Vi är så inkörda på att allting går att fixa. Vi läser om metoder och tekniker för gå ned i vikt, hitta rätt partner, tänka positivt, hantera stress, bygga mer muskler, bli mer attraktiva, kirurgiska skönhetsingrepp etc. Vi lever i en värld där det mesta går väldigt snabbt och där vi förväntas vara lyckade. Och samtidigt har vårdcentralerna aldrig tidigare varit så välbesökta av människor som tappat bort sig själva på vägen. Det handlar i grunden om relationer: den till andra och till oss själva. För vi kommer inte undan den egna personen.
Jag får ofta frågan: ”Hur ska jag komma vidare? Hur kan jag glömma honom/henne?”
Vi översvämmas av skuld över att behöva lämna personen vi delat år tillsammans med: ”jag kan inte göra det så här mot barnen?” Han är ju faktiskt så himla snäll (men känslorna är borta). Hur ska hon klara sig ekonomiskt om jag går? Det är kanske mig det är fel på som aldrig är nöjd?”
Eller förtvivlan när vi blir lämnade av någon vi älskar. Känslan av att livet plötsligt är helt meningslöst. Vi rycks brutalt loss från ett sammanhang där vi känt oss betydelsefulla och ovärderliga. Och så en dag står vi där helt ensamma och undrar vad som egentligen hände. Vi tog det kanske inte riktigt på allvar förrän det var för sent.
Att acceptera att tvåsamheten är över, är en av de största utmaningarna vi kan ställas inför. Det skakar om hela vår inre grundstruktur. Djupa känslomässiga kopplingar som avlägsnas trots att vi inget hellre vill än att: ”Vi måste se till att fixa det här!”
Eller kvinnan/mannen som i år slagits mot sig själv, därför att attraktionen och de romantiska känslorna lämnat scenen. Tvära kast mellan: ”Jag står inte ut i detta längre” för att sedan: ”Jag kan inte göra detta mot familjen!” Ett inre som håller på att gå mitt itu.
Acceptans är en process. Det är ingen smart coachingmetod som lovar evig lycka och framgång, utan ett förhållningssätt till emotionell smärta.
Hjärnan skiljer inte mellan fysisk och psykisk smärta.
Resan från tvåsamhet till ofrivillig ensamhet är brutal, men också ett tillfälle (jag vill inte låta glättigt positiv här) till att lära någonting om sig själv. Kriser kan vara fantastiska dörröppnare, även om det är det sista vi förmår säga när det är som värst.
Acceptans sker gradvis. Och det börjar med orken att säga till sig själv: ”Det är över och det gör fruktansvärt ont. Det kommer inte att bli vi igen. Mitt liv har en fortsättning och jag kommer att kunna bygga någonting nytt.”
Tid och avstånd är avgörande. Tiden som läker och avstånd till vår f.d. partner så att vi inte ger näring till känslorna. Vi behöver få sörja: gråta, härda ut grå dagar av förtvivlan, älta tankar och känslor (en hårfin balans mellan detta och fastna).
Mitt recept:
- Träna fysiskt!
- Prata med vänner (men inte för många, därför att du kommer att få alldeles för många åsikter).
- Sök professionell hjälp så att du kan komma på fötter.
- Skriv ned det du känner och tänker, så att du får ut det ur ”systemet”.
- Var uppmärksam så att du inte låser dig i anklagelser mot din f.d. som blockerar dig från att komma vidare.
- Bygg upp vanor så att du kan respektera och tycka om dig själv.
När du så småningom kan gå med din smärta och respektera den för vad den är, kommer den en dag att släppa sitt grepp om dig.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Men det är så svårt, och det är så svårt att acceptera att bara få halva tiden av mitt lilla barns uppväxt
Jag håller med dig Mia – halverad tid med barnen. Oerhört tungt för många.
Plötsligt fick jag en tuff flashback på då mitt ex och jag gjorde slut under dramatiska omständigheter. Vi hade svårt med kommunikationen och vi hade sökt hjälp för det. En gång hann vi besöka terapeuten, och båda tyckte han var bra. Vi ville vara med varandra, vi ville göra det så mycket bättre och vi älskade varandra. Vi ville fixa det!!
…men drygt ett dygn efter terapeutbesöket sket sig precis allt 🙁
Känner igen det Ann1. Båda vill så gärna men får inte det att fungera. Istället för kärlek blir det bråk, pajkastning med mera. Är mitt uppe i uppbrotten nu…det gör förbannat ont. Fast att jag samtidigt kan känna det ska bli skönt att få lugn och ro. På något sätt var vi nog inte ämnade för varandra. Då tror jag faktiskt att det hade fungerat.
Två saker som smärtar mig mer än annat i vår separation;
Att man kan leva som man och fru i 23 år utan att verkligen lära känna varandra på djupet. Två individer som kommer innanför murarna och flätar ihop själarna. Vi var aldrig där.
Och att se hur barnen lider i den tudelade, av dem icke-valda, varannan vecka livet. Släpa skolgrejer, kläder och annat mellan två hem. Att inte få dela naturliga tillfällen som hel familj-jul, födelsedagar, semestrar…..Man blir verkligen pappa på halvtid. Skittufft.
Får ofta frågan ”hur länge har du varit skild” för att sen få kommentaren ”jaha, det var ju inte länge” där förväntan är att det tar X år innan man är redo att gå vidare. Jag brukar svara med tre olika milstolpar tidsmässigt så får den som frågar bedöma själv vad som kan vara rimligt. Första är när man lämnat relationen emotionellt, den andra är den fysiska separationen och sist den juridiska. I mitt fall skiljer flera år mellan den första och sista. Visst tar det tid att emotionellt släppa en långvarig relation till en partner, men när man väl gjort det så ska den nya relationen med fd byggas upp om man har barn. Och det är om möjligt ännu svårare…..
Har- och gör allt i inlägget för att släppa och ”gå vidare”!!! Men det är svårt och oerhört plågande efter ett abrupt avslut då jag fattar noll när jag va ”Hans Livs Kärlek” och han detsamma för mig samt planerna om ”vår framtid”!? Då valet blev att stanna kvar i en destruktiv relation för tryggheten som plattform och allt vad det innebär ist för vår kärlek!? Kärleken övervinner inte allt…….Ja, jag är bitter!!!
Du får vara bitter Heléne. Men se till att spy galla rejält och ordentligt, sen får det vara bra 😉 Klart man får känna även bitterhet, men att vara bitter länge och ofta förgiftar oss och vi blir aldrig ” klara ”.
Förlåta den andra är jobbigt och svårt, att förlåta sig själv kan tyvärr vara den svåraste biten.
Styrkekram
Hej det är så intressant att läsa allt som du Michael skriver och alla kommentarer som ni läsare skriver men nu undrar jag om det är sunt för kropp o själ att bearbeta sin skillsmässa /separation genom att arbeta och träna nästan dygnet runt ja förutom när man sover.. försöka glömma istället för att prata om det och tänka /fundera? Jag har levt med en man i ca 3 år (separerade i somras) och vi träffades några månader efter han skilt sig efter nästan 30 års äktenskap.. ska man verkligen stänga in sina tankar? Vad händer med kroppen o psyke?
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kännas, att det skulle göra ont i åratal. Så svårt att se bortom alla svek och inte bli bitter. Nu har jag en ny underbar man, så det borde inte göra ont längre. Oftast mår jag bra nu, men sveket att bli dumpad och sedan ersatt av en av sina närmaste vänner känns omöjligt att förlåta. Att någon man ställt upp på i ur och skur bara rådumpar en. Och att min ”väninna” eller vad jag ska kalla henne bara nonchalerar en helt, och dessutom är skitsur kan jag inte förstå, eftersom jag alltid ställt upp för henne. Hennes reaktion är nog det som sårat mest, eftersom jag alltid varit jättesnäll mot henne? Mitt ex är troligtvis en äkta narcissist, jag har läst på massvis om detta. Trodde inte någon frivilligt ville utsätta sig för alla hans elakheter faktiskt. Men henne behandlar han som en drottning. Jag menar verkligen inte att jag vill att han ska vara dum mot henne, bara att det gör så ont att han aldrig behandlade mig med respekt under alla dessa 26 år. Det visar mig att han kan vara en bra sambo, men att han inte tyckte att jag förtjänade respekt öht. Med allt detta vill jag bara säga att jag tänker på alla er som mår dåligt, det är hemskt och ovärdigt på alla vis att bli så här förödmjukad. Jag jobbar på att förlåta, fast det är svårt. Just att en del inte kan visa respekt och lyhördhet när de gör slut, gör allt 100 gånger värre. Kram till er, det blir trots allt bättre även om det tar sin tid! Tack Michael för din blogg, den är fantastisk! En livboj i ett stormigt hav!
Smärtsamt att gå igenom och allt känns kolsvart och meningslöst en tid, men med tiden kommer ljusa stunder då trycket över bröstet lättar och man får sova en natt utan mardrömmar…För mig var det så att när värsta chocken lagt sig så började jag titta in i mig själv, Hur kunde jag tappa bort mig själv så totalt? Vem är jag? Varför har jag inte tagit tag i det som inte var bra i förhållandet osv…Så mitt i sorg och kris startade en resa att bygga upp mig själv, det är nästan 1 år sen jag separerade och det kommer fortfarande dagar som känns menigslösa och allt känns svart men förhoppningsvis kommer jag ut där på andra sidan en vacker dag som en bättre och starkare person.
Så till er alla fina som går igenom denna hemska smärta ge inte upp, du kommer klara detta men det tar tid.
Kram
Är i exakt samma sits som dig. Mitt senaste förhållande tog slut under våren och efter det har allt varit svart. Min inre resa satte igång och jag har nu fått en helt ny inställning till förhållanden samt nya livskunskaper. Livet är fortfarande svart trots att jag fortfarande jobbar heltid, tränar dagligen samt sysselsätter mig med olika saker. Sorgen är där dygnet runt trots den tid de gått…Jag är optimist och hoppas att det en dag blir bättre just nu går varje dag ut på att överleva!
Tid och avstånd, det läker.
Även för den som lämnat. Jag ville verkligen inte men insåg till slut att det verkligen inte går att leva med någon som är så djupt inne i ett missbruk och förmodligen aldrig kommer att ta sig ur det. Jag har kämpat och kämpar fortfarande för att inte ta tillbaka, inte falla tillbaka i mitt eget medberoende, att se verkligheten så som den verkligen är. Varje dag kämpar jag med detta sedan nästan ett år tillbaka. Jag har snubblat och trillat och tagit tillbaka ett par gånger så klart men just tid och avstånd har nu gjort att det känns lite lättare. Det går inte fort men det går framåt ett litet steg i taget.
Jag håller också med om att det är viktigt att försöka hålla sig från anklagelserna och ältandet. Av de bygger man bara sitt eget fängelse. Jag har all anledning att anklaga min ex man. Han har ljugit, bedragit och gjort en massa hemska och fruktansvärda saker mot både mig och barnen. Ja, han har behandlat oss på sämsta tänkbara sätt. Det gör ont, smärtar som bara den emellanåt. men jag försöker att inte fastna i att tycka synd om mig själv eller bli arg. Låter istället smärtan skölja över mig när den kommer, men håller inte fast i den. Jag har märkt att den då ebbar ut och tappar kraft. Nästa gång är den inte lika stark. Kanske kan jag ”tvätta ur” smärtan på detta sätt så att den till slut inte kommer tillbaka alls? Jag vet inte, jag hoppas det.
Kram till alla som kämpar <3
Tack för din blogg. Även om det känns så logiskt att göra allt du föreslår så är det i praktiken inte lika lätt speciellt när barn är inblandat. Jag har precis hört av min fru att hon vill separera efter 5 år och all tid man har varit tillsammans känns som helt bortkastat. Speciellt när man hör att känslorna har varit borta ett tag för henne. Varför tar man inte tag i det tidigare? Hade det kunnat gå jobba på relationen? Nu är man med en 2-åring som nästan som förtvivlat växelvis frågar efter mamma och pappa. Det gör så himla ont att höra och att veta det finns inga bra svar just nu.
Vi pratar i alla fall med varandra och om mycket. Precis som man önskar sig ett förhållande. Hon verkar redan ha gott vidare och småsjunger hela tiden samt som hon betonar att man är en riktigt bra kille. Vilket låter som ett hån. Det är svårt att undvika att bli irriterat.
Tid och avstånd, det läker.
Även för den som lämnat. Jag ville verkligen inte men insåg till slut att det verkligen inte går att leva med någon som är så djupt inne i ett missbruk och förmodligen aldrig kommer att ta sig ur det. Jag har kämpat och kämpar fortfarande för att inte ta tillbaka, inte falla tillbaka i mitt eget medberoende, att se verkligheten så som den verkligen är. Varje dag kämpar jag med detta sedan nästan ett år tillbaka. Jag har snubblat och trillat och tagit tillbaka ett par gånger så klart men just tid och avstånd har nu gjort att det känns lite lättare. Det går inte fort men det går framåt ett litet steg i taget.
Jag håller också med om att det är viktigt att försöka hålla sig från anklagelserna och ältandet. Av de bygger man bara sitt eget fängelse. Jag har all anledning att anklaga min ex man. Han har ljugit, bedragit och gjort en massa hemska och fruktansvärda saker mot både mig och barnen. Ja, han har behandlat oss på sämsta tänkbara sätt. Det gör ont, smärtar som bara den emellanåt. men jag försöker att inte fastna i att tycka synd om mig själv eller bli arg. Låter istället smärtan skölja över mig när den kommer, men håller inte fast i den. Jag har märkt att den då ebbar ut och tappar kraft. Nästa gång är den inte lika stark. Kanske kan jag ”tvätta ur” smärtan på detta sätt så att den till slut inte kommer tillbaka alls? Jag vet inte, jag hoppas det.
Kram till alla som kämpar <3
Tack LA för Din styrkekram…..4 år sitter djupt i mitt numera skadeskjuten hjärta! Hopp, tillit och allt annat har blivit tvivel. Jag har inte fått ett värdigt avslut och bemötande som är både ynkligt och egoistiskt…..många frågetecken utan svar för jag är som ”död” i hans liv. Men försöker tänka att jag är fri och han lever fängslad kvar i ett ”luftslott” utan kärleken…..