Den narcissistiska personligheten har ytterst svårt att ta avvisande och ett nej. Deras grandiosa och fullständigt egocentrerade självbild kan inte förstå hur någon kan lämna en ”så perfekt människa som jag”. Om hon eller han gick bakom ryggen på dig spelar ingen roll då n-personer anser sig ha rätten till att göra vadhelst behagar dem.
Till slut förstod du vad det handlade om, hur er relation sett ut, hur det slitit ner ditt självförtroende och alltings ytlighet. Efter många turer orkade du lämna, trots massiv vånda, rädsla, förvirring och ett hopp om positiv förändring som varit din följeslagare i åratal.
En n-person ser sitt barn som en förlängning av egot (så länge som hon/han presterar och beter sig enligt mallen).
En man som efter år av inre kamp, klarade av att avsluta förhållandet som dränerat honom fullständigt berättar: ”hon vill se mig i misär och gör allt för att knäcka mig och manipulerar barnen. Hon försöker vända dem emot mig!”
I n-personens värld är det logiskt: ”du avvisade och måste straffas. Endast en instabil eller sjuk människa gör slut med mig. Jag har blivit kränkt och det innebär konsekvenser.”
Det mest sårbara används emot oss: barnen!
En n-person är beredd att gå långt för att behålla kontrollen och barnen blir schackpjäser i ett intensivt försök att få ner dig i ”schackmatt”. Genom att be sina barn ha koll på vad du gör, vem du träffar och säga till de unga: ”detta är vår hemlighet eller hur? Vad behöver du för kläder? När det blir ett bra tillfälle, så ska vi göra en resa. Var skulle du vilja resa?”
Lojalitet är en vara som köps in.
Bjud inte n-personen på starka känslouttryck (som troligen är helt berättigade) eller vädjan om empati, förståelse och samarbete. Hon eller han bryr sig inte om vad du eller barnen behöver. Allt handlar om deras behov! Allt!
Michael Thor Larsen – relationscoach
”du avvisade och måste straffas”, så sant…den lättkränkta n-personligheten…..jag har varit med många gånger på webinar…. men tror jag anmäler mig ikväll också…. känner en gemenskap med dem som genomgått liknande erfarenheter… och det blir en trygghet och ett stöd för mig… för just nu känns det som det aldrig tar riktigt slut….
Jag är en av de kvinnor som blir anklagade för att vända barnen mot min fd man. Detta trots att han i många år behandlade barnen och mig respektlöst. Vilket han för övrigt fortfarande gör. Jag är den sjuka, bittra etc. Vad män inte verkar förstå är att barnen tyr sig till trygghet. Vem är det som har sett till att de har varit klädda under alla år? Parat ihop mössor och vantar och strumpor etc. Fixat och donat runt dem och skött hushållet trots att man från början sagt att man inte är speciellt road av den sortens uppgifter och gärna delar på dem med mannen? Jo i de allra flesta fall så är det kvinnan. Vem har tagit det emotionella ansvaret för familjen, sett till att alla mått bra (inkl mannen och hans själsliga plågor), fixat presenter till svärmor etc? Jo kvinnan. Sedan när det plötsligt ”efter mycket vånda” har hittats en annan kvinna som kan hjälpa till att dra mannen ur förhållandet så han kan få allt han har rätt till, ja då är frun en egoistisk narcissist som ställer honom till svars och vill veta vad det är som pågått och pågår bakom hennes rygg. Jag ser inget konstigt alls i en förälder vill veta hur barnen mår när de är hos den andra föräldern, att hon ordnar så att barnen har kläder som hon alltid har gjort och kanske ser fram emot en resa med barnen när dammet har lagt sig. Jag beklagar alla män som ser sig som och gör sig till offer i de skilsmässor de själva har valt och enligt min erfarenhet inte sköter särskilt snyggt heller. Hade relationen med barnen varit bra före skilsmässan så hade barnen inte haft något behov att ta ställning utan sett till att få ut så mycket kärlek som möjligt från båda föräldrarna, och frivilligt gått från den ena till den andra utan att ifrågasätta. Men det är så dags att vakna när man redan är uppe bland de rosa molnen med en ny flamma som barnen är måttligt roade av och istället skylla på att det är den ”narcissistiska” fd fruns fel att barnen undrar var deras pappa tog vägen och vilka prioriteringar han har i livet. Man skördar det man sår hos barnen, det gäller för alla föräldrar.
S, Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Helt makalöst att dessutom bli anklagad och attackerad samtidigt som man ska börja ta in det enorma sveket och den efterföljande förgörelsen. Så djupt orättvist, framför allt för barnen.
Jag har kämpat i så många år nu. Barnen har det bättre nu, men det har kostat mig så enormt mycket. Finns ens den jag en gång var kvar? Tror inte det, är så trött på att kämpa…