom, men jag kämpar verkligen emot och försöker påminna mig om sättet han sårade mig på. Det är väldigt tufft!
Tack för texten! Jag trodde jag hade mött någon som ovan. Efter att ha mötts några gånger i officiella sammanhang hade vi en tids sms-konversation om smått och stort och en härlig dialog om livet. När vi till slut träffades blev det en friluftsaktivitet, sommarbad, middag och fika. Tror faktiskt det var en 10-timmars-dejt, där vi samtalade oavbrutet och hade riktigt trevligt. Därefter tack för senast och egentligen inget mer…Funderar ibland fortfarande på vad som hände. Glad för ett av Michaels tidigare budskap -Att inte behöva tigga om någons uppmärksamhet eller senare kärlek.
Tycker det här är svårt just nu.. Mötte en man som förändrats totalt sedan dess, såväl fysiskt som emotionellt. Hans djupa föreställningar har raserats och han fortsätter alltjämt förändras. Det har varit tufft att hänga m i svängarna.. Kan inte se att jag förändrats lika mycket. Tror mug se att han har så mkt lättare än mig att släppa taget om saker och ting. Han har på något sätt såväl tro som tillit till en högre makt idag.
Jag känner rädsla. Rädsla för att han ”växer ifrån mig”. Hade mardrömmar om det i natt. Vi har varit sambos nu sedan några månader tillbaka och det känns som det blir mer och mer tjafs oss emellan. I ena stunden är vi nära och i andra finns distans och ovilja att mötas. Tufft!
Har träffat en man en gång, skrivit till varandra. Efter en lång relation fylld med vad jag kallar psykisk misshandel är jag ärrad. Jag är egentligen inte redo men den här mannen berörde mig. Han skickar komplimanger, är bekräftande och jag får panik. Blir stressad och samtidigt rädd att detta bara är ett luftslott. Jag ses nog som kylig och måttligt intresserad. Men jag är helt urlakad på komplimanger och tror att allt bara leder rakt ner i sängen. Jag vet varken ut eller in .. när är man redo och hur vågar man lita på någon igen..
Är du som sätter gränserna, vad du är redo för och inte och vad du vill och inte vill! Det måste han respektera ifall han är en man värd att satsa på!