Mannen hotar med att ”trasha” sin f.d. fru om hon inte går med på hans krav. Ena dagen säger han att han fortfarande älskar henne. Nästa sänder han hotfulla meddelanden. Det är uppenbart att han inte vet vad kärlek är för någonting. Respekt är ett verb!
Det är enkelt att säga att vi älskar någon när allt går vår väg. Men hur blir vi när vi möter motstånd och det inte blev som vi tänkt oss? Vilka sidor av vår personlighet släpper vi då fram?
Det är under emotionell stress som vår karaktär visar sig: blir vi till gapande egon eller har vi den inre styrkan att sänka härskarrösten?
I mitt arbete ser jag många som far illa i stridigheterna med ett ex. En person som påstår sig ha gjort ”allt för henne/honom….” och nu gör allt för att åsamka så stor skada som möjligt. Och som ett förutsägbart program skyller den emotionella analfabeten ifrån sig:
”Det är bara för att du gör och är som du är! Mina handlingar beror helt på hur du är!”
Vad hände med det egna ansvaret?
Tänk om fler människor vågade se den egna spegelbilden utan att skylla på det ena eller andra. Som kunde se orsakssammanhangen.
”När jag säger och gör så här, så kommer hon/han må på ett visst sätt. Jag har ett ansvar för allt som sker! Mina handlingar påverkar omgivningen.”
Om du vet med dig att du går över gränser, så ta ett steg tillbaka. Fråga dig själv vilka de verkliga motiven är. Dina ägodelar är bara till låns. Någon annan kommer att ha dem i sitt hem efter att du lämnat den här världen. Kanske kommer sakerna som du klamrar så hårt fast vid, en dag att brännas på någon sopstation. Vad var det du slogs för? Vad spred du för känslor i andras hjärtan?
Vad är det som egentligen är viktigt på riktigt?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
❤️
Oj så jag känner igen det där. Det är bara för att du gör så där som jag måste bli arg på dig. Eller det är bara för att du är en sån jävla gnällkärring som jag har rätt att hota dig till livet…… hade du inte gnällt så mycket och varit så sur hade jag inte behövt köra båt så fort att bensindunkarna flög in i dig…… Du är bara gnällig och överkänslig. Dunkar var ju tomma……. Ja listan kan göras hur lång som helst. Det är lite knepigt att bygga upp sin självkänsla igen efter åratal av straff när man gjort ”fel” saker.
Att leva i värdighet innebär bland annat att uppträda hederligt gentemot sitt ex, så ser jag det. Jag har dock haft ett tufft jobb att stå emot exets massiva kampanj för att allt som händer i slutändan är mitt fel. Och jag faller också igenom ibland och beter mig långt från mina värderingar.
Men trots allt som har hänt. Trots all smärta hans val att lämna orsakade mig, så vill jag kunna fortsätta leva i frid med honom i form av pappa till min son.
Och då blir jag glad åt sådant som att vi idag var gemensamt och tittade på en bostadsrätt i det område där både han och jag har tänkt köpa. Vi hade sonen med oss och på vägen dit gick vi och höll honom i hand mellan oss. Vi skiljer oss och ändå går vi som en enhet med vår son. Och jag är stolt över mig själv som klarar det. Inte minst för att mitt ex kanske har en ny relation på gång. Men oavsett det så vill jag uppträda värdigt.
Vi äger ingenting – förutom kärlek och värdighet. Och just i dessa storheter vill jag lyckas leva.
Att behålla sin värdighet i en livskris, att känna att det vi faktiskt gör och tänker verkligen gör skillnad. Jag tror benhårt på att även om ens expartner inte håller sig till samma normer så gör man alla rätt genom att bete sig hyggligt och med värdighet.
Det gör gott i själen.
Marianne, du ska vara stolt, du har kommit långt! Helt underbart att läsa att ni kan hålla sams så! Jag kämpar för att få den kommunikation jag vill ha med mitt ex. Bra att tänka att man själv ska vara en förebild att lära ifrån, istället för att hänga upp sig på att partnern gör fel.
Detta är MITT LIV!!! SÅ träffsäkert skrivit!! Har ännu inte hittat styrkan att finna den ” gard” som gör att inte allt som framförallt sägs tar ” så hårt” . Har sagt x 100 att man har ett ansvar för vad/ hur man säger landar/ tas emot av den andre. Men utan förståelse/ vilja i retur.
Skriv gärna HUR man ska tänka/ göra för att möta detta.
Jag har länge känt att jag inte orkar tjafsa längre. Det tar sån energi av en, och energin vill jag spara till annat. Just nu är det en sån kamp om hur länge han väntar med att svara på sms. Det är sån låg nivå. Han var så noga med att svara då vi var gifta, nu kan det ta nästan en hel dag. Han triggar mig och det ger honom tillfredställelse. Ibland, men väldigt sällan ger jag efter av samma mynt. Likaså när han ” glömmer” att hämta barnens packning. Han ville då att jag kunde påminna honom med att skicka sms-påminnelse till honom. Men där gick min gräns. Då fick jag höra att jag var osammarbetsvillig gentemot honom. Jag avskyr makten han har över mig. Det är så svårt att bygga upp sitt värde när krokbenen kommer med jämna mellanrum. Jag vet att jag måste visa att jag inte ska gå samma väg, men det är inte lätt alla gånger. Det känns som man måste slå tillbaka för att markera att jag ” ser vad du håller på med” och jag törs stå emot.
Det är svårt, jättesvårt att stå stark varje gång. Oftast lyckas jag, ibland inte.
LA det känns som om vi har det ” ungefär” lika.
Förstår precis hur du menar!
Jag lyckas också ofta men när det blir för mycket så är det svårt att hålla uppe okänsligheten…
Liv
Ja, inte är det rolig! Vissa dagar går det så bra när vi pratar, medans andra kommer det nåt syrligt. Hoppas att tiden förändrar kommunikationen. Varför vill man göra livet surt för någon annan? Tror det är ett typiskt beteende när man inte riktigt ” gått vidare ”.
Vi får kämpa på med att försöka visa ett bättre förhållningssätt.
Japp. Det får vi höra
”Behandla andra som du själv vill bli behandlad.” Den principen finns i de flesta trosläror. Jag tänker att målet borde vara att behandla exet med samma respekt som en vän som man vill ha en långvarig relation med, om man nu behöver ha den kontakten pga barnen.
Å andra sidan, om man inte var vänner innan man gick isär, är det inte det lättaste att hålla sams efteråt! Nu har man ju inte krav på sig att lösa konflikter pga att man bor under samma tak. Det går utmärkt att slänga på luren och inte prata på två veckor… Man kanske hellre ska jämföra med den där knepiga nära kollegan på jobbet, som man har svårt att förstå sig på, men ändå måste samarbeta med dagligen. Vara schysst och visa respekt för någon som tänker helt annorlunda! Vara lite extra flexibel, men också extra tydlig om ens gränser överskrids. Se sig som en vis, rättvis och diplomatisk teamledare, som klokt parerar och undanröjer allt onödigt jobbtjafs. Som genomskådar låga provokationer och inte bemöter dem på samma vis. I den bästa av världar… 😉
För hur sjutton gör man när man har helt olika syn på hur kommunikationen ska skötas? När jag tycker han använder härskarbeteende? Och när han triggas av något hos mig, trots att jag tycker att jag beter mig ”neutralt”? Jag tänker att partnerns beteende är problemet, men det är ju också något hos mig som han retar sig på, som jag är blind för. Vi sitter troligtvis båda fast i att projicera en massa gammalt skräp på den andra. Jag får se det som att livet har gett mig en högre övning i mänskligt samarbete, i att observera och släppa mitt ego…
Det här med projiceringar är sååå svårt. Jag har blivit varse för egen del, att jag ser dem så mycket tydligare nu. Däremot är det alltid svårare att upptäcka när jag själv projicerar. För mig har det varit en styrka och ibland en tröst, att förstå varför den som vill ”sätta dit mig” gör som hen gör. Att det finns ett bagage som gör att hen inte kan värja sig. Det blir helt enkelt för plågsamt eller som jag tror i de flesta fall, man är helt omedveten om vad man gör. Att se sig själv kan vara plågsamt, jobbigt och svårt, men framför allt- nödvändigt. Vi behöver alla gå ner i källaren och rensa undan en massa gammalt som ligger och skräpar.
Projiceringar, ja! Det gäller att tänka att man spelar upp en film med människan framför sig som bioduk. Det man reagerar på handlar om den gamla filmen, och inte människan mitt emot! Så svårt bara att värja sig – ”nu reagerar hen inte mot mig egentligen” – och låta bli att ge tillbaka med samma mynt! Fast det är komplicerat, ibland letar man reda på en partner som matchar den där filmen i sig. Vad är det då man reagerar på??
Jag förstår nu själv det smärtsamma inom mig som jag projicerar: Min inlärda hjälplöshet gör att jag lägger alltför stor makt på andra, och gör mig själv till ett offer. Jag tror att andra ska lösa mina problem, och jag ser inte att jag har förmågan att känna vad jag bäst behöver, och makten att agera själv. Blir så ledsen när jag förstår att det styrt mitt liv i mycket, relationer, jobb, familj. Och att min expartner fått stå ut med en del besvikelser och beteenden som egentligen inte rört honom.
Jag vet att det går att byta ut den där negativa filmen mot en mer verklighetstrogen positiv, bara man får hjälp att programmera om hjärnan projektor. Bli medveten och göra rätt val.
Precis Celeste, inlärd hjälplöshet och offer. Jag har slagits av att jag genom åren har trott att jag överlämnat beslut till andra, t.ex. min exman, för att jag inte tyckte det spelade någon roll, men egentligen var jag livrädd för att fatta beslut då jag inte visste vad jag ville eller för ev kritik. Skulle jag fråga människor i min närhet, kollegor eller vänner, skulle de inte begripa att det handlade om samma person. Jag vågade inte förlita mig på mig själv eller min egen magkänsla.
Det här kan jag också se genom att jag ofta satte min exman på en oförtjänt piedestal, han fick på något sätt symbolisera normen och det perfekta. Jag tror att skulle jag idag fråga honom hade han definitivt ingen önskan att ha den positionen. Han vill säkert, precis som jag, vara den han är – både svag och stark och älskad för den han är i med- och motgång.
Bra liknelse med filmen!
Fint skrivet, igen!
Jag skulle så gärna vilja skriva ned min historia här om hur fruktansvärd min skilsmässa varit, men det går inte, för då avslöjar jag min identitet och det vill jag inte med respekten för mina barn och deras far.
Men jag skulle vilja ge ett råd till er alla och det är att backa vad gäller hur pappan agerar mot sina egna barn (unga vuxna i vårt fall) när han kliver in i det nya förhållandet. Jag tror min påverkan har spelat roll hur far och barn relation är idag. Exet har själv sagt till mig, -det var bra att du tog tag i mig för jag förstod inte att det var så här Jag har frågat honom de ggr vi pratats vid, om det var okej att jag ringde och berättade hur barnen uttrycker sig hemma. Och det har han velat för att kunna förstå.
Idag har de en mycket bra relation med sina egna far igen, med tanke på omständigheterna, som varit. Men, nu sitter jag här, helt slut!!! För det är ju så mycket som händer i ens liv när man skiljs, ekonomin rasar mm mm. Det jag hade behövt, som jag vet nu i efterhand, hade varit en stark persons hand, som tog min, som sade tänk nu på dig själv först och främst och ta en dag i taget. Min mor gjorde det visserligen, men hon låg allvarligt sjuk på sjukhus när chockbeskedet om skilsmässa kom, så jag ville inte belasta henne.
Det jag vet nu, är att låter man bara åren gå, så får barnen hitta sin egen väg tillbaka till den som lämnar förhållandet, det mesta löser sig till slut av sig själv. Det viktiga är att försöka räta upp sig själv och bli stark igen då smittar det av sig på ens barn.
Mamman till barnen i ett förhållande ska verkligen inte under några omständigheter behöva bli ”mor” till mannen som lämnar förhållandet, pga av att han inte ser till att behålla kontakten med sina biologiska barn!!! Det skadar bara respekten till barnens far. Min erfarenhet är att när så fallet är, att modern som är kvar med barnen behöver engagera sig i fadern för att han ska uppehålla kontakten så töms man (modern) på energi, sakta men säkert. För mig har det varit det värsta med skilsmässan, att se hur mina unga vuxna barn har varit mycket besvikna på hur fadern och hans nya kvinna har betett sig mot dem. En av mina väninnor sade, -du kommer att se på ditt ex som om han vore en 3 åring!
Det är deras ansvar, fadern och den nya kvinnan, som vuxna personer, att ta sig själva i kragen och visa respekt till alla runtomkring dem. Även om arbetskamrater och bekanta till dem tycker att de beter sig som fjortisar, så är det deras skyldighet, kraft, mod och ansvar att räta upp sig själva. För går du in som före detta ex. och mor till barnen så blir du uttömd på all din egen energi…för du har ingen kraft att få turturduvor att tänka (min erfarenhet).
Men jag tror att detta är en kvinnofälla. Jag var ekonomiskt svagast…och hade jag haft en bruttolön 58 000kr….hade jag aldrig lagt mig i hur mina barns relation var med fadern. Jag hade lugnt kunnat förlita mig på att tiden läker alla sår. Men pga av att jag så sakteliga var tvungen att så nya livsfrön (inom flera olika områden men främst ekonomin), som det kändes, på en regnpinande lervällingsåker, där fröna bara for runt, så försökte jag även räta upp barnens förhållande till sin fader. Men det hade varit underbart om jag inte hade åtagit mig själv den bördan…för nu sitter jag här helt slut, med snudd av en utmattningsdepression, inte pga av hårt arbete, utan på dåliga relationer i mitt hem där jag verkligen under flera år, hade behövt all lugn och ro man kan få. Istället har det varit fullt med ångest hos mina unga vuxna barn, som låtit förändringen med skilsmässan gå ut i bråk mellan varandra.
Men nu är i vart fall det värsta över…jag önskar att mina barn hade varit små, kanske 4-6 år gamla, då hade åtminstone fadern varit tvungen att ha dem varannan vecka och då hade jag kunnat få vila….och han hade fått vardaglig kontakt med sina barn.
Det har varit en mycket tung tid, men jag är glad att vi skildes och jag kämpar allt vad jag kan för att inte se på min före detta man som en 3-åring! Jag är inte bitter, hatisk, utan kanske väldigt trött, men jag tycker det är så svårt att lyfta blicken och se på barnens far som äldre än en 3-åring… ytterligare en väninna har sagt till mig, att det behöver inte vara bitterhet (vill verkligen inte hamna i den fällan) utan istället en enorm besvikelse över att någon du haft så stor respekt för faller så illa. Hon ger mig hoppet om att låt tiden gå så blir du stark igen, så som du alltid varit! Jag tror på det!
Jag tycker det pratas för lite om hur unga vuxna barn tar en separation och hur föräldrarna ska handskas med det.
Äh Anna, så tungt att läsa din berättelse. Vad mycket du fått bära! Jag lider med dig! Jag tycker ändå du gjort rätt som kämpat för att dina barn ska ha en relation med fadern. Som inte lät honom smita undan. All heder åt dig! ❤️ Sen måste det vara någon rimlighet i hur mycket du ska kämpa. Kan ni inte få stöd utifrån, som kräver att han skärper sig, när det de facto påverkar barnen så mycket att han inte vill träffa dem? Kommunen, socialen?
Jag jämför med min exman, vars far lämnade familjen utan minsta förvarning, för en annan kvinna. I villan som pappan precis byggt klart till familjen flyttade istället den nya kvinnan in. Kontakten med pappan blev sporadisk. Ingen talade om skilsmässan, varken föräldrarna emellan eller med barnen. Jag tror mycket av min exman problem med närhet, konflikthantering och ovilja att satsa på ett ”vi” kommer härifrån. Lyckligtvis tar han sitt fulla ansvar vad gäller barnen.
Vi kvinnor offrar oss lätt för mycket, för att alla andra ska må bra. Vi glömmer, att det viktigaste för att barnen ska mår bra är ju att vi själva gör det!! Och trots allt snack om jämställdhet, är det på något vis som om det oftast är vi mammor som får se till barnens bästa vid en separation. Hur många kvinnor lämnar barnen vind för våg? Ursäkta alla fina män på detta forum, men i vårt samhälle är det som om män TILLÅTS vara egoistiska, bete sig som (skit)stövlar och strunta i familjens bästa – de har ju nästan alltid en (ex)fru som backar upp. ”Jaja, du vet hur karlar är!” Om en kvinna hade gjort motsvarande hade hon fördömts. Visst, en man kan lättare skaffa några nya kullar. Men jag tror inte så mycket på biologin som avgörande. Utan på de förväntningar vi har på våra söner och män och vad vi lär dom om relationer, empati och ansvar från barnsben. Där sätter vi ramarna!
Och jag känner så igen mig vad det gäller att offra sig. Jag lät mitt ex behålla huset, eftersom barnen var så fästa vid det, och jag ville att de skulle få känna den tryggheten efter en turbulent tid som föregick separationen. Jag flyttade för att få slut på bråken, trots att jag hade behövt tid att återhämta mig efter en utmattningsdepression och komma på fötter ekonomiskt då jag var arbetslös. Jag bönade och bad att min man skulle ta ett tillfälligt boende, men nej… Jag lyssnade för mycket på alla andra, istället för på min egen röst. Jag ångrar detta djupt idag, då det har blivit för mycket för mig med både separationen och arbetslösheten. Jag är inte den mamma jag skulle vilja vara, och åren går…
Jag hade också behövt en trygg rådgivare, som sa till mig att tänka på mig själv i första hand. Jag var helt inställd på att jag måste övertala min man, när jag ju hade makten själv att göra som jag önskade! Jag hade min terapeut, men hen gav inte några svar, de skulle jag finna själv… Men hur sjutton gör man det, när man är nybörjare på skilsmässor och situationen är desperat??
Kram Anna, skönt att det nu blivit bättre mellan barnen och deras far, och det är tack vare dig! Jag tycker ändå du gjorde rätt som ingrep, men du borde haft hjälp utifrån, och inte låtit dig dräneras så på energi!
Tack Celesta, vi kämpar tillsammans!
Du har helt rätt, att ta hjälp utifrån kan vara riktigt bra. Jag ringde och pratade en gång med den läkarmottagning som min arbetsgivare är knuten till. Fick då prata med en psykoterapeut som tyckte att vi borde prata igenom skilsmässan. Hon menade att när man levt så länge tillsammans som 27 år och separerar på bara två veckor så bör man prata igenom den tiden man haft tillsammans för att få en fortsatt bra relation efter skilsmässan. Från det att han berättade att han träffat en ny tog det bara två veckor tills alla papper med banken var klart och att han tagit sin saker och gått. Under ett års tid hade han våndats med vem han skulle välja utan att säga något till mig. Han var klar, och jag kan förstå att de längtade efter varandra. Men samtidigt stod ju jag kvar som ett frågetecken.
Efter drygt ett halvår så pratades vi vid igen angående ett av våra barn, och då mådde han fruktansvärt illa och ångrade sig. Jag hade då läst om att Svenska kyrkan börjat med en skilsmässoritual där man som separerande par kan få gå igenom de olika faserna man haft i livet tillsammans. Det börjar med tiden innan man får barn, då man är ensamma och hittar på roliga saker, sedan tiden med småbarn, sätta bo med kanske husbygge, sedan tiden med barn som börjar skolan, tonårsbarn, och karriärer etc. För varje station så ska man tala om det fina man har byggt upp tillsammans och försöka prata om tacksamhet över det man fått tillsammans. Ett slags gemensamt respektfullt farväl till förhållandet man haft. Frågade exet ifall han kunde tänka sig att gå med på det. Svaret var att han inte skulle klara av det pga att det skulle bli för känsligt, han skulle bryta ihop.
Jag har funderat mycket kring hur ”lätt” det är att separera. Har vi 60-talister med den fria uppfostran svårt för att klara motgångar både yttre och inre faktorer i förhållandet? Är det samhällets normer och kultur som påverkar oss. För frågan är om så många mår så mycket bättre i den nya relationen? Finns det undersökningar som beskriver hur de som lämnar verkligen mår efter ett par år i det nya förhållandet de klev in i? Har denna generationen en inbyggd oro om att ständigt bli sedda och bekräftade?
Eller handlar det om att kvinnorna i Sverige börjar utgöra ett hot mot den manliga normen, så att männen inte riktigt hänger med i svängarna. Tänker på att många män vill visa sin manlighet genom att vara macho, visa att de har pengar, muskler eller är smartare än kvinnan och vill ”leda” henne i förhållandet. Hormoner, normer, kultur allt blandas i en mix…det enda som verkar vara bestående är förändring…
Tur (eller otur) att vi kvinnor är födda till att vara det starka könet!
Den där ritualen med kyrkan lät fantastiskt fin! ❤️ Och jag förstår din man. Hos mig hade det väckt så mycket känslor att se allt det fina samlat som man haft, att jag nog hade velat ompröva relationen… Trots att vi inte hade det helt bra, alla de upplevelser jag delat med honom under 27 år, är värda oändligt mycket.
En mediekänd parterapeut har sagt att 9 av 10 skilsmässor är onödiga. Att den lycka och kärlek vi är på jakt efter, kan vi hitta hos varann om vi båda jobbar med oss själva. Jag tror också att vi är genetiskt gjorda för att söka livslånga relationer. Stenåldersmänniskan levde inte så länge. Att lämna sin kull betydde att ens avkomma sannolikt skulle gå under. Nu är det fantastiskt att kvinnans frigörelse gjort att vi inte är bundna till varann av ekonomiskt tvång. Att vi har frihet att välja. Men jag tror inte heller på dagens slit och släng-tänkande vad gäller relationer. I ett filosofiskt perspektiv tror jag tyvärr hela konsumtionssamhället är uppbyggt på att vi ska vara missnöjda, ständigt på jakt efter nya kickar.
Skulle vi kunna ha en annan syn på otrohet, att den inte måste leda till dramatiska uppbrott? Att det är en övergående kris, nu drar vi lärdom av detta och går vidare… Inte låta en tillfällig förälskelse (=sinnesförvirring?) göra slut på en lång djup relation…Hade du kunnat tänka dig att ta tillbaka din man efter otroheten? Jag funderar bara, har lyckligtvis själv sluppit den smärtsamma erfarenheten.
Vad gäller 60-talisterna är vi ju kanske den första generationen som vuxit upp sen barnsben med att det är ok att skiljas. Samtidigt tycker jag vi sitter fast i mycket traditionellt tänkande kring vad familjelyckan är. Jag tänker mest på männen, här finns många tillknäppta mammas och pappas pojkar, som inte har kontakt med sina känslor. Ja, jag tror att i vår generation är kvinnorna mer ”upplysta” generellt, och det ställer till det i relationer att männen inte kommit så långt… Kan tänka att det t ex ser annorlunda ut i hipster-generationen?
Du skriver så klokt och bra Celeste! Det är intressant att läsa dina inlägg och om det stämmer med att 9 av 10 separationer är onödiga så tycker jag att vi skiljs alldeles för lätt idag.
Har funderat mycket kring svenska kyrkans erbjudande till att finna ritualer kring att separera och lämna det heliga äktenskapslöftet.
Likväl som man har ritualer kring vigseln om än ännu viktigare när man kommer i gungning och vill skiljas att man får tänka igenom saker och ting ordentligt. Kanske rent av med jämna mellanrum från vigseln kanske vart 5 år träffa prästen eller vigselförättaren för se hur förhållandet mår, för att få visdomsord på vägen, från någon annan om att man inte ska glömma bort varandra då man utsätts för externa slitningar, med jobb, karriärer, bygga hus, dra tonåringar genom deras jobbiga faser (roliga också naturligtvis).
Tror aldrig han var otrogen, på traditionellt vis. Men han hade talat om för henne att han var kär i henne ett år innan han lämnade mig. Jag tror hans kärlek till henne började för att jag ytterligare två år innan dess, mentalt gav upp vår relation, jag älskade honom och kommer alltid att älska honom över allt annat på denna jord, men för många hårda ord mot mig och krav gjorde att jag tyst inombords gav upp, det kan ha handlat om en självbevarelsdrift, som jag först nu, långt efteråt förstår har spelat roll.
Han kunde ofta säga vid gräl (om triviala saker som disk, sex, städ) att ska det vara på detta viset så får vi väl för fan skiljas då….problemet var att jag skulle aldrig kunna säga så till någon som jag älskade. Och vid ett tillfälle fick jag återigen höra hurdan jag var med negativ klang… och jag vänder mig om i mörkret i sängen och låtsas att jag somnar, men egentligen gav jag upp. Jag inser att allt är förlorat, jag når inte fram, samtidigt som jag inte klarar ett nedvärderande ord till. Tyst inom mig sade en röst att okej….säger du att du vill skiljas för sådana här triviala saker så får det bli så. Där gick mitt hjärta i kras….och en enorm tomhet började infinna sig hos mig… och det tog bara två år så kraschade förhållandet, men fortfarande vet vi att vi älskar varandra sjukt mycket….en kärlek som ingen kan ta ifrån oss, men gamla slitningar hade skadat så mycket att det inte gick att reparera…jo det hade kunnat gå om han hade vågat öppna sitt inre och utmana sig själv och lutat sig mot mig medan det var jobbigt.. men så var inte fallet. Kanske var jag feg, svag eller rädd, för jag undrar ibland varför jag inte gjorde slut istället. Min dotter sade att hon för många år sedan då hon gick i högstadiet hade en kompis vars föräldrar skildes, då hade hon satt sig in i fall vi skulle skiljas och då tänkte hon att i så fall är det mamma som lämnar pappa och inte tvärtom. Men jag tror att min sorg/tomhet över ett gräl för mycket orsakade att han undermedvetet kände av min frånvaro. Då föll han för frestelsen när en nyskild kvinna var i stort bekräftelsebehov och flirtade med honom. De trånade till och med framför mig på en firmafest.
Ett år efter skilsmässan säger han till mig, jag fattar inte vad som hände, allt har gått så fort. Alla minnen Anna! Man jämför Anna! Det kommer du att märka när du träffar en ny man! Samtidigt berättar han för mig, att hon säger Anna, att hon älskar mig! Han var så vilsen i sig själv. Jag var den som fick stötta han som lämnat. Tror återigen att det har och göra med att jag blev inåtvänd för att på något sätt överleva, en självbevarelsedrift. Men kanske jag först inser om tio år från och med nu att allt berodde på mig, vad vet jag nu.
Efter ett enormt sorgearbete har jag landat i att jag är väldigt tacksam att han har en kvinna vid sin sida och att de månar om varandra på ett bra sätt. Jag önskar dem all lycka i livet.
Men för att svara på din fråga, om jag hade kunnat förlåt otrohet, nej det skulle jag inte kunna göra. Jag känner mig själv så väl att jag vet med mig att jag skulle bli så sårad och att det aldrig skulle gå att reparera. Det hela handlar väldigt mycket om att jag själv aldrig skulle utsätta en man som innerligt blottar sitt hjärta till mig och visar sin kärlek till mig, för den enorma påfrestningen för köttets lusta. Då respekterar jag inte han som person utan leker med honom, och därför vill jag själv inte bli behandlad på det viset.
Jag har träffat män under perioder då jag varit singel och erfarit att för mig kan aldrig tillfälliga förbindelsers lusta nå upp till den kvalitet man får på intimiteten med en person som även vinner ens hjärta.
Lusta är enkelt och kärlek är svårt
Vi är alla värdefulla för precis den underbara person vi är
Test av kommentar
Anna, tack för att du delar med dig så innerligt mycket av din personliga relationsresa!
Den där punkten UTAN ÅTERVÄNDO, den känner jag igen! Den kom för oss också! Min ex-sambo och jag har länge levt parallella liv utan barn, och vi har båda haft svårt att visa varandra närhet, pga våra erfarenheter sen barndomen. Han har alltid varit en ensamvarg och inte velat slå sig riktigt ihop med ekonomi, ägodelar och giftermål. Inte förstått att i en tvåsamhet är man ett team. Men vi har nog båda längtat och kämpat för något mer, annars hade vi inte hållit ut i 27år (vi också 😉 ). När våra två barn kom gled vi också isär. Jag hade en allra sista möjlighet att ge liv till ett tredje litet barn, men han ville inte, så det blev för sent. Till slut blev jag sjuk av sorg. Det kändes som om han tvingat mig till abort! Och han uttryckte ingen ånger som tröst. Han gjorde slut ett halvår senare, han orkade inte med den jag blev i min förtvivlan. Forts…
Kan inte lägga in fler kommentarer..?
Den där punkten UTAN ÅTERVÄNDO, den känner jag igen! Den kom för oss också! Min ex-sambo och jag har länge levt parallella liv utan barn, och vi har båda haft svårt att visa varandra närhet, pga våra erfarenheter sen barndomen. Han har alltid varit en ensamvarg och inte velat slå sig riktigt ihop med ekonomi, ägodelar och giftermål. Inte förstått att i en tvåsamhet är man ett team. Men vi har nog båda längtat och kämpat för något mer, annars hade vi inte hållit ut i 27år (vi också 😉 ). När våra två barn kom gled vi också isär. Jag hade en allra sista möjlighet att ge liv till ett tredje litet barn, men han ville inte, så det blev för sent. Till slut blev jag sjuk av sorg. Det kändes som om han tvingat mig till abort! Och han uttryckte ingen ånger som tröst. Han gjorde slut ett halvår senare, han orkade inte med den jag blev i min förtvivlan. Jag gav inte längre energi till hans relation. Det blev VÅR vändpunkt. Någonstans dras två människor till varandra för att skapa liv, även om det blir så eller inte. Nu bidrog vi båda, var och en på sitt sätt, till att ett hopp om ett liv släcktes. Så även om jag trots allt älskar honom, tror jag att vi aldrig skulle kunna bli tillsammans igen. Forts…
Test
Forts… Anna. Jag läser i något av dina andra inlägg, att din man var son till en alkoholist. Ett sammanträffande, det var också min sambo! Han kunde också göra hätska utfall, kalla mig loser, hota att göra slut i våra gräl. Vi hade ingen sund dialog, jag tystnade då liksom du och stod inte på mig. Och bakom det hårda skalet fanns en osäker varm liten kille som bara ville bli älskad. Honom mötte jag bara i vår förälskelsefas. Då var jag den starka, världsvana, självständiga, välutbildade… Jag trodde också jag var den som skulle lämna. Nuförtiden är hans skal en fasad av framgång. Och jag är bara … tom och tömd.
Igår fick jag reda på att han fikat och tränat med en kvinnlig kollega. Inget mer, men det gör såå ont! Kan ana din smärta, Anna! Så skönt att höra att du kommit en bit på vägen med din acceptans. Forts…
Forts… Vi får lobba för årlig kontrollbesiktning av relationer! Några samtal varje vår hos en klok professionell människa kunde vara värdefullt för de flesta, för att tala igenom årets utmaningar i förhållandet/familjen. Visst, kanske i kyrkans eller någon annan ”andlig” regi. Jag kan tycka ”vanliga” rådgivare ibland missar det humana perspektivet. Ja, man kan göra slut när som helst medan någon är sjuk, ligger på BB, eller råkat ut för en olycka, som vår familjerådgivare sakligt konstaterade, men blir det bra för familjen?
Var är det existensiella perspektivet i vår individualistiska tid? ❤️