Jag brukar säga lite skämtsamt och samtidigt med en stor dos allvar till en del av de män som jag möter i mitt arbete:
”När kvinnan i ditt liv börjar jobba med sig själv och utvecklas, lever du farligt om du ignorerar ditt eget växande.”
Många förstår vad jag menar. En del inte; och de tar en väldig risk om de resonerar:
”Det ordnar sig! Hon blir snart som vanligt igen! Kvinnor är så!”
Vad är ett förhållande om det inte finns en djupare känsla av samhörighet?
Tidigare har det kanske räckt med det praktiska som kitt för att hålla samman. Men inget i livet är statiskt. Det gäller även parrelationer. När barnen blivit äldre och mer självständiga, hemmet färdigrenoverats och jobbmålen i bästa fall uppnåtts, börjar frågorna med största sannolikhet att ta form:
”Vad är meningen med allt?”
”Är det så här jag skall leva för resten av mitt liv?”
”Är jag lycklig?”
”Är detta kärlek?”
Att mötas av ett oförstående ansikte som försöker prata dig ur funderingarna gör det inte ett dugg bättre. Det spär ytterligare på upplevelsen av ensamhet.
Det är sunt att ställa frågor! Det är en oerhört viktig del i processen att expandera som person. Att se och känna att det finns mer. Mycket mer!
Men frågorna kan även sätta igång känslor av frustration, därför att en hel del av det existentiella inte har några direkta svar. I alla fall inte några enkla sådana. Men att leva med närvaro: att inte missa skönheten i morgonljuset, barnens frågor, smakerna, grönskan som sprids, seendet av detaljerna som gör skillnaden mellan omedvetet och medvetet, berikar…
Om du är man (eller kvinna) och inte förstår vad partnern menar, så stanna upp och fråga:
”Jag förstår inte – skulle du vilja berätta? Jag vill komma närmare.”
Missa inte det ”lilla”. Livet verkar i detaljerna.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Livet verkar i detaljerna.
Klokare än så blir det inte!
Tack<3
Ofta känns det som att dina inlägg kommer precis när jag behöver dem.
Jag prioriterade mitt växande. Mitt ex gjorde det inte. Istället sa han att jag var krävande, komplicerad och besvärlig. Och jag trodde på honom. Det känns skönt att läsa dina rader ”Vad är ett förhållande om det inte finns en djupare känsla av samhörighet”. Det undrade jag också länge, men lät mig överröstas av min exmans ord om att det var jag som gjorde allt så komplicerat.
Egentligen tror jag i och för sig att mitt ex också längtar efter just det där. Efter samhörighet och närhet. Men jag tror att han skräms enormt av det också, och med det så blir en relation med honom ett ständigt gungfly mellan närhet och avstånd.
Jag har dock börjat förstå att det inte är mig det är fel på. Att det är ok att längta efter att livet ska vara på riktigt. Att det är ok att försöka förstå sig själv, sina medmänniskor och livet. Att det till och med kan vara bra.
Nu behöver jag göra mig själv tryggare i att den jag är inte behöver vara en pålaga, utan kan vara en tillgång, en rikedom att få vara tillsammans med. Och jag tänker att allt börjar i att jag lever med mig själv som en rikedom.
Men gudarna ska veta att det är tufft att ta sig ur ett relationsmönster som har präglats av medberoende. Jag förstår faktiskt människor som kastar sin snabbt in i en ny relation för att slippa detta. Men jag vill inte mer. Jag vill inte leva livet på det sättet mer. Jag vill se mig själv som en rikedom.
Ja Marianne…jag kan känna igen mig i det du skriver. Jag har inte lämnat min relation fullt ut, men tankarna snurrar. Jag trivs ju inte. Jag känner mig inte trygg, för när vi bråkar är det så manga fula och hårda ord. Å jag känner att jag är inte mycket batter alltid…jag provocerar nog ganska mycket. Har börjat med det det sista året marker jag, vilket jag absolut inte är stolt over. Men jag har liksom sjunkit till samma nivå. Men när jag landar i mina tankar, så vill faktiskt leva själv. Slippa anpassa mig, slippa bråken osv. Det är nog faktiskt så att jag har börjat växa, jag har börjat ta mig själv i första rum. Men han hanger inte med. Istället är det enkelt att skylla på att jag är aldrig nöjd, jag är komplicerad och jag är bara ute efter bråk.
Mmm frågan är ju vad är kärlek och hur är det meningen att det ska kännas…
Åh….vad jag undrar samma sak! Hur ska det kännas? Vad är att älska någon?
Det här är bara så exakt och klockrent skrivet! Det känns stärkande att ha dina texter när allt är tungt och besvärligt. Lever i ett förhållande sedan 18 år tillbaka där det sedan vi fick barn blivit än värre med relation till varandra. Jag försöker tappert närma mig honom (nu mera sällan) utan något gensvar från hans sida. Inga kramar, ingen upskattning över huvud taget. Sista året har jag jobbat enormt mycket med mig själv då jag fått en utmattningsdepression och mycket mycket pga vårat destruktiva förhållande. Det i sin tur har satt igång tankar och känslor jag har haft långt långt inom mig i det undermedvetna som nu löses upp och kommer fram. Vad vill jag med mitt liv, jag är värd att må bra och stå upp för mig. Helt enkelt sund självhävdelse. Jag har fått oerhört svårt för att prata med sambon och öppna mig när han inte ger något gensvar. Istället blir det att jag går och ältar vad och hur jag ska säga i veckor och månader. Idag fick jag till slut ur mig att fråga honom vad det beror på att han aldrig rör eller tar i mig och är det någonting du vill jobba på? Som så många gånger tidigare så får jag inget svar utan det han säger är ” aldrig tar i mig” Det är som han inte fattar. Jag i min tur säger att jag försöker närma mig honom men det blir ingen respons utan bara likgiltighet från hans sida. Sedan har han inte sagt något mera om det här. Har försökt med parterapi och han följde inte med första tillfället. Andra deltog han och sedan vägrade han gå dit. Jag har då gått själv i parterapi några ggr utan att han vet om det under mer än ett års tid. Nu har jag tagit upp det igen att jag vill att vi båda går dit då han svarar med att han är klar och det hjälpte inte honom. Han menar att om jag vill gå så får jag det men tror inte det hjälper dig, som han sade. Han menar att jag går omkring här hemma och är sur, arg och deprimerad. Mitt svar var att jag får god hjälp med det och det är så att jag mår väldigt dåligt när vi inte har någon kommunikation och närhet till varandra. Jag gav förslag på att vi kan boka in pratsamtal några ggr per månad för annars är det svårt att få till samtalen. Han hummade fram ett svagt ja. Nu har jag tagit upp det att när kan han tänka sig boka in ett nytt och han svarar inte mig först. Går några minuter då han öppnar munnen och säger” det känns som jag har en till chef här hemma” Ja blir så ledsen och trött på att det ska vars så här. Det här blev långt men behöver skriva av mig och dela min berättelse. Tacksam om ni har några råd och tips åt mig!
När vi skulle diskutera något så tystnade alltid min sambo. Så det blev aldrig någon bra diskussion utan istället var han tyst i flera dagar. Han kändes som ”kärringen är lite sur därhemma men det går över om några dagar”. Lite stenålderstänk. Han är numera mitt ex.
När jag vill ta upp ngt eller diskutera och HAN inte vill, eller tycker samtalet blur ”jobbigt” går han bara iväg! Vi kan därför aldrig slutföra samtal vi börjar!! Jag blur galen, alt fick jag igår höra”Slutar du inte Gnälla(för jag gnäller ALLTID enligt honom , men jag samtalar, håller låg profil samtalston , allt för inte göra honom upprörd o samtalet tar slut)går jag härifrån” Alltid han som sätter regler! Har även märkt att när han ”Går på mig”(höjer rösten förmanar mig etc) kollar han alltid omkring sig om det är ngn granne på BSK/fram-sida, alltså borde han vara medveten om det han gör är fel eller!,!?
Har oxå börjat intressera mig för andevärlden, varit på seans etc. Skulle vilja gå en kurs, men det får jag inte för honom, han skulle bli vansinnig ”för det är flummeri och personer som ger sig på svaga personer (som jag)för tjäna pengar..”
Trevlig kväll
Anna, att ignorera sin partner och bemöta hen med tystnad är en mycket effektiv härskarteknik! Likaså tjuriga uttalanden och kritiska personangrepp! Det är inget du borde finna dig i när du försöker ha mogna diskussioner! Men genom att inte agera accepterar du hans beteende och han får sin vilja igenom!
Jag känner så väl igen mig i relationen till mitt ex, där det upprepades gång på gång! Vid ett tillfälle ville jag diskutera att jag ville säga upp mig från en jobb jag vantrivdes med. Hans svar: ”Jag tänker faan inte försörja dej, då gör jag slut!” Och så var den diskussionen över… Jag lät honom köra över mig, för jag visste inte bättre. Men jag kan inte lägga över ansvaret för mina val på en annan mänska. Hur hade jag t ex sagt idag (eller skrivit om han inte ville prata)? ”Jag har flera gånger försökt ta upp min jobbsituation med dig. Jag vantrivs verkligen och vill inte vara kvar mer. Jag kan inte vara kvar på ett jobb som jag hatar för att rädda vår relation. Jag kommer att säga upp mig, och vill diskutera en ekonomisk lösning med dig. Om du vill lämna mig av denna anledning är det ditt val!”
Varför tillåter du att han bestämmer att du inte får gå på den kurs som du vill? Tala till honom lugnt och bestämt. Skriv om han inte vill prata, men visa tydligt att du kommer att agera på egen hand om du inte får någon vuxen respons från honom. Vi är bara offer så länge vi själva tillåter det! Stå på dig – all styrka till dig!
Anna, känner igen mig men utifrån mannens perspektiv. Jag har varit den där mannen ”som man inte når”. Som var livrädd för att visa sårbarhet. Som så fort känslor, tankar, ”jobbiga frågor” skulle diskuteras flydde undan. Tystnade för att man inte kunde språket, rädd för att visa det själsliga tomrummet. En emotionell analfabet.
Sen barnsben blivit präglad att trycka undan känslor och tankar. Inte prata om djupare ämnen, hur man verkligen mår och vilket liv man vill leva. Och varför. Vad vill jag ge mina barnbarn för bild av mitt liv när vi tar farväl?
Så vad göra för att nå ”oss”? Jag tror precis som Celeste. Man behöver ruska om ordentligt utan att såra. Extremt tydligt visa vad man vill, hur och varför man vill och vad konsekvenserna blir om vi inte kan mötas på något sätt. Och vara beredd att fullfölja för att visa att man menar allvar. Vilket innebär att man har startat sin egen inre resa.
Pansarskalet som vi med otrygg anknytning har byggt upp under decennier för att se till att ingen inklusive oss själva kommer när vårat inre är tjockt. Mycket tjockt. Insikten måste lyckas skjuta förbi och landa innanför. En mycket smärtsam process som man värjer sig för så länge man tror att man har kontroll på situationen. När man inser att man inte kan ta någon för givet, att ens eget liv är delvis en lögn och man vågar se sig själv i vitögat-då kan man börja pulverisera pansaret. Ofta tror jag det krävs professionell hjälp utifrån, åtminstone så att spegeln hamnar på rätt person, dvs på en själv så att man börjar se projiceringarna och slutar skylla på någon annan.
Håkan, jag får tårar i ögonen när jag läser dina rader. Du sätter ju ord på det som ingen parterapeut lyckats förklara för oss! Min man var precis som du. Jag nådde inte fram till honom.
Delvis därför att jag själv satt fast i offerrollen och projicerade honom till härskare. Och han sparkade bokstavligen ut mig, när jag hamnade i en livskris, för han kunde inte möta mina starka känslor. Han skyller fortfarande allt på mig och gör mig till syndabocken. Tänk om jag vetat då det jag vet idag och agerat på ett mer moget sätt… Tänk om jag sett innanför hans skal! Jag har nu försökt förklara mina insikter gång på gång, men han vill inte lyssna. Jag når honom fortfarande inte, och jag måste lägga fokus på att bygga upp mitt nya jag, istället för att fortsätta jaga honom. Det gör så ont.
Vi med trasig anknytning sitter ofta fast i familjemönster som byggts upp i generationer. Jag tror hela familjer kan vara låsta i pansarskal, och då krävs det så mycket mer för att bryta. Min man är inte beredd, så sorgligt är det! Kanske att man måste gå helt sönder innan man kan bli hel igen.
Men vilken resa du gjort, Håkan! Du ger andra hopp!
Håkan, du förklarar verkligen det svåra i både vad det innebär att leva med en person med undvikande anknytning, men också hur man behöver, nej, måste byta taktik och göra tvärtom.
Jag läser dina rader med hög igenkänning – min exman passar på pricken in på beskrivningen. Det är nästan så jag hoppas att han skulle träffa dig, eller en annan man som gjort din resa och fått nya insikter 🙂
Jag märker så tydligt att han fortfarande avväpnar mig emellanåt i våra samtal, och gärna tar till både gamla dammiga sanningar eller ren och skär tystnad. Invanda strategier som jag idag ser, men inte alla gånger kan parera. Men jag är fullt medveten om att det inte handlar om mig längre. Det gör mig starkare i mig själv.
Nu när jag har lärt mer om anknytning och vad det gör med oss, så kan jag se ett par tillfällen i slutet av vår relation där han lät eller råkade släppa igenom och visa sitt inre, sitt barn. Jag minns att jag blev väldigt förvånad och inte då kunde tolka vare sig vad han visade eller vad mina känslor stod för. Det var något helt nytt. Men det var bara då under några minuter och jag har inte sett det sen.
Jag har tänkt väldigt mycket på vad avståndet mellan mig och min exman har inneburit för våra två barn. Kärleken som man naturligt visar varandra i allt man gör och i vardagen är så viktig. Ett sätt att koda sina barn inför framtida relationer.
Det inger verkligen hopp att du så öppet beskriver hur du ”knäckt koden” till ett rikare och bättre liv. Fint att du delar.
En fråga Håkan, om du kan svara. Hur skulle du med erfarenhet av att ha en undvikande anknytning hantera/agera i en relation med en kvinna som du älskar, men där spelreglerna helt plötsligt är helt nya? Där hon vill förändring och helt nytt och både har skärskådat sig själv och lagt alla kort på bordet, men också har börjat se bakom den stängda fasaden. Flyr man för att det gör så ont, eller tar man sig en funderare och försöker tänka nytt? Tror du det finns något logik och förnuft?
Heléne, Det beror nog på var mannen befinner sig i sin utveckling! Och hur mycket han älskar sin kvinna. Och var du själv befinner dig. Jag har läst att undvikande anknytare kan få bra relationer med trygga anknytare, för då kan de både våga öppna upp och få fasta ramar av sin partner, kärlek och gränser.
Min man flydde! Jag ändrade spelreglerna på så sätt att jag började kräva en dialog, istället att som förr bara vara tyst. Tyvärr hade jag inte kommit så långt att jag släppt min offerroll, och blivit trygg i mig själv. Jag såg inte att jag själv måste agera om han inte gav någon respons. Så det blev mycket ”tjat” och upprepningar. Jag har skrivit sååå många brev och försökt förklara det jag ser i våra relationsmönster. Att våra konflikter inte handlar om oss utan det vi har med i bagaget. Han svarar inte, kommenterar inte. EN gång har jag haft den där känslan du beskriver, att han mött mig, lyssnat. Det är djupt sorgligt…
Jag tänker hur beteendet går i arv. Min ex pratar inte om separationen med våra barn. Hur de mår nu, vad de tänker? Precis som hans föräldrar aldrig tog upp deras skilsmässa med honom. Trots att den var brutal, helt utan förvarning, otrohet, lämna huset på en vecka, en ny kvinna flyttar in… Inte konstigt min man blivit så avstängd. Jag har en uppgift att fylla, så att våra barn inte blir likadana!
Vad jag känner igen mig Celeste! Jag har skrivit milslånga mejl och brev efter att jag insåg vad det handlar om. Jag har blottat mig själv, beskrivit mitt beteende och förklarat hur våra snedvridna mönster har spelat ut sig mot varandra. Jag vet att jag har överanalyserat att jag har tröttat ut honom, och att hans undvikande triggas av min något ambivalenta iver.
Problemet är att vi hela tiden kommer tillbaka till varandra. Vi har en stark attraktion på flera plan och när jag närmar mig så backar han. Ett klassiskt mönster. Han har t.o.m. vid ett par tillfällen efter vår separation inlett korta relationer med andra kvinnor som en utväg från att slippa ett djupare samtal med mig. Även det ett vanligt beteende har jag förstått. Han flyr, men i våra möten finns det mycket längtan och alla känslor går inte att dölja.
Vi är separaerade sedan några år och lever helt åtskilda men har som jag ser det inte släppt varandra. Min längtan efter att kunna få till det där djupa, ärliga och utlämnande samtalet lever fortfarande. Mitt förnuft säger att jag måste ge upp den tanken och istället koncentrera mig bara på mig och mitt, just därför att det är så oerhört viktigt. Kommer det tillfället så får jag ta det då. Att våga förlita sig på det, visa mig själv tillit.
Helene, har din exman sagt att han skulle vilja försöka igen? Har du sagt det till honom?
Efter att jag för ett drygt år sedan trodde att vi hade definitivt brutit med varandra, då kontaktade han mig och ville prata. Det ledde till ett förtroligt ömsesidigt samtal som handlade om att vi båda ville ta reda på vad det är som gör att vi hela tiden kommer tillbaka till varandra. Varför kan vi inte släppa varandra och varför trots alla vedermödor känner vi fortfarande det vi gör för varandra? Jag förstod att just denna kontakt kostade på för hans del.Vi började under ett drygt halvår gå i parterapi. Sen har vi umgåtts lite, firat högtider och även dejtat vid några tillfällen. Men så fort jag vill fördjupa kontakten – då drar han sig undan.
Det senaste är att han vill hålla avstånd säger han – han vet inte vad han känner. När jag åter igen tar upp om han har funderat på vad vårt sätt att agera mot varandra kan göra med tankar och känslor – ja då vill han inte prata. Vi har ju pratat så mycket tycker han. I min värld har vi bara lokaliserat problemet och skrapat på ytan, och han anser oss färdiga. Han håller med om att vi beter oss på ett undvikande och ambivalent sätt, men på något sätt konstaterar han det mer än att se det som något vi kan förändra. Typ ” så här är det och vi kan inte göra något åt det…”.
Det är så tydligt att han är rädd, enormt rädd för att möta sig själv men även mig.
Helene, Så jobbigt med er följetong! Jag tänker på Håkans råd om att göra tvärtom, men jag vet inte riktigt hur, om du nu vill utveckla kontakten med din exman igen …
Spontant tänker jag att lämna din exman ifred ett tag, så att han får tid och utrymme att känna själv. Om ni fortsätter umgås, gör det under trevliga former och skippa ”pratet” ett tag. Jag jämför bara med min egen exsambo. Han är inte heller intresserad av prat på ett djupare plan. Jag kan tänka att ens eget behov av pratande, diskussion och konsensus kan vara en slags kompensation för att en själv inte är så mål- och handlingsinriktad. ”Ok, karln vill inte snacka. Vad vill jag själv?” Genomför det då utan hans godkännande, kanske med en portion kvinnlig list… Men någonstans i framtiden behöver ni ju komma till en punkt där det är Allt eller Inget.
Sen tror jag i många fall, att av- och påförhållanden, eller sådana där det jämt skaver hur mycket man än anstränger sig, kanske inte är riktigt rätt. Om man hittar någon där nästan alla pusselbitar är på plats, tror jag inte det blir en sådan kamp. Men jag känner själv tvivel: är det mej det är fel på? Blir det såhär trassligt oavsett vem jag väljer? Det kan ju göra att det är svårt att släppa en destruktiv relation, som en tryggare person skulle dissa rätt snabbt! Lycka till!
Tack för dina kloka rader Celeste. Jo, jag har provat att hålla mig på avstånd, så mycket det nu går pga barnen. Men det är en prövning. Det är lika mycket en prövning för mig att inse att han och jag har helt olika mönster att förhålla oss till den här situationen. Nyttigt för mig att ta ett steg tillbaka utan att agera och bara bida min tid. Jag som egentligen vill rusa fram och diskutera och få återkoppling. Här händer inte mycket av det.
Nåväl, jag är också på det klara med att det faktiskt kan vara så att vi inte passar eller klara av att leva tillsammans. Att vi inte synkar. Att mina insikter nu innebär att jag behöver ett helt annat utgångsläge för att en relation ska fungera och frågan är om han kan möta upp mig där. För förändring är nödvändig.
Det lustiga nu är att med all ny kunskap om hur vi alla fungerar och vad det är som påverkar om vi blir så eller så, har gjort att det är så många tankar som snurrar att jag ibland har svårt att fokusera. Jag kan ibland känna mig mer förvirrad och tveksam än tidigare, men jag har insett att jag måste lära mig att känna tillit till att det bästa kommer att hända. Vissa saker behöver bara lite tid.
Puh, känner så väl igen mig! Jag träffade min ex-sambo idag då jag skulle hämta lilltjejen. Jag blir också sådan att jag vill ta upp att vi behöver reda ut saker. Han har fått det som han ville, men av någon anledning är han bara f-bannad (vilket han inte vill erkänna). Jag får knappt sätta foten i mitt gamla hem. Om jag hade insett det i förväg hade jag inte låtit honom behålla huset för barnens skull.
Liksom du har jag förstått att jag inte skulle kunna leva ihop med honom, efter alla nya insikter. Men jag fixar liksom ändå inte att vi inte drar jämt nu… Men jag måste inse att jag inte är beroende av honom för min lycka!
Gav några råd i helgen till en väninna som hade haft en allvarlig konflikt med sin man. De hade talat om att separera, men skillnaden där var att BÅDA uppskattade varann fortfarande och ville bli bättre på att kommunicera.
Som jag tror jag skrev förut, man behöver en rejäl käftsmäll för att börja tänka nytt. Att lirka in det eller fortsätta i samma mönster som man gjort under tiotals år, men med lite annorlunda bokstäver räcker inte.
Jag tror alla med otrygg anknytning kan förändra sin självbild, börja tycka om sig själv för den man är och bryta destruktiva mönster. För att logik och förnuft och ska ramla på plats så behöver man inse vad man förlorat i livet fram tills nu, pusselbiten som inte passar in och som måste bytas ut mot någon helt annan. Den bilden behöver brutalt slås in och förhoppningsvis gå förbi skalet.
Ja, några genvägar (typ lätt och smidigt…) finns inte. Käftsmällar ger helt klart nya insikter. Tack Håkan!
Celeste! HUR ska jag göra då?? För att visa jag ej accepterar , han vinner ju varje hång, och kvar sitter jag ledsen o sårad….
Jag har inget facit, det är bara förslag. Och det är svårt att vara konkret… Jag förutsätter att han har ett otryggt anknytningsmönster, som Håkan beskriver, och alltså är ”snäll” innerst inne men rädd för närhet. Och inte någon psykopat eller narcissist, då är det bara att packa och gå…
Tänk honom som en strulig tonåring som pendlar mellan tillknäppthet och bråk, du behöver vara extremt tydlig och en ”vuxen” ställföreträdare. Ändå visa honom respekt. ”Jag behöver prata med dig om en sak efter maten…” Förklara kortfattat, lugnt men kraftfullt vad du vill, och varför, att du vill hitta en lösning tillsammans och hur du kommer att agera om han inte vill samarbeta. Signalera med hela dej att nu är det allvar! Öppna ändå upp för dialog, om det är läge, hur blir det bra för honom? Ge dig inte förrän du fått sagt ditt, men tjata och upprepa inte, då blir det som vanligt att han inte behöver ta dig på allvar. Skriv om han inte vill prata. Sen är det viktiga att agera utifrån det du sagt! Nog så läskigt om du som jag är van att vara beroende av hans godkännande!
Testa med den där andekursen! Berätta hur viktig den är för dig, och att du kommer att gå den oavsett hans gillande. Men tala också om att du ser att han verkar rädd och osäker inför den här annorlunda kursen, men att du har full koll på vad du ger dig in på.
Men det är inte lätt… Ett exempel: vid ett tillfälle betedde sig både min ex och en vän fel mot mig. Jag tog verkligen mod till mig och tog upp det med min vän. Vi hade ett långt samtal som snarast förstärkte vår vänskap. Åh, vad jag kände att jag vuxit, vad jag lärt mig mycket om gränser och om förlåtelse! När jag sa samma inledningsfas i frågan till min ex, slängde han direkt på luren…
Sök professionell hjälp om det inte hjälper. Men hitta då en terapeut som ser er djupare problematik och inte bara de ytliga konflikterna. När ni sitter fast i den där kampen tror ni båda att någon måste vinna och någon förlora. Även han känner sig hotad av dig! Men det ska inte vara antingen/eller i en relation, utan både/och, och finnas utrymme för båda!
Du behöver framför allt tänka igenom dina gränser! Om du inte accepterar hans beteende, i enskilda frågor eller generellt, är du beredd att göra slut? Kom ihåg, i relationer är man bara ett offer så länge man själv tillåter det!!