Jag fick den intressanta frågan från en av bloggvännerna:
” När det praktiska fungerar, där respekten och tilliten fortfarande finns, men kärlek, all form av närhet, lycka och skratt är som bortblåst. På något sätt känns det både lättare och mer accepterat att separera ifall relationen är destruktivt, ex. en relation med missbruk, medberoende, ständiga och upprivande gräl, notorisk otrohet etc. än en relation som är ”välfungerande” och hel, men där man slutat älska varandra (speciellt om det finns barn med i bilden).”
Sammanfattningsvis: går det att fortsätta som par om attraktionen och kärleken är borta?
Ja, det går att fortsätta tillsammans! Men frågan är om vi vill? Det är självklart upp till var och en att bestämma vilket slags liv de vill leva. För en del människor är kärlek inte en prioritet. För andra är ett liv där det romantiska hjärtat inte är med otänkbart. Allt handlar om vår personlighetsprofil.
Vi kan äta fiskpinnar varje dag och överleva på det. Men vill vi mer än att enbart existera, så är det andra val vi behöver göra.
Enligt mig är frånvaron av fysisk och emotionell intimitet, kärleksfull närvaro, genuint intresse, förundran…otänkbart.
Vad händer om en av parterna i den praktiskt uppbyggda konstruktionen blir förälskad i någon annan? Det ligger nämligen i vår natur att söka efter kärlek. Inbyggt i vår DNA att söka lycka och närhet. Hjärtat försöker sträcka sig längre än till livets basnivåer.
Jag vet de som resonerar:
”Vi håller ihop för barnens skull.” Ett förhållande mellan två vuxna där det saknas kärlek kommunicerar någonting till de små. Vill vi att de kopierar budskapet om emotionell distans? Finns respekten där, så visst kan det fungera, men kom ihåg att längtan ligger och flyter i våra kärl…
Återigen: det är upp till var och en att lägga ut riktningen för det egna livet. Det finns inget lättare än att vara expert på en annans liv, så därför är mitt råd:
Blicka inåt i dig själv och fråga vad du håller högst och närmast. Vilka tre beståndsdelar gör dig lycklig?
Vi människor styrs i grunden av två principer:
Rädsla vs kärlek. Vilken väg vill du slå in på?
När vi växer som individer börjar vi fatta andra beslut. Det som var sanning igår kan vara en helt annan imorgon. En fin söndag till dig min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du någon att prata med? Kontakta michael@separation.se
Helt klart kärleken! Ett liv i rädsla stänger ute allt som gör livet levande. Kärleken gör att vi vill framåt och gör livet både intressant och spännande.
Oj, vad jag känner igen mig.. Det är ju så enkelt, men ändå så fruktansvärt svårt!! Som din bloggvän skrev, så känns det på något sjukt sätt lättare om det fanns andra saker såsom otrohet involverat. Vi har inte heller någon kärlek.. men ibland känns det ”bättre” (när vi inte går och är tysta och knappt pratar med varandra).. Man tänker att det kan gå att fixa, för vår egen och för barnens skull.
Rädsla vs kärlek.. ja, det är ju så… jag väljer barnens kärlek, hatar tanken på att bara träffa dem halva deras liv 🙁 Men vill ju inte välja rädsla, rädsla för vad som ska hända.. vad är en bal på slottet… den kan vara tråkig.. eller alldeles underbar.. Vem vet?!
Jag vill känna mig LEVANDE! Har kommit till en sån punkt nu. DET är det viktigaste för mig. Jag kan känna mig levande på egen hand, tillsammans med mina vänner eller levande tillsammans med en man. Eller kanske en kvinna, vem vet egentligen vilken kropp min själsfrände bor i 😀 Men jag vill vara i min högsta energi. Inte jämt, men så ofta som det går. Jag vill känna tillit och avslappnat kunna uppleva livet som ett spännande och lärorikt äventyr, fullt av kärlek och möjligheter. Idag är jag där jag vill vara, på en bra plats hos och med mig själv. Här fattas inget just nu 😀
Ser många par där kärlek till varandra verkar fattas och som håller ihop för barnens skull, eller där den sociala statusen sätter gränser för vad som är möjligt, eller där ena parten är ekonomiskt beroende av den andra (oftast kvinnor som sätter sig i den sitsen). Kan förstå dem då tillvaron som singel är rätt trist, fredagsmys är bra mycket trevligare om man två även om man bara vänner, detsamma gäller för de flesta andra aktiviteter så varför inte…
Så jag känner igen mig så var det vi hade det bra inga större och väldigt sällan bråkade vi., men min kärlek tog slut det gick inte att ljuga och jag visste att min kärlek till honom aldrig skulle komma tillbaka. Och för mig kändes det inte rätt att stanna och jag vet ju det att jag gjort helt rätt är säker på mitt beslut men den här helgen har varit tuff och många sms med kommentarer mm.
Så kommer ändå tanken att det hade varit lättare att stanna.. Då hade jag sluppit alla dessa sms Och diskutioner och jag hade fått vara med mina barn hela tiden..
Men som sagt har det mycket bättre nu, mår bättre har en helt annan energi en när vi Bode ihop.. Behövde nog bara skriva av mig.. Imorgon är det ny dag igen..
Tre beståndsdelar som gör mig lycklig? Närhet; kroppslig, själslig, emotionell. Omtanke; vilja varandra väl även när det blåser storm. Personlig utveckling; att vilja vara varandras speglar.
Rädslan har varit så mycket starkare än kärleken i vår relation. Rädslan att inte få bekräftelse, bli lämnad, ensam. Jag har insett att det är mitt val. Jag kan välja var min kompass ska styra mig. Den pekar bort från mörkret och mot ljuset. Mot det som är varmt, närvarande och genuint, kärleken. Du har så rätt Michael; ”när vi växer som individer börjar vi fatta andra beslut. Det som var en sanning igår kan vara en helt annan imorgon”.
Lever man som singel så saknas det ”fysisk och emotionell intimitet, kärleksfull närvaro, genuint intresse, förundran”.
Jag har fått lära mig leva livet utan det.
Även om jag vill träffa och försöker träffa en partner för att få uppleva det, så jag förstår de som stannar i ett förhållande för det finns mycket annat som kan ge en tillfredställelse.
Här kan jag parkera, jag stod i ett vägskäl där jag kunde välja att leva kvar i ett förhållande som saknade närhet eller välja att vara själv i hopp om att finna kärleken igen. Jag valde att gå och mannen jag lämnat är en väldigt fin människa som jag önskar allt gott i livet. Beslutet jag tog var inte lätt för vi hade ett väl fungerande liv med respekt och omtanke om varandra, men vi levde som bror och syster. Det jag däremot inte hade var lycka och glädje, det var så ofta jag kände att jag hade hellere varit själv, kände mig ensam i tvåsamheten.
Jag har tagit rätt beslut, har inte ångrat mig en enda gång, jo dåligt samvete gentemot barnen har jag i tid och otid men jag pratar med dem om hur de mår och de har dagar då allt är bra och sen kommer det dagar när de är ledsna, samtidigt tror jag att när föräldrarna blir gladare blir barnen gladare. Fast de måste såklart få tid att vänja sig vid det nya och sörja det som aldrig kommer igen.
Jag har börjat skratta mer, känner igen mig själv igen, så underbart det är att känna skrattet bubbla i hela kroppen – det var längesen jag kände så.
Ja, jag väljer kärleken! Även den har kommit in i mitt liv igen och det är underbart att bli sedd och känna sån glädje i en annan människas sällskap.
Det har varit ett händelserikt år som har bjudit på ett stort känslospann, många dagar har varit väldigt tunga med tårar och svåra beslut men samtidigt sen jag tog klivet har jag fått en sån frihetskänsla i kroppen som ger mig energi.
Jag är också fristående, sedan en kort tid.
Ja, om kärleken slocknat helt tycker jag att man ska lämna. Men om den ”bara” går på sparlåga? Om tiden och vardagen bara nästan kvävt känslorna? Jag tror alldeles för många alldeles vanliga förhållanden fortsätter med BÅDE en dold kärlekslängtan och rädsla för alternativet.
Här skrivs mycket om att lämna dåliga och dysfunktionella förhållanden. Visst ska man lämna en helt avstängd eller dysfunktionell partner som inte ser behovet av förändring!
Men jag tror ändå att i de flesta dåliga eller bara grå förhållanden delar du och din partner ansvaret. Se dig inte som ett offer och sprid missnöje år ut och år in, se din egenmakt NU, acceptera eller agera! Hur kan du själv bidra till att hålla kärleken vid liv, ge fysisk/emotionell intimitet, kärleksfull närvaro, genuint intresse till din partner?
Att lämna är ibland nödvändigt, det håller jag med om. Men ibland är det den snabbaste lösningen, för att slippa egen utveckling. Gräset är kanske inte grönare hos grannen. Ni har kanske bara försummat att vattna och gödsla gräsmattan, för att era egon har varit fullt upptagna med att bråka om vem som ska göra vad.
Att istället tillsammans kunna stanna upp, se vad som håller på att ske, se sitt eget ansvar, vilja välja om båda två, och arbeta ihop för att kärleken ska glöda igen, det ser jag som mognad.
Det skulle jag vilja lära mina barn! Och det skulle jag vilja höra mer om hur man gör, Michael!?
Så fina och kloka ord.
Tack Celeste…din text värmer och landar gott i magen. Din bild av relationer tar jag med mig. Det där tror jag mycket på…❤️