Jag brukar säga lite skämtsamt och samtidigt med en stor dos allvar till en del av de män som jag möter i mitt arbete:

”När kvinnan i ditt liv börjar jobba med sig själv och utvecklas, lever du farligt om du ignorerar ditt eget växande.”

Många förstår vad jag menar. En del inte; och de tar en väldig risk om de resonerar:

”Det ordnar sig! Hon blir snart som vanligt igen! Kvinnor är så!”

Vad är ett förhållande om det inte finns en djupare känsla av samhörighet?

Tidigare har det kanske räckt med det praktiska som kitt för att hålla samman. Men inget i livet är statiskt. Det gäller även parrelationer. När barnen blivit äldre och mer självständiga, hemmet färdigrenoverats och jobbmålen i bästa fall uppnåtts, börjar frågorna med största sannolikhet att ta form:

”Vad är meningen med allt?”

”Är det så här jag skall leva för resten av mitt liv?”

”Är jag lycklig?”

”Är detta kärlek?”

Att mötas av ett oförstående ansikte som försöker prata dig ur funderingarna gör det inte ett dugg bättre. Det spär ytterligare på upplevelsen av ensamhet.

Det är sunt att ställa frågor! Det är en oerhört viktig del i processen att expandera som person. Att se och känna att det finns mer. Mycket mer!

Men frågorna kan även sätta igång känslor av frustration, därför att en hel del av det existentiella inte har några direkta svar. I alla fall inte några enkla sådana. Men att leva med närvaro: att inte missa skönheten i morgonljuset, barnens frågor, smakerna, grönskan som sprids, seendet av detaljerna som gör skillnaden mellan omedvetet och medvetet, berikar…

Om du är man (eller kvinna) och inte förstår vad partnern menar, så stanna upp och fråga:

”Jag förstår inte – skulle du vilja berätta? Jag vill komma närmare.”

Missa inte det ”lilla”. Livet verkar i detaljerna.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se