Minns när jag för många år sedan bodde i Stockholm och emellanåt besökte NK; en liten bit innanför entrén, några trappsteg uppför fanns det sittplatser. Varje gång jag klev in på varuhuset, oavsett tidpunkt, så satt hon där: den medelålders eleganta kvinnan. Att hon var välklädd är ingen överdrift. Var hon på väg till en modevisning, bröllopsmiddag eller något annat högtidligt evenemang? Hennes blick var alltid förväntansfullt riktad mot ingången. Varje gång tänkte jag:

”Vad gör hon här? Vad eller vem väntar hon på? Vad är det som bor i den blicken?”

En tid senare fick jag höra (vet inte om det stämmer helt) att kvinnan på NK väntade på en man som aldrig dök upp. Flera år tidigare! Nu satt hon där och hoppades på att han skulle dyka upp och lägga balsam om hennes väntan. Jag vet inte hur berättelsen slutade, men att den är sorglig och talande kan nog många hålla med om.

Tänk vad det mänskliga sinnet är kapabelt till!

När jag hör vissa klientberättelser påminns jag om kvinnan, och hur vi använder tiden. Kanske uppfattade hon att hennes tid spenderades förträffligt, därför att:

”En dag…!”

Men för dig och mig som betraktare kan det fungera som en påminnelse: vad lägger vi energi på? Vilka föreställningar har blivit så ”heliga” för oss att vi inte förmår att se, känna och agera på ett sätt så att genuin och besvarad kärlek ges utrymme i våra liv? Vilka dörrar hålls förseglade därför att vi inte vill eller kan släppa ”sanningen” här inne? Tanken på att hon eller han en dag kommer att transformeras till någonting mycket bättre och kärleksfullt närvarande. Därför att du faktiskt älskar honom/henne. Eller är det drömbilden som berusar? Som håller smärta på behörigt avstånd.

Om vi tar en kort paus från våra övertygelser och laddade förväntningar: men kärleken till personen du? Självempatin? Tiden i det här livet som inte ger dig bytesrätt? Vad är det vi missar p.g.a. rädsla för det okända och förlora det vi tolkar som trygghet, djupt kodat plikttänkande som effektivt blockerar allt vad frihet, kärlek och lycka heter.

Vi formar hjärnan genom våra val och handlingar. Det är inte filosofiska floskler, utan fakta.

Vad kan du göra en lördag som denna, som tar dig ett första steg (om än litet och trevande) mot vackrare vyer av glädje, närhet, närvaro, lustfylld förväntan, skratt och självrespekt? Ett val, även om till synes smått, leder dig in på en stig där du kan känna dig stolt. Ja, ursäkterna kommer att stå där vid sidan och försöka dra i dig, men skall de tillåtas att ta hem segern?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se