Det går inte att vara kärleksfull utan en stark inre kompass. Vi kan inte ge trygghet om vi inte står stadigt i vår egen trygghet.
När vi i alldeles för hög grad försöker anpassa oss till andra människor, förlorar vi de egna konturerna och blir förlamat viljelösa. Självutplåning som inre kulturattityd är förödande i alla former av relationer. Tillit och respekt kommer från tydligheten med vilka vi själva är. Vad kan jag ge dig om jag inte känner och är i kontakt med de egna resurserna?
När vi dribblar bort de egna värderingarna därför att vi tror att det gör oss mer omtänksamma och kärleksfulla, begår vi ett grundläggande misstag:
Kärlek utan ryggrad är inte kärlek. Det är medberoende:
”Om jag älskar dig till varje pris, så kanske du ger mig den kärleken som jag så desperat behöver! Jag gör precis allt för att leva upp till självbilden av mig som god.”
Om vi inte respekterar oss själva, hur kan vi då förvänta oss att andra skall respektera oss?
När jag bjuder in dig innanför min mänskliga gränszon, förväntar jag respekten för mina emotionella värderingar. Om det förtroendet missbrukas och trampas på, kommer du inte att kunna vara en del av den kärleksfulla generositeten.
Anpassning och flexibilitet är nödvändiga egenskaper i mänskliga relationer, men minst lika viktigt är det att:
”stand your ground”
Allt börjar med självkännedom. Förståelsen och insikten om vem jag är, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Det gäller inom alla områden.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har verkligen anpassat mig. Levt med en väldigt bra man i 20 år. Vi har 4 underbara barn tillsammans. Tyvärr sprack vår relation pga att jag försvann. Jag visste inte vem jag var. Ålderskris? Livskris? Alldeles för snabbt träffade jag en ny man. Total olik min föredetta. I fem år hade vi en relation. Men det har varit många av och på, passion, till och med en örfil, många hårda ord men mycket kärlek. Jag har ju äntligen förstått att jag har inte riktigt vetat vem jag är, vad jag vill. Jag har anpassat mig och trot att allt kommer att bli bra. Har känt det lite halvbra och ibland jättebra. Men inte riktgit lugn och tillfreds.
Nu har jag tagit steget.Det är svårt, det är jobbigt, jag är lite rädd, men nu ska jag vara bara med mig själv och så klart mina barn. Jag trivs med att styra mitt liv själv. Jag trivs med att planera saker och ting som jag vill ha det. Men ibland känner jag mig rädd och ensam. Kommer jag nu att alltid få leva ensam? Men känner jag riktigt och lyssnar på mitt inre, så säger den lilla rösten, det är så härligt att slippa anpassa sig efter någon partner. Men ibland kryper rädslan fram…det är skönt att veta att man tillhör någon. Men jag var så ung när jag träffade min första man, barnens papa. Å jag är en person som är väldigt anpassningsbar och flexible. På gott och ont. Men jag har nog aldrig riktigt lärt mig att sätta gränser. Detta är inte ok för mig. Oavsett vad den anrdra tycker och känner så är det ok för mig att känna som jag gör. Jag lär mig mer och mer för varje dag och testar mina gränser varje dag. Detta kommer att bli bra!
Man nr 2 ”utnyttjade” nog min anpassningsbarhet till 100%. Men det gjorde inte min första man, fast ändå lite omedvetet. Men tack och lov har vi en underbar relation idag, och det är tacksamt eftersom vi har våra fantastiska barn tillsammans.
Känner precis som du!! Lämnat en man efter 28 år. Ingen ny man. Bara ett litet äventyr vid sidan av typ.
Men dessa dubbla känslor, det är skönt o vara ensam men samtidigt ibland en oerhörd rädsla för just ensamheten..
Du skriver så klockrent så jag nästan blir tårögd. Tack Michael!
Jag vet vad det innebär att ha en otrygg inre kultur. Att hela tiden hålla koll på sin omgivning, så man kan parera det som man tolkar som hot. Att vara livrädd för att någon ska se igenom skalet och att rädslorna ska bli synliga. Via härskartekniker dupera och tro sig styra andra människor Skapa en syntetisk kontroll för att döva den inre ångesten. Klumpen i bröstet som har funnits där sen man tog sina första steg. Via ett starkt självförtroende lyckas med det ytliga. Framgångsrik karriär, pengar, prylar, lyckligt yttre. Men så otroligt fattig innerst inne.
Jag önskar ingen att göra samma smärtsamma resa som jag gjort. Samtidigt så gör det ont i mig när jag ser så många nära mig som är på samma ställe där jag var för några år sedan. Omedvetet kör dem på med autopiloten rakt in i bergväggen, noll koll på sig själva och vad självkänsla egentligen är för något. Tänk om man kunde ruska om och väcka dem i tid.
Oj Håkan en sån klockren beskrivning av mitt ex! Jag håller med om att man inte önskar någon att uppleva eller vara detta men hur tusan ska man få en sån person att förstå?? Allt man säger tolkas som stenhård personlig kritik och det får man sedan äta upp när tillfälle ges att ge igen och gärna upprepade gånger så det ska svida rejält. Jag gav upp efter 1 år…..orkade inte bli provocerad och utmanad hela tiden och sedan få skulden för det…..men jag har insett och jag är vinnaren trots allt som tog mig ur detta och nu är på god väg att bli hel igen! Jag hoppas få träffa en man som är hyfsat trygg i sig själv och vill mig väl!
Håkan, hur vaknade du upp? Vad fick dig att själv inse hur du levde och vad konsekvenserna blev?
Den stora sorgen i mig var länge att inte kunna nå fram. Den stora frustrationen att inte kunna hjälp. Nu har jag insett att det inte låg hos mig.
Det är förstås farligt att generalisera, men jag gör det utifrån mina erfarenheter. Vi män (och vi är i majoritet i att inte ha kontakt med vårat inre) som har mentala blockeringar behöver ofta en rejäl käftsmäll för att första insikten ska gå förbi pansaret. En sån som knockar en och man reser sig på 9. Som gör att man behöver åka bort själv ett par dagar för att hämta andan. Livet och framtiden ställs på sin spets. Jag tror det skiljer mellan män och kvinnor om vilken magnitud som krävs för att ”väckas”.
För mig var det min pappas bortgång som skickade ut mig på min resa, jag insåg hur likt mitt liv såg ut hans även om våra missbruk hade helt olika innehåll. Men konsekvenserna var dem samma. Skilsmässan var nog mer en följd av mitt uppvaknande och att vi kört för långt ut på stupet. Det gick inte att rädda.
Tack Håkan för att du så öppet och ärligt delar med dig av var du har varit och din resa dit du är idag.
Tänker att du har kommit så långt på din resa, för annars hade det inte varit möjligt för dig att vara så öppen med hur du har varit. Det ligger något oerhört starkt i detta; att själv börja acceptera att man var som man var, att själv sluta känna skam över det, att själv komma till ro med den man var. Där sås fröet till att kunna förändra och bli inte en bättre människa, men en mer hel människa, som inte behöver ge sig in i destruktiva relationer, utan som kan välja det som är sunt.
För min man var uppenbarligen inte skilsmässan väckarklocka nog. Kanske händer det något med honom den dag någon eller båda hans föräldrar går bort?
Du beskriver väldigt målande, naket och helt utan omskrivning din förändring. Jag blir väldigt berörd då jag känner igen det mesta. Efter mitt eget uppvaknande i samband med min separation för ett par år sedan, har jag försökt få med min exman på en gemensam resa för att tillsammans läka våra destruktiva relationsmönster. Det bottnar i att vi båda har känt att vi inte är färdiga med varandra, och verkligen ville försöka förstå och ta reda på vad det betydde. Den önskan var ömsesidig, men nu har han tystnat och stänger mig ute. Jag är fortfarande övertygad om att vi skulle kunna få ett helt annat liv än tidigare, så mycket bättre, men då krävs att vi båda verkligen går till botten med oss själva först. Verkligen släppa alla inövade och djupt liggande överlevnadsstrategier. Våga stå helt blottade och börja från noll. Det finns inga genvägar.
Din beskrivning av din tidigare inställning, ett perfekt och lyckat (yttre) liv men ett tomt och vilset inre och sedan kraschen, är maximal igenkänning. Jag kan idag se att jag tyvärr har tagit på mig för stort ansvar att den här resan ska lyckas, när jag egentligen bara kan ansvara för min egen vilja till förändring. Det känns oerhört tufft att bli utestängd även fast jag vet att det handlar om att skydda sig från en djupare närhet och en rädsla för att visa sig sårbar. Jag vet inte vad som ska krävas för att inse att tystnad är ett dåligt verktyg, och att det som hänt inte handlar om ens partner utan ligger hos oss envar och alltså följer oss genom livet.
Jag är glad att du delar med dig för din berättelse ger hopp på så många plan. Tack Håkan!
Tack Helene och Marianne, det värmer. En av mina rädslor har faktiskt varit att skriva här på forumet. Tog åtskilliga månader innan jag tog mig i kragen. Märkte ganska snart att jag mådde bra av det, som en slags terapi. Min förhoppning är att kunna inspirera någon, kanske främst män, att ta tag i sin egen inre resa och att ha modet att se sin egen spegelbild. Hur skitig den än må vara. Och låta något som är ovanligt bland oss män – att vara sårbar.
”En trygg inre kultur” kan vara den finaste rubriken jag sett på väldigt länge. Den säger så mycket, så som du beskriver det; där finns det bara plats för ryggrads-stark kärlek. Så fint! Tack M
När jag har mött de män jag har haft relationer med har det varit två barn utan trygga inre kulturer som har mött varann.
Idag gör jag min livsresa till den där trygga inre kulturen. Jag vänder på varje sten. Känner mig igenom varje smärtsam blockering som är lagrad i kroppen ända sedan mina allra allra tidigaste år. Jag lever mig igenom smärtan att mitt äktenskap inte blev det jag hade önskat. Jag finner steg för steg min egen ryggrad.
I förhållande till min exman, som jag ju fortfarande har ganska mycket kontakt med kring vårt barn, så tror jag att jag ytligt sett håller på att bli det han önskade hela tiden; jag tar inte längre åt mig alls på samma sätt av hans surhet, ilska och avståndstagande när han inte får som han vill. Jag skakar det av mig och hittar tillbaka till min kärna.
Vad som lite stör mig, även om jag kan tycka att det är ”litet” av mig, är att det nu ser ut som att han ”vinner”. Jag förstår förstås att det inte handlar om att vinna och förlora, men det stör mig ändå liksom att jag inte kan förklara för honom att det är jag som vinner, för jag tar mig bort från det destruktiva, medan han är kvar i det destruktiva – han skyller fortfarande alla våra problem på mig och mina problem med mitt förflutna. Men försöker jag prata med honom om detta så tycker han bara att jag är jobbig och skjuter bort mig, och så får jag hantera att jobba mig tillbaka till mig själv igen.
Antagligen är det så att jag ännu inte har släppt tanken om att han ska förstå detta som vi alla pratar om här i bloggen. Men det gör han inte. Och i takt med att jag accepterar det släpper jag på ett sunt sätt taget om honom.
Helt rätt Marianne. Jag förstår din känsla. Men någonstans känns det ändå lite stort att bara vända på klacken och inte sjunka tillbaka till samma nivå. Karma- det kommer att visa sig att du har ”vunnit”… 🙂
Tack Vilsen! Och jo, jag tror verkligen på Karma. Jag tror på att agera och bete mig som den människa jag vill vara, att inte ge tillbaka utan vara den som visar vänlighet trots allt. Och jag tror på att det till slut kommer tillbaka till mig. What goes around comes around.
Hej Marianne! Vad jag känner igen mig i orden”surhet ilska avståndstagande när han inte får som han vill” På vår semester till fjällen blev han jättesur över en liten sak på em, slutade med att han inte pratade med mig(bara barnen) gick o satt för sig själv i lobbyn, och gick o la sig 19.30 med kläderna på!! Vilket beteende! Men den gången visste jag att jag inte gjort ngt fel så jag kunde handla därefter. Andra gånger blir jag livrädd o allt går ut på att rädda situationen så gott det går…..
Hej
Jag är en medberoende sedan barnsben , jobbar med mig själv hela tiden och har kommit långt .
Har haft 2 längre förhållande ett på 10 år och det andra 5 år bägge dessa väldigt destruktiva det första på så vis att min make psykisktmisshandlade mig ( trots att jag inte hade ngn tro på mig själv , skilde jag mig ) i andra äktenskapet var det med en blandmissbrukare ( där var det även jag som gick ) har även bott med en alkoholist även detta förhållande var destruktivt .
Har varit singel i 5 år nu , jag vet vad jag INTE ska ha för förhållande men det är ju det jag kan !
Det är inte lätt att ”falla ” för en vanlig man
Letar inte men hoppas av hela mitt hjärta att jag inte ska vara själv resten av mitt liv ( blir snart 50 )
Känns som om jag bara har svamlat en massa . Kram