När jag möter människor som varit tillsammans i många år brukar jag passa på att fråga dem: ”vad är hemligheten? Hur gör ni för att det skall hålla?” En man jag känner på en bit över åttio som hängt ihop med sin kvinna sen de var femton, tittade på mig en stund: ”man skall inte lägga sig som ovänner.” Det låter kanske som en enkel självklarhet men det finns en djupare poäng: om vi inte pratar med varandra och strävar efter att förstå och bli förstådda, kommer ett destruktivt missnöje gripa tag. Det gäller att inte ”somna” och domna bort från förhållandet.
Den fantastiska kvinnan på 95 år med en blick som tycks genomskåda allt säger: ”humor och ett lätt sinne är avgörande för mig.” Hon berättar vidare att hon gick in i sin första ”riktiga” relation vid sextio: ”jag väntade helt enkelt tills jag träffade den rätte. Vi fick fina 20 år tillsammans.”
Min Pappa säger så här: ”sluta aldrig anstränga dig. Ta aldrig någon för givet. Jag håller ofta din Mamma i handen.”
Jag attraheras av de här till synes ”enkla” råden eftersom de uppenbarligen fungerar:
– Slarva inte med att röra vid varandra.
– Ge och ta emot komplimanger.
– Säg det: ”Du är jätteviktig för mig.”
– Somna som vänner.
Vad är i dina ögon avgörande för att en relation skall bära över tid? Vad är hemligheten?
Michael Larsen – livscoach
Hej!
Läste det här nu, idag är första dagen på mitt vårt nya liv!
Vill inte skriva mer just nu!
,
För min del med tanke på den erfarenhet och referensramar jag har angående förhållande så är ovanstående säkert ett kitt för många. Det gäller som med det mesta annat att kunna praktisera det från hjärtat kombinerat med hjärnan.
Det jag gärna vill lägga till är också att söka sig till en partner som har själv- insikt/självmedvetandet och egenskaper som mod, lojalitet, värme, tacksamhet, acceptens, ovillkorlig kärlek (motsatsen till villkorlig kärlek) och en ärlig attityd. Någon som har upptäckt storheten i sig själv, någon som är en spegelbild.
/Jessica
Det känns svårt..om jag ska vara mitt bästa jag känns det som jag fokuserar på mig själv, men i en relation blir jag nästan besatt av vad han vill o vad han tycker..det är så frustrerande! Och jag vill kunna prata om saker utan att den andre ska känna sig kritiserad..
Kanske att det ska va en balans att ge sig själv o den andre vad båda behöver?