”Om det är så dåligt som du säger, varför lämnar du inte bara?”
Det bor skuld i den meningen (antagligen inte avsiktligt riktat mot dig) och det sätter fingret på hur det inte fungerar: det är inte bara att lämna! Jag har själv känt våndan, ångesten och kriget inombords – och sett smärtan i klienter. En kamp i huvudet som skriker: ”Det är något som inte stämmer! Gå, gå, gå! Kanske borde jag vara nöjd? Det är kanske jag som får honom/henne att bli så här?”
Tro inte för ett ögonblick att en narcissist reflekterar över sitt eget beteende. Tro inte att han/hon ser sig själv i spegeln: ”Gör och är jag rätt? Skadar mina handlingar andra? Jag sårade kanske henne/honom när jag betedde mig på det sättet?”
Det finns människor som inte är i närheten av att dela din världsbild! Det finns personligheter som får näring av att härska, manipulera, se andra såras och fullständigt saknar förmåga till empati. Som är etthundra procent själviska och ser dig som ett redskap. Punkt!
Om du tror att du kan omvända en person med narcissistisk personlighetsstörning så är du ute på djupt mörkt vatten. En narcissist låter sig inte ”frälsas”! De ser inte problemet! Men i dig ser de massor!
Om det vore enkelt att lämna en n-person och/eller härskare, hade det inte funnits några övergrepp i relationer. Om vi från början var kapabla att känna igen n-personens strategiska schackdrag, hade vi kunnat rädda oss själva i tid. Men charm, vältalighet, sexighet, ”omhändertagande”, förmågan att känna in (intuition) och säga de rätta sakerna vid exakt rätt tidpunkt, är narcissistens styrkor.
Likt giftet från en orm bedövas vi sakta men säkert!
Och så har vi människorna runt omkring n-personen, vilka även kan vara din familj och vänner: alla de som har förförts av ”den fantastiskt trevliga mannen/kvinnan.” Dina nära har blivit hejaklacken: ”Vilket kap du har gjort!” Och så får självtvivlet ytterligare bensin på elden!
Narcissisten kamouflerar sin narcissism väl! Även erfarna och skickliga terapeuter kan missa det som ligger under ytan.
Om det vore lätt att lämna så hade du gjort det för länge sedan.
Det är min önskan att mina erfarenheter ska bidra till att fungera som ett skydd, och kraftinjektion för alla dem som kämpar i det tysta, så att ni steg för steg kan hitta och/eller återerövra självvärdet som en gång lyste.
Det är fullt möjligt att må bra och återigen få känna lyckans strålar mot ansiktet!
Michael Larsen – relationscoach
I huvudet på en narcissist – webinar söndagen den 16 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Bra skrivet.
Hur lever man med en narcissist utan att förlora sig själv?
Om det är narcissisten som vill lämna, skall man bara bejaka detta och vara tacksam?
Alla problem som finns är hos mig och inte hos hen som inte inser sin del i det hela.
Läser och får gåshud! Äntligen är jag fri. Det tog många, många år och jag döpte det till ”flykten” i min dagbok. Jag har i 22 års tid levt i ”fiendeland”. Försökt göra om, göra rätt, be om ursäkt, bättra mig. Så sliten och trött jag alltid var. Tom, glädjelös och ingen livslust. Cancern gav mig jaget och kraften tillbaka. Kraft att lämna. Det tog lite drygt 2 år. Nu ständig terror via mail och sms men jag är FRI!
Så här var det,,, i 20 år. Helt otroligt men det är så skönt att läsa om det nu efteråt med igenkänningsfaktorn.
Dessa projiceringar, man förstod inte varför man mådde så dåligt. Började dock berätta för väninnor hur det var men man skämdes för att man inte tog steget och gick, för det var ju upp och ned. Ena stunden komplimanger och sen pikar. Sade jag något om det så var det ” gud var du är känslig, jag skojade bara, du tål ju ingenting ”. Allt som hände var mitt fel. Hade levt i ett förhållande tidigare och det var inte i närheten av dessa stormiga gräl. Han var svartsjuk på mig och sen visade det sig hur han har varit otrogen i alla år och flera har känt till det. Detta svider enormt, varför berättade ingen ?
MEN,,,,,jag mår så bra nu efter 1 1/2 år med hjälp av min familj, vänner och terapeut. Varför gick jag inte tidigare,,, ja svaret finns ju i din text Michael. Jag tänkte säkert en gång per år att jag skulle avsluta förhållandet men det är inte så lätt när man fått barn. Jag lyssnade inte på min magkänsla från början med denna mannen och säger till alla nu – lyssna på din magkänsla, följ den. Hädanefter skall jag ALLTID lyssna på min magkänsla vad det gäller allt faktiskt. Lita på ens intuition.
Går ofta in och läser dina texter men skriver inte så mycket. Alla ni som är här inne – gå, gå , gå. Det blir jobbigt visst men ,, du klarar det OCH du kommer att må så mycket bättre sen – jag lovar.
Du har bara ett liv och du är värd så mycket mer !
Jag kände inte till denna personligheten tidigare förrän kanske för 10 år sen. Tänker så smått lära mitt barn om detta och att det finns människor som är energitjuvar. Vill stärka mitt barn, är orolig för hur pappan beter sig honom.
En STOR kram till Er alla därute !! Gör det !!
K
Känner igen mig i så mycket. Känner igen mig i ambivalensen kring alla dessa tankar -gå gå, gå….-men han är så omhändertagande osv. Manipuleringarna och härskartekniken, men samtidigt så förstående och stöttande och kan byta vinkel på allt. Normaliseringsprocessen….fan ta den! Och att efter så lång tid inse allt, allt man inte sett förut. Plötsligt behöva hälsa igen på sin egen individuella person och börja om -vad tycker du (jag) egentligen om, vilka är dina (mina) intressen….allt för att man tappat bort sig själv! Man blir både ledsen att man hamnat här. Arg för man inte sett något tidigare. Rädd för att man vet att något måste göras…..
Mer än 20 år levde vi ihop… jag trodde att om jag bara älskar lite till så ramlar poletten ner & han fattar tillslut vad han håller på med & vill göra bättre, men det blev aldrig bättre, det blev bara sämre. Han tog stora bitar ifrån mig, glädjen, måendet, självförtroendet m.m. Jag försökte ändra mig för hans skull, göra som han sa för då skulle det bli bättre sa han…. men det blev det aldrig. Drog mig undan vänner för dom tyckte ändå inte om mig sa han, för jag beter mig illa fick jag höra av honom.
Jag straffades… blev inlåst, utelåst, hotad, varnad, ignorerad.
Grät mig till sömns, depression, blodtrycket steg, panikångesten smög på, gick upp i vikt ”stressmage”, fick höra att jag då va för tjock…
Barnen straffades också…. den älsta bor enbart hos mig för dom går inte ihop nån längre stund. Hen berättar & minns hur hen blev straffad som liten ( & stor) på olika sätt, det kommer lite då & då.
Men han har aldrig gjort fel enligt sig själv.
Tog mig därifrån, men det fortsatte, sms om hur dålig mor jag är, hot om advokater & vårnadstvister, pengar pengar pengar, han vill helst inte betala ett öre på barnen. Jag lämnade allt, hus, veteranbilar m.m. utan att bli utlöst för jag trodde jag skulle få va ifred men så fel jag hade…
MEN NU har det varit lugnt i hela 3 månader, man hoppas ju att det förblir lugnt samtidigt som man innerst inne vet att det kommer det inte va. Men hoppet är det sista som lämnar en…
Petronella – det är som jag, t om tiden 20 år… och barnen … även den äldsta… Jag är i ett mellanland mellan att stanna eller gå. Om jag bara är tydligare med hur jag vill att vi ska ha det, visar mer varma känslor, hittar på mer roliga saker vi kan göra tillsammans…. så går tankarna. Ekonomin håller ett krampaktigt grepp om min tvekan att gå. Ingen mår bra – mellanland..
Var stolt över din styrka att du tog steget!
Gå! Du klarar det. Den energi o glädje du kommer känna är värt allt. Barnen kommer att få en ny mamma. Idag ångrar jag bittert att jag inte vågade tidigare. Du ska inte behöva vända ut och in på dig själv för att få kärlek. Det är fel. Han kommer ändå inte vara kapabel att ge tillbaka, vad du än gör.
Lycka till och många kramar <3
Åkte iväg på biltur med barnen ut på landet. Den ena sa efter fem minuter; Jag älskar detta! Åka bil, regn utanför, och mamma och NN (stora syskonet) där fram! Yahooo!”
Tårar i mina ögon samtidigt som värmen kom inombords. Lycka! Jag och barnen och lugn o avslappnad stämning med skratt och prat. Det behöver vi alla.
Tack Karin för pepp. Det måste gå!
ESSIE!! Känner så igen mig i dig, du skrev ngn tidigare att ni utåt sett var en familj men inte inombords…. känner likadant. Hur går dina tankar? Jag är då trött på att alltid bli styrd, och om jag ska ta egna beslut blir jag orolig o nervös ifall jag gör fel i hans ögon. Kanva världens simplaste sak…. och ett sånt lutet misstag kan förstöra en hel dag/kväll:( nu senast , är iväg på cup, plötsligt säger han: Nu vill jag åka, jag säger att vi kan vänta lite. Då säger han ”ta ett beslut” och genast kommer klumpen i magen…..Han går o jag väljer stannar kvar en stund till. När jag kommer till bilen ringer jag o undrar vart han är ngn. Då säger han att han sitter på arter Beach o dricker öl…. Då kommer jag dit o tar en pizza, men då säger han att HAN beställer hem en pizza, då han tycker sondnäring för skitig efter hela dagen. Jag säger emot att vi kan sitta där ändå inte så farligt…”Då går jag, säger han,….. och kag backar ”ok beställ pizza så väntar vi vid bilen ….” visar sig att han tog en öl till… Detta kanske inte är ngt maktmissbruk från honom men jag känner mig så tillplattad. HAN spelar sina kort hur han vill och jag måste anpassa för få det dit jag villNi som levt med dessa personligheter kan ni känna igen er eller är det jag som gör en höna av en fjäder….
Till Anna. Jag vet hur du menar när du beskriver situationer som uppkommer. Den där osäkerheten och anpassningen för att inte väcka ilska och irritation, antingen inför barnen eller bara mellan er. Det är oerhört energidränerande! Hur jag än gör så har jag gjort fel eller valt fel…. Det din man gör är inte ok. Han vill visa sin makt och få dig osäker. Jag tycker det var bra gjort av dig att ändå stanna kvar en stund!! Gör mer sånt och visa hur du vill ha det! Häromdagen kritiserade min man ett reklaminslag (!!!) om en maträtt när vi och barnen såg på tv. ”Usch fyyyy så äckligt med…….!!! (en av ingredienserna) Det går ju inte att äta. Usch!” Jag är den enda i familjen som gillar den ingrediensen i mat. Då sa jag: ”Säger du så bara för att du vet att jag tycker om det?” Liten tystnad. ”Nä, jag gillar verkligen inte det.” Jag har börjat ifrågasätta på detta sättet det han säger som känns som påhopp på vad jag är/tycker om. Leder väl inte direkt till något men känns bättre för mig. Många av oss är så duktiga på att vilja andra väl och vi glömmer eller iaf väntar med vad vi själva gillar eller vill. Ibland är det bra att förbereda sig inför en situation eller bara ta en kort paus i en uppkommen situation och tänka efter; Vad vill/känner jag att jag vill göra /ha? Jag har alltid hävdat att man ska vara snäll, men som min gamla mor sa häromdagen; ” Det är skillnad på att vara snäll och att låta andra bestämma över en.” Sant..
All styrka till dig, Anna!
Du skriver att det är fullt möjligt att få känna lyckan igen.
Om det är drag av N personlighet som mitt ex haft och/eller att jag kraftigt förminskat mig själv i svårt Vi. Hur lång tid kan det ta innan självbilden blir normal och tankar om att man inte duger försvinner?
Essie – gå, du fixar det.
Även om min fd inte lämnar mig ifred nu efteråt så är det värt att gå. Jag kommer antagligen inte bli fri från honom helt å han kommer försöka styra mig, speciellt ekonomiskt så länge barnen fortfarande är hemmaboende.
Han försöker sätta tid på hur länge jag får lämna barnen hemma efter mörkrets inbrott för att jag inte ska kunna gå ut å roa mig ( den älsta som bor hos mig på heltid är i moppeålder + å den andre strax under). Hot om advokater hela tiden men jag har lärt mig att det bara är hot, han går ju aldrig vidare…
Ekonomin, visst är det tufft att va ensam. Att betala alla räkningar själv men det går bra, riktigt bra faktiskt. Är van att leva snålt då exet hade full tillgång till mitt konto, jag tjänade mer men hade mindre pengar kvar. Han hade sparkonto, köpte bilar, undanhöll pengar för mig å jag hade inget. De pengarna han lämnade kvar på mitt konto gick till barnens behov å till mat. Själv hade jag ärvda, urtvättade kläder… samma kläder/ skor/ jackor till både fest å vardag. Sista året hade jag enbart 1 st BH som jag tvättade på kvällen å tog på mig nästa dag igen, också ganska urtvättad å slapp men jag hade inga pengar till nån ny.
Petronella! Tack för att du peppar! Fast jag vet och inser att jag är i denna narcissistiska värld är det ändå så svårt att förstå! Det är ju min man det handlar om. Vill han mig verkligen illa – eller är det något jag kan ändra så det blir bättre? Hjärnan förstår men hjärtat vill inte fatta..
Jag blir ledsen över hur många kvinnor ( för det är mest kvinnor) som kämpar för sina och sina barns möjligheter till ett bra liv. Vi tar ansvaret för barnens skötsel, välmående och ger allt vi kan för dem. Du har verkligen kämpat och det du skriver om pengarna känner jag igen. Han som tjänar så mycket ”har inga pengar kvar” redan i mitten av månaden… fast han köper saker iaf..
Du är fantastisk och stark som tagit dig vidare och genomskådar honom! Kram om dig!
Lite tungt att skriva, men känner att jag måste. Min man sedan 18 år valde i februari att bryta upp med mig. För mig var det som en blixt från klar himmel, som kastade mig ner i en obeskrivligt smärtsam depression, med panikångest och en mycket stor sorg/rädsla. Vi är båda 46 år och har valt att bli föräldrar lite senare i livet, vi har två barn på 6 och 10 år, och barnen är den främsta anledningen till mina känslor; jag fasar för att lämna dem…
Jag har aldrig sett mig som någon känslomänniska, snarare lite kall, jag är stark, snygg, vältränad, kompetent, smart, logisk, har alltid skött hus och hem och jag har en hög inkomst. På pappret allt rätt mao, dock inte för att min man skulle vara lycklig. Alla känslor som kom när den första chocken lagt sig var fruktansvärt smärtsamma, jag som då inte drogs med så mycket känslor alls tidigare fick stora problem att hantera det. Jag har gjort mitt bästa dock, antidepressiva, terapeut, mycket mycket läsning (har läst hela bloggen bl.a.) och gjort allt det arbetet som krävts med mig själv, för att få näsan över vattenytan.
Det som gör mest ont är sorgen över att ha misslyckats med att ha ett tryggt hem, med två närvarande föräldrar, till våra barn. Men vad som är ytterligare plågsamt är att jag blivit varse om att det i vår familj varit jag som varit n-personen, det är jag ensam som är skuld till att jag mår som jag gör nu, att barnen får en splittrad familj, att min framtid på inget vis ser ut som jag trodde den skulle göra…
Två veckor kvar i huset, sedan går flyttlasset. Jag är ff väldigt ledsen och dras med många tankar, men börjar iaf känna mig mer trygg i mig/med mig själv. Jag måste tro att detta blir bra till slut, även om det inte är så här jag ville ha det. En otroligt dyrköpt läxa, jag blir aldrig den jag var.
Var rädda om er!
Viktoria…du låter inte som en N person när man läser dun text. Det kommer att gå bra för dig. I denna enorma livsförändring föds du smärtsamt fram till en bättre Viktoria som tar vara på sina egna kånslor på ett ännu bättre sätt i framtiden. Framtiden kommer att bli ljus igen. Ta ett steg i taget nu och till slut blir du en lycklig person igen med många härliga upptåg tillsammans med dina barn.
All styrka till dig
Anna K,
Tack för dina fina ord, en mening speciellt har jag läst om och om igen, och det stärker mig mycket. Att genom livsförändringen blir jag, smärtsamt men dock, en bättre Viktoria, som tar vara på sina egna känslor bättre.
Jag har redan otroligt mycket större respekt för känslor, såväl positiva som negativa, nu ska jag fortsätta lära mig att hantera dem, och från start i denna livskris så bestämde jag mig för att om vår relation gick att rädda eller ej, så skulle jag jobba så mycket med mig själv att jag ändå i efterhand kunde känna att jag utvecklats/lärt mig något eller fått ut något av att må som jag gör/gjort.
Tack än en gång❤️❤️
Läs och lär så mycket som möjligt om personlighetsstörningarna, narcissism ochpsykopati. Det kan skydda dig från att hamna i psykopatens farliga o vidriga grepp. Det är viktigt att sprida ut kunskapen eftersom den är så dålig både inom sjukvården och hos människor i allmänhet.
Eva L
Du skriver om det som jag har tänkt på väldigt mycket sedan mitt liv började rasa för 2 år sen.
Det behövs mycket mer kunskap och information på alla plan i samhället om dessa personlighetsstörningar.
Har fått tips om två böcker i ämnet.
Relationspsykopater av Eva Rusz och Omgiven av psykopater av Thomas Erikson.
Värst är att höra och läsa om alla de som inte får förståelse för sin och sina barns situation i kontakt med Familjerätten. Det kan ju verkligen ställa till stor skada.
Det krävs kunskap på djupet för att en utomstående ska kunna se och förstå att de har och göra med en narcissist och/eller psykopat att göra.
Undrar i fall det finns någon som i kontakten med Familjerätten har upplevt att de har bemötts med en förståelse för sin situation och fått hjälp att hantera den på bästa sätt.?…
Många är nog rädda för att framstå som paranoida, ur balans, sjuka så de lider och tiger…
Förväntas sedan sitta och resonera kring samarbetet med den person som skadat hela deras person genom manupulation, lögner, tokigörande.
Det är något som verkligen är fel med den ordningen.