En tanke: om du var partner till dig själv, hur skulle det då vara? Att ha ditt jag tätt inpå dag efter dag? Leva med personen DU i ett parförhållande.
Att kliva ur det automatiskt självklara är inte enkelt. Det är minst sagt lätt att bli hemmablind. Som exemplet i gårdagens inlägg, ser vi inte oss själva förutom med hjälp av en spegel. Men frågan om hur vi är att leva nära, är ett sätt se sig själv lite tydligare.
Vi kan bli ännu rikare som personer genom att upptäcka det som inte alltid är det charmigaste i oss. Här gäller det att vara uppmärksam så att det inte slår över i självanklagelser och annat jagtillplattande. För visst är många av oss experter på att kritisera personen som läser dessa rader?
Mannen säger till mig: ”tänk om jag är en tjatig, kontrollerande och dryg jävel? Hur är det att vara i hennes situation med mig?”
En kvinna från ett annat möte: ”har insett att jag är varm och superkärleksfull på utsidan, men otroligt avvaktande och distanserad på insidan. Det kärleksfulla är mitt sätt att bli omtyckt och accepterad. Inledningsvis luras man lätt av min charm.”
De två personerna ovan har kommit en bit på vägen. De ställer frågorna. Inte med någon offerton utan för att de vill vara mer.
Tänk att vi inte kan skiljas från oss själva. För vart skall vi springa? Det bästa är om vi kan upptäcka och leva en bästa jagversion så att omtanke, trygghet, glädje, spontanitet, tillit och allt annat gott kan smitta av sig på en annans hjärta.
“The real voyage of discovery consists not in seeking new landscapes, but in having new eyes.” ― Marcel Proust
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så kloka ord du skriver! Läser din blogg med stort intresse, ibland könns det som det är jag själv som skrivit dom, du sätter ofta ord på mina tankar och känslor. Varmt tack för dina blogginlägg!
Kram
Anbecharlotte
Det handlar ju om det också, så sant! Vi är väldigt bra på att hitta fel hos partnern, det vi saknar, det vi blir sårade av osv. Vi ser det inte alltid hos oss själva, men mycket handlar om att ta sitt ansvar. Att våga gå därifrån själv när man slutat tro eller när man inom sig vet(!) att kärleken dött. Eller våga satsa på att läka relationen, OM båda vill och aktivt ser möjligheter. Det var nog en lite avtagsväg från det du skrev, men det var min spontana känsla.
Detta är ett mycket intressant ämne. Jag är mästare på analysera mig själv, skulle vara kul att se om omgivningen uppfattar det jag känner och ser hos mig själv som brist och som godhet.
Ha en fin dag! Kram
Om vi är ensamma i en relationen om att titta på oss själva blir det i längden ganska ensamt. Ett skönt flow av ömsesidighet är avgörande enligt mitt sett att se på saken. Önskar dig detsamma Barbamamman:-)
Exakt det jag grubblar på efter flera pajade relationer. …hur göra för att få nästa att fungera? Det ligger ju inte enbart hos den ene utan båda men om man finner kärlek lust och en känsla av samhörighet och kan vara sig själv med partnern så finns det hopp..
Åter igen så säger du det många av oss tänker på dagligen i våra liv…du är amazing
Och i slutändan är det endast den egna personen vi verkligen kan förändra. Vi kan försöka ändra på alla andra men det vet vi ju hur det slutar.
Och kanske att ändra sig själv betyder att ändra sitt TÄNK för att inte söka sig till samma typ av Partner som man gjort tidigare,som man inte egentligen matchar med. Men kanske inte att ändra sig som person egentligen,då det är lätt att falla tilbaka i sitt rätta jag sen igen,precis som en Partner som man ska försöka förändra. Tricket är nog att hitta någon som är sig mest likasinnad 🙂
Så bra och nyttigt, men svårt. Som du nämner, det kan övergå till självanklagelser. Jag och min förra partner kunde efter ett tag börja prata om våra brister, om svartsjuka, svårighet med att uttrycka känslor och läsa av situationer när den andra uppfattar en som stel eller frånvarande m.m. Vi blev proffs på att lösa upp gamla dispyter genom att erkänna våra brister, mer än att peka ut varandras, kanske inte förstå hur den andra tänker men VARFÖR, där krävs acceptans som i de värsta av stunder och i slutet inte gick hela vägen fram. Jag tror att för att förlåta en annan eller bara komma ur frustration och besvikelse måste vi nog förlåta oss själva för våra egna brister och fel vi gjort – se oss själva utifrån, och erkänna dessa. Det kan bygga upp en förståelse för den andra också, även fast du är helt inkapabel till att förstå hur tankarna går, det behövs inte alltid. Det kan vara så himla, himla svårt men så nyttigt.
Håller fullständigt med dig Johan om att vi behöver kunna förlåta oss själva. Annars så lätt projicera ut det egna missnöjet. Tack för att du delar.
Innerst inne känner jag inte att jag är värd att älskas. Tror att det gör att jag håller min partner på avstånd och inte låter honom heller få en chans att finnas där för mig. Gör mig liksom oberoende av honom för att han inte ska kunna såra mig. Det kan ju inte vara lätt att vara tillsammans med någon som känner så. Men hur i all världen ändrar man denna synen på sig själv? Inte enkelt då jag heller inte fungerar på något plan (utmattning, sorg, och arbetslöshet) men det är ju som du sagt tidigare Michael att det är inte jag utan mina omständigheter….tar gärna emot tips för att börja tycka om mig själv
Så många tankar som väcks till liv efter läst dagens inlägg, hur är jag egentligen att leva med? speglar mitt yttre det inre och tvärtom, hur tydlig är jag med ,vad jag vill/ville i min fd relation och vad kan jag jobba/bli medveten om och utv för att bli ett ännu bättre jag. Utan att bli allt för kritisk och känna mig som du skrev tillplattad..för det är jag ganska bra på att se mina brister och svagheter.
Och speciellt nu när mitt liv är lite svajigt är det extra lätt trampa på dig själv. Men jag tror att för att kunna ändra på ett beteende så måste man först bli medveten om det.
Hej igen.
Om jag var partner till mig själv…skulle jag ge mig den tid som behövs att långsamt läka, gå ifrån o sörja o det skulle vara kärlek, samma sorts kärlek som en kram eller närhet, ge utrymme är kärleksförklaring lika väl som ge stora famnen. För jag skulle vara helt trygg o säker på att jag kommer åter när jag fått gå undan o sörja klart, på mitt sätt. Jag skulle sen le o skratta väldigt mycket åt det som ger glädje i livet. Jag skulle tycka att jag var helt okej precis som jag är. Känsla-Tanke-Handling är min ordning i livet. Känslorna kommer först, sedan behöver jag tänka mycket ofta o länge. Sedan är jag klar med hur jag ska agera o leva. För att vinna tid mellan de tre i samma ordning, måste jag Våga. Så läskigt!!! men det SKA gå, för jag VILL. Vill vara kär igen.
En sorglig känsla när jag tänker på: Att i dens sällskap jag en gång levde i en bra jagversion får jag nu knappt luft. En gång slog hjärtat lite extra av när nyckeln sattes i dörren och han kom hem och nu stelnar jag till och intar som en försvarsställning inom mig. -Samma 2 fysiska personer men som frambringar så olika känslor i varandra då och nu, och numera resonerar så olika kring mycket…
Jag förstår att det är smärtsamt för dig Lotte. Vi människor förändras och då följer känslorna med. På gott och ont.
Ja, ont gör det, men min förhoppning nu är att det så småningom åter kan bli ”goda liv” för oss båda på varsin väg.
Och så lätt med facit i hand, att nu se vad jag borde gjort långt tidigare, visat tydligare hur illa jag mått av det jag upplevt som upprepad respektlöshet mot mig/barnen. Tilliten och kärleken har ju förintats steg för steg,inte i en handvändning, men kanske först nu jag helt gett upp hoppet helt om förändring.
Nu fokus på att jobba med mig själv mot en meningsfull framtid…nu vet jag åtminstone ett beteende som jag inte klarar känslomässigt att leva i nära relation till, man lär…
Upplever väldigt snarlikt det du beskriver Lotte! Det svåraste i allt är att hitta någon slags avlastning i det att man går på helspänn hela tiden när han är hemma…När orken att bryta ännu ej finns och man måste härda ut, så behöver man andningshål någonstans…var hämtar du kraft?
Kramar Em
Tack för din respons, även om jag tycker det är synd att du upplever något liknande. Det tar verkligen på krafterna när man inte lever i harmoni med den andra vuxne i familjen. Har själv lagt mitt fokus på barnen och varit aktivt närvarande för dem – och det ger mig fin syresättning. Har nu äntligen också börjat gå på fasta gruppträningspass och inte bara träna ensam och när det passar alla andra i familjen, gett mer än vad jag själv trodde det skulle göra, en stund där man är ”här och nu”, tänker bara på sin egen kropp och dens rörelser, vilket sedan ofta ger klarare tankar och ett bättre filter mot det som gör mig ledsen och nedstämd – rekommenderas om du har möjlighet 🙂
Hoppas du hittar din styrka och väg mot det liv du vill leva/Kram
Jag funderar mkt då jag har spruckna relationer med barnens fädrar (2) och sen inte har haft turen att hitta min själsfrände…
Jag tycker jag ger allt jag kan i en relation, går in med inställningen att jag vill skämma bort, hjälpa till, lagar gärna mat och försöker vinna en plats mannens hjärta….
Men det är då jag skämt bort dem, de blir ”lata” och tar för givet! Är för snäll helt enkelt och kan inte säga ifrån… Belastar mig själv vilket gör att jag inte får något tillbaka tillslut…
Du skriver att ”Det bästa är om vi kan upptäcka och leva en bästa jagversion så att omtanke, trygghet, glädje, spontanitet, tillit och allt annat gott ” men det gäller från bådas håll och jag har själv inte kommit till insikt vad jag gör för fel…
Eller jo, kanske lite… Ska inte hålla på som jag gör – får kanske bli lite mer ego, men det är svårt om man känner starkt för någon….
Relationer är svårt, mkt svårt….
Tack för din blogg Michael! Varje gång sätter man ditt blogginlägg i sin egna vardag och sitt liv. ❤️
Känner igen mig i det du skriver, Nina. Att vilja göra allt för den man älskar. Jag har alltid trott att då kan inget gå fel. Men det har jag fått inse, att det kan visst gå fel. Och det har tagit lång tid att förstå. Att det inte var attraktivt att alltid vara tillgänglig, alltid vara glad och snäll, alltid göra mitt yttersta och helt och hållet glömma bort mig själv och mina behov. Jag trodde på fullaste allvar att det är så man ska vara för att partnern ska älska en för evigt….