Minns när jag för många år sedan bodde i Stockholm och emellanåt besökte NK; en liten bit innanför entrén, några trappsteg uppför fanns det sittplatser. Varje gång jag klev in på varuhuset, oavsett tidpunkt, så satt hon där: den medelålders eleganta kvinnan. Att hon var välklädd är ingen överdrift. Var hon på väg till en modevisning, bröllopsmiddag eller något annat högtidligt evenemang? Hennes blick var alltid förväntansfullt riktad mot ingången. Varje gång tänkte jag:
”Vad gör hon här? Vad eller vem väntar hon på? Vad är det som bor i den blicken?”
En tid senare fick jag höra (vet inte om det stämmer helt) att kvinnan på NK väntade på en man som aldrig dök upp. Flera år tidigare! Nu satt hon där och hoppades på att han skulle dyka upp och lägga balsam om hennes väntan. Jag vet inte hur berättelsen slutade, men att den är sorglig och talande kan nog många hålla med om.
Tänk vad det mänskliga sinnet är kapabelt till!
När jag hör vissa klientberättelser påminns jag om kvinnan, och hur vi använder tiden. Kanske uppfattade hon att hennes tid spenderades förträffligt, därför att:
”En dag…!”
Men för dig och mig som betraktare kan det fungera som en påminnelse: vad lägger vi energi på? Vilka föreställningar har blivit så ”heliga” för oss att vi inte förmår att se, känna och agera på ett sätt så att genuin och besvarad kärlek ges utrymme i våra liv? Vilka dörrar hålls förseglade därför att vi inte vill eller kan släppa ”sanningen” här inne? Tanken på att hon eller han en dag kommer att transformeras till någonting mycket bättre och kärleksfullt närvarande. Därför att du faktiskt älskar honom/henne. Eller är det drömbilden som berusar? Som håller smärta på behörigt avstånd.
Om vi tar en kort paus från våra övertygelser och laddade förväntningar: men kärleken till personen du? Självempatin? Tiden i det här livet som inte ger dig bytesrätt? Vad är det vi missar p.g.a. rädsla för det okända och förlora det vi tolkar som trygghet, djupt kodat plikttänkande som effektivt blockerar allt vad frihet, kärlek och lycka heter.
Vi formar hjärnan genom våra val och handlingar. Det är inte filosofiska floskler, utan fakta.
Vad kan du göra en lördag som denna, som tar dig ett första steg (om än litet och trevande) mot vackrare vyer av glädje, närhet, närvaro, lustfylld förväntan, skratt och självrespekt? Ett val, även om till synes smått, leder dig in på en stig där du kan känna dig stolt. Ja, ursäkterna kommer att stå där vid sidan och försöka dra i dig, men skall de tillåtas att ta hem segern?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Godmorgon!
Tänk att vi båda tänker samma tanke just idag. Vaknade just o bestämde mig precis för att nä min tid är mer värd än att gå o tråna efter någon. Någon som ibland ger en en munsbit för att sedan igen verka ointresserad. Ointresserad tills denne könner att man är på väg bort igen. Då kommer han med nästa munsbit.
Men nu räcker det. Nu ska jag värdera min tid bättre o sluta tråna. Jag har bestämt mig o förhoppningsvis …
Det som har hjälpt mig otroligt mycket är att omge mig med skönhet. Det kan vara en vacker blomma, att jag tar på mig de där fina, dyra underkläder (även om ingen annan kommer se), en lyxig kaffe, att laga en fin middag till mig själv, att medvetet njuter av solen och verkligen ta in ljuset. Sedan att verkligen vara medveten om all denna skönhet, och att känna tacksamhet för den. Jag vet att det kan vara jättesvårt att känna tacksamhet när man inte mår så bra. Men det är också just då det blir som mest effektivt att göra det. Och min erfarenhet är att det alltid finns saker att vara tacksam för. Det fina vädret, att man har ett tryggt boende, det där smycket man älskar, barnen, höstfärgerna, de där dyra underkläder… brainstorma och försök att komma på så många saker som du kan. Det blir ofta en uppenbarelse, för det finns så många saker att vara tacksam för om vi verkligen vill se. Och sedan: känn tacksamheten. Denna underbara känsla som skänker frid och välmående, kanske mitt i en mörk tid. Livet brukar vara snällare mot oss än egot är redo att se och vill medge. Prova får ni se. Ha en underbar helg!
Tack A! Jag tar till mig dina ord och ska försöka göra på samma sätt. Se allt som är bra! 🙂 Kram
Tack, så klokt tänkt och fint skrivet. Har (haft?) lite svårt att tänka så, men på något sätt blir det så självklart när jag läser det du skriver… Tänker att det nog handlar mycket om att faktiskt tycka om sig själv och känna att man är värd att må bra och känna så. Precis som vi alla är…
Kram
Tack.. det värmer mitt hjärta o min själ!
Oj o här sitter jag o har väntat snart 3 år på att en man ska vakna upp o inse att vi är menade för varandra. Som kommer i går som han vill, jag sitter fint under tiden..
Är det livet som rusar förbi under tiden säger du…?
Vad söt Du är – och kanske är jag lik dig i det du säger. <3
Tack – de orden o de liknelser Du använder säger Allt !
…
❤
Din blogg är fantastisk, Michael. Och alla kommentarer från oss läsare.
En Daglig Guldkant som håller mig i Rätt Riktning.
Tack igen, Du gör skillnad !!
Jag har kommit så pass lång så jag är och tittar på de lägenheter som finns tillgängliga. Efter varje visning så gråter jag floder inombords. Inget hem är som mitt eget. Min yngsta dotter föddes året efter vi hade köpt vårt hus nu 15 år sedan. Min dotter brukar anklaga sin far att det är han som bär skulden till att hon nu förlorar sitt hem.
Det gör så ont att höra och se hennes lidande. Jag vill ge henne ett fint hem och all trygghet jag kan ge men känner mig otillräcklig.
Hur kunde du göra din familj så illa på grund av dina behov brukar jag fråga honom. Var det värt det? Var hon värd det? Om så är fallet så lämna oss här och nu. Men jag får alltid samma svar. Det är er jag älskar. Jag vill inte skiljas och förlora er. Ändå så har jag tidigare sett att han har svårt att avsluta deras relation. Vad väntar jag på?
Varför låter jag tiden rinna iväg och handlar inte kvickt.
Frågor som skrämmer mig är.
Tänk om jag blir svag igen och tar honom tillbaka. Risken finns ju så länge jag älskar honom.
Men då känner jag en skuld för då har vi ju sålt vårt hem och vår dotter har fått in nya vanor och stått ut med mycket för att sedan får uppleva att mamma och pappa har ångrat sig. Risken är stor om jag inte har gått vidare utan fortfarande trånar efter honom.
Då är det lika bra att vänta säger en röst i min skalle. Men mitt förnuft säger att jag vet att det aldrig kommer bli bra med denna man.
Är det någon som känner igen sig? Om en vecka är det ett år sedan mitt ex gjorde slut efter över 26 år och två vuxna barn. Vi hade varit igenom både nöd och lust. Jag tyckte vi hade det bra. Jag har varit mycket ledsen. Efter tre månader blev han ihop med en av mina bästa vänner. de bor nu tillsammans. Jag har träffat en helt underbar man som jag älskar av hela mitt hjärta. Jag började må bättre. Men nu i somras valde mitt ex att förlova sig med sin nya kvinna på ”vår” förlovningsdag. En helt vanlig torsdag. Fast jag verkligen inte älskar honom längre gjorde detta mig så otroligt sårad, det kändes så kränkande. Dessutom att både han och hans nya (min fd väninna) inte vill ha någon kontakt alls. Det är som om jag är en paria, som om jag aldig funnits. Eftersom jag har en underbar ny man i mitt liv, kan jag inte förstå varför detta har sårat mig så. Senaste månaden har det varit mycket på jobbet med, och jag känner mig bara jätteledsen igen.
Kära Sorgsen, jag hade reagerat likadant som dig om min man hade gjort likadant. Och min make blev visserligen inte tillsammans med min väninna men med en granne någon km bort. Oj, oj…det är så viktigt hur man är mot varandra även efter separationen, att man visar en ödmjukhet och diplomatisk respekt för den man levt 26 år tillsammans med.
Om inte annat för respekten till sig själv.
Jag tror att dina känslor hänger samman med att ni levt så lång tid tillsammans och delat så mycket. Även om du är lycklig med en ny man så finns känslor kvar och man påverkas, även om inte et betyder att man älskar sin före detta mera och inte skulle vilja gå tillbaka.
Själv kommer jag aldrig att kunna ”släppa” honom. Men jag får lära mig att vi, som under så lång tid uthärdade sorg och bedrövelse (mest från externt håll) och glädje med mycket lycka, ex att vi fick våra barn, nu lever separata liv och får information om varandra genom våra barn och gemensamma vänner. Men visst kommer det alltid att finnas tankar kring, hur mår han, varför gör han så, tänk om han blir sjuk etc. Jag har märkt att de saker han gjorde, likt det du beskriver, att förlova sig på samma dag som vi gjorde, skapade likt dig mycket känslor i början, men nu när det gått nästan 5 år efter separationen så skapar sådan händelser mer ett konstaterande, – jaha nu valde han att göra på det viset! Numera så konstaterar jag men blir inte känslomässigt berörd. Men i början när sådana saker hände som du beskriver ovan, så konfronterade jag honom angående det. Jag tyckte det var respektlöst gentemot barnen, att han skulle förlova sig med sin nya kvinna på deras mammas och pappas förlovningsdag. Jag sade till honom att hur ska de klara av att ta det. Jag sade till honom att hade det bara gällt mig så hade jag kunnat skita i det och se det som en barnslig och respektlös handling från hans håll, omoget! Men han var tvungen att RÄTA upp sig djä….t snabbt för att inte förlora respekten till sina barn, det ställde jag som ett krav på honom. Ett halvår senare tackade han mig för min hårda attityd (tyvärr lyssnar inte han om man inte är lika rationell som han i tonläge och kroppsspråk, helt emot mitt sanna jag) och att jag rätade upp honom. Hans förklaring till våra unga vuxna barn var att han tappade bort förnuftet i förälskelsens hetta. Han har bett om ursäkt.
Det jag mer konstaterar när jag studerar mig själv är att jag mer och mer är väldigt tillfreds över att vi lever varsitt separat liv.
Talade med min före detta man i våras, frågade då hur han mådde och om han fortfarande tycker det är jobbigt att vi har separerat (fast det var han som skaffade en ny)? Han svarade att det värsta är alla minnena, att inte få prata kring tidigare gemensamma händelser med den man upplevde de tillsammans med. Han saknar också att prata med mig om barnen, även om de är unga vuxna så saknar han att både glädjas över deras framgångar med mig eller diskutera motgångar och bekymmer med våra barn. Men han avrundade samtalet och sade att -nu har jag försatt mig i denna situationen och då får jag lära mig att leva med den.
Jag har haft stor hjälp av en väninna som alltid sagt till mig, konfrontera honom/säg till honom vad du tycker! När han har gjort sådana här saker. Jag har efter lång tid tagit modet till mig att säga min åsikt, då har känslorna lagt sig och jag har kunnat gå vidare. Samtidigt så har även han blivit klokare genom att han har fått kritik kring hans handlingar, vilket har hjälpt honom att få tillbaka förståndet i den stora förälskelsen han kom i. Så ingen har idag mått dåligt av att vi pratat/konfronterat varandra (mest jag som blev lämnad) så här fyra år i efterhand. De första 1,5 – 2 år var värst. Fortfarande tycker jag han gör ogenomtänkta beslut som att ex bjuda sina barn med respektive på semester till medelhavet (första gången de hittar på något på 4,5 år) men att han och hans nya kvinna har arbetat så mycket och är så trötta så de stannar två dagar till, efter de unga vuxna barnen åkt hem. Alltså, så hade aldrig jag gjort. Detta orsakade att vårt ena barn inte valde att åka med. Utan hon väntar heller fem år till för att få en egen resa med sin far, där båda åker dit och hem på samma gång. Men numera är det ett konstaterande att han klarar inte att ta bättre beslut, eller att han är i klorna på en svartsjuk kvinna. Jag kan ändå inget göra mer än att puscha våra unga vuxna barn att på något sätt finna guldtid med sin far. Han har många andra bra sidor som inte får glömmas.
Vet inte om detta kan hjälpa dig, men jag önskar dig lycka till sorgsen
Åh tack, snälla Anna K❣ Det är märkligt att det finns så många som går igenom såna här saker! Jag kunde aldrig tro att det kunde göra så ont, att just skilsmässor och separationer kunde ge en så stor sorg. Jag har känt både hopp och förtvivlan i ett enda virrvarr. Ibland har jag trott att jag kommit över allt så bra, och sedan händer något och jag märker att det visst fortfarande är känsligt. Din erfarenhet visar mig att det kan ta tid, och att det är en sorts process. Ja, min vuxna dotter och även min vuxne son har varit ledsna. Det är svårt att inte ha den relationen man hade som familj. Det kommer jag nog alltid att tycka. Dottern har farit mycket illa i detta eftersom hon redan innan hade en depression. Jag förstår din dotter som hellre väntar fem år på att resa med sin pappa. Det är konstigt att vissa mönster är så lika. Mitt ex betydde mycket för oss alla, och det är svårt att mista en människa man tycker om, även som vän. Stort tack för ditt fina svar! Jag har inte ord för hur mycket det betyder för mig idag, när allt känts svårt. Önskar dig och de dina alla gott! Kram ❤️
Ja gårdagen var så vacker att jag fick rysningar. Det måste varit en av de bättre lördagar på måååånga år! Äntligen fick jag vara ärligt lycklig och känna att livet trots allt inte suger. Konstigt ibland att den här bergochdalbanan är så underbar. Man måste må kasst ibland för att uppskatta det fina i små små saker. Idag är också en fantastisk dag, följd av gårdagens äventyr. Och ni som undrar har det inte denna gången att göra med kärlek för en partner eller något sånt. Bara lycklig 🙂
Låter härligt! Och jag håller med dig om att det kassa måendet också har gett mig en helt nytt sätt att uppskatta de där små, små stunderna.
Sorgsen… jag hade en äldre mycket klok kvinna i mitt arbete för två år sedan, som var 82 år, hennes mamma hade alltid sagt till henne – det är värre att sörja levande än döda. Det ligger nog något i det. Mycket av känslorna att sörja en död är desamma men min erfarenhet är att självkänslan inte får sig en lika kraftig smäll vid död som vid skilsmässa. Man säger ibland att det är sorgen utan blommor.
Två nära vänner sade till mig två dagar efter beskedet om skilsmässa (utan att de pratat med varandra) -Detta är värre än att han hade dött därför du måste lära dig att förhålla dig till honom. Då svarade jag dem -hallå! Han har ju inte dött!! Det är mycket värre!! Men efter 1,5 år när min reaktionsfas i krisen började lägga sig och gå över till bearbetningsfasen började orden i deras uttalande att sjunka in. Det var hårt, att plötsligt se sin make som vilken annan människa som helst på gatan, som du måste börja lära dig att förhålla dig till. Hemskt….men nu börjar det bli en vardag för mig och jag önskar honom allt gott i livet! Det kanske tog extra lång tid för mig, då jag även kom i en mycket svårt ekonomisk kris och att ett av barnen likt ditt mådde så fruktansvärt dåligt i ångest – att hon sade att ska det vara så här resten av mitt liv så kan jag inte leva. Så mellan 1,5 år efter skilsmässan fram till ca 3,5 år tog jag allt ansvar att sitta upp till, kanske, 02 på natten för att döva ångesten, och för att sedan gå ”pigg” till jobbet och arbeta mer än heltid för att klara ekonomin. Men för två veckor sedan fick jag förfrågan om ett chefsvikariat. Dit hade jag aldrig tagit mig om vi fortfarande var tillsammans.
Summarum är att det kanske inte är just maken/han som är orsak till hur jag mått de senaste åren, utan den stora förändringen som blev i livet. Och då kan man undra, hur kom det sig att jag inte klarade denna förändringen bättre än att komma in i en kris? Han kom också in i en fruktansvärd kris, även om det var han som lämnade och trots att han hela tiden haft en ny vid sin sida (och ett år innan skilsmässan). Han har aldrig i hela sitt liv mått så dåligt, trots en hög och stabil inkomst med samma arbete hela tiden.
Jag tror att när Vi:et (han och jag) kapades gav det så mycket ringar på vattnet med många olika sorters förändringar/sorger, vänner, barnen, svärföräldrar, svågrar, grannar, vad ska alla säga, saknad, varför, var det rätt…så att denna förändring blev för stor att ta in. Man utsätts för något nytt som man inte kan plocka fram tidigare erfarenheter från för att snabbt sätta sin vardag i trygghet igen. Istället börjar hjärnan söka febrilt efter lösningar för att dämpa känslostormarna och det tröttar ut enormt mycket. Så försök tvinga dig till att tänka på annat än dig och det du och din make hade tillsammans för att flytta fokus till dig och det liv du vill leva.
Man kan beskriva livet som en berg och dalbana, eller som en pendel som gungar upp och ned, ofta väldigt sakta så sakta att hjärnan hinner bearbeta vad som sker. Men våra pendlar slog hårt och snabbt fram och tillbaka ibland från dag till dag som Johan beskriver ovan. Allt gick på högvarv, men efter några år så lugnade sig pendeln igen och har nu återgått till en normal livspendling.
Jag är glad för vi har kommit ur detta med respekten för varandra i behåll och vi lämnar varandra nu i fred på ett lagom avstånd utan bitterhet, hat eller onda ögat. Men häromdagen när jag var mycket slutkörd pga jobb, utbildning, barn och en extrainkomst jag måste hålla igång (är tvungen under en kort period och pressa mig lite) så kände jag mig fruktansvärt arg när jag såg dem på stan. Visst säger jag inget och visst så hejar jag, men attans så mycket uppdämd ilska som kom till ytan. Så rätt som det är så dyker känslorna upp igen. Men jag har ingen man vid min sida, hade kunnat haft om jag hade velat (vill inte verka stöddig) men jag har inte varit färdig med mig själv…så det är naturen som är min starka vän samt fyra mycket starka väninnor.
Livet fortsätter ändå…haka på tåget som går och håll ögonen öppna och sup in vad som händer vid varje station, finn lugnet mellan stationerna, för rätt som det är så kommer vi till änd/äldre stationen/boendet och då ska vi inte bara minnas dåliga saker i livet.
Gud vad era inlägg gör mig stark och lycklig, att få veta att det inte är bara jag som gjort/gör en sjuhelsickes resa. Vi är oroligt starka tillsammans.
Tycker du är en stark människa Anna K!
Riktigt stark!!
Jag hade inte vart där jag är idag, om jag hade vart kvar i förhållandet. Nu blev ju jag lämnad, men jag hade fortfarande mått dåligt. Synd att mitt ex mår så dåligt som hon gör. Tror att jag har varit stor del i det tyvärr och det grämer mig lite. Så fort jag är lite mer på fötterna ska jag gottgöra henne på ett mycket respektfullt sätt. Det vi hade var fint men förvandlades till en skräckfilm.
På något sätt måste du komma över ditt EX Anna K. Det jag vet är att du måste göra det själv.
En klok vän sa till mig för ett tag sedan, ”man föds ensam, man lever ensam även i ett förhållande, man blir sjuk ensam, man skaffar jobb ensam, man dör ensam”
Allt man gör, gör man ensam. Sen kan man ju alltid ha en partner och inte känna sig ensam och uppleva kärleken, men man är alltid ensam ändå. Ju snabbare man kliver av bussen med aggresioner och hat och ilska, destå mer lever man. Jag kanske låter lite cynisk, men om man kan acceptera att man faktiskt är ensam så blir det lättare.
Såg filmen ”signs” idag. Det var en skön replik där. ”Man kan välja att vara ensam eller så kan man välja att man tillhör något större och är därmed aldrig ensam”
Sov fint inatt
Tack detsamma Anna. Tack för dina fina insiktsfulla inlägg. Och tack alla ni andra också som skriver och Michael förstås. Ni hjälper mig på vägen frammåt uppåt på min resa.
Tusen tack Anna K! Bättre svar och råd kunde jag inte fått hos min kurator ens. Jag tror att vi som varit med om sådana här saker förstår varandra! Vissa saker du beskriver låter ju ännu värre än min sits. Du är så stark och ett sant föredöme! Kram!
Tack för era fina ord de stärker mig! Här kommer en stor och lång bamsekram t♥️♥️
Finaste ni. Tack för era kloka tankar. Har hamnat i en svacka två år efter min ßeperation. Känner igen mig i det ni skriver. Den historia man har tillsammmans och inte kan dela, min son som mår dåligt….en relätion med en ny man där han velat ta en paus och hitta sig själv. Känner mig lurad och sårad. Har varit närvarande och försökt att stötta. Inser att jag dränerats på energi och självkänslan är ur balans. känner en tomhet. Skuld, tvivel och självrannsakan. Samtidigt ser jag de små sakerna i livet klarare. Jag förundras över molnen på himlen, havets brus. En slinga i en låt som är fulländad. En textrad som får en djupare betydelse. Introspektion….Vad i hela fridens namn gör jag här? Vilket är mitt syfte? Önskar finna svaret men inser att det hela tiden dyker upp nya frågor som kräver svar. Dock en längtan efter att spegla mig i en man som vågar spegla tillbaka. Sov gott finaste Ni!