Jag var alldeles för anpasslig, kärlekssökande, omedveten om hur luddiga mina gränser var och vilsen efter skilsmässan. Min identitet hade varit uppbyggd och kretsat kring att vara partner. Nu var den rollen upplöst och jag hade en gigantiskt snårig och stormig resa framför mig. Ensamheten tvingade mig att börja lära känna mig själv, men det låg många mörka nätter och väntade.
Frågan som vi alla bör ställa oss: ”hur behandlar jag mig själv?”
Vilka människor tillåter du att rymmas inom ditt emotionella system? Vilka ger du tillträde till din sårbarhet? Vem kämpar du för? Vilka är dina vanor? Tjänar eller sänker de dig? Försöker du få en känslomässigt distanserad dejt eller partner att förändras så att du ska kunna känna dig älskad?
Jag har nyligen fått igång ett passionerat intresse för fixa i trädgården och läste att bl.a. doftschersmin och pioner kan bli ca 100 år, vilket betyder att det som jag planterat nu på försommaren troligen kommer att överleva mig (om jag tar hand om dem). Det ger perspektiv!
Vad planterar vi i vår omgivning genom våra handlingar? Hur skulpterar vi våra liv med hjälp av det som vi upprepar dag efter dag? Vad lämnar du efter dig?
Hur kommer ditt barn en dag att minnas dig?
Det är min övertygelse att vi är här för att utvecklas, slipa av de vassa kanterna i våra personligheter, hitta och verka utifrån integritet, bli mer lyhörda inför andras behov och våra egna. Att kunna ge och ta emot kärlek.
Vi kan börja i den här stunden eller skjuta på det för att undvika smärta. Vi kan bedöva eller agera. Gapa högljutt eller lyssna.
Det finns egentligen ingenstans att gömma sig eftersom livet förr eller senare kommer att skrapa eller banka dörren:
Hur behandlar du dig själv?
Hur får du människor i din närhet att må genom dina handlingar?
Michael Thor Larsen – relationscoach
Det där var jobbig läsning. Har stängt av mig själv fullständigt känslomässigt.
Ingrid, två meningar skrev du som landade hos mig. Avstängd känslomässigt..så är det för mig också även om jag gör allt för att inte behöva inse det.
Lever med en man sedan snart trettio år, barn och hus, jobb och livet rullar på. Han är en N som är smart och som man inte vill få emot sig i nåt läge. Jag har aldrig vågat gå emot honom i någonting egentligen. Klart att det präglat mig det inser jag ju på ett teoretiskt vis men jag kan inte ta in det känslomässiga alls.
Hur ska jag uppbringa mod att gå honom emot i det ofantliga sveket att radera hans liv?
Allt dansar efter hans pipa och humör
Numera är han mest tyst ”silent treatment” i mästerskap…det kan gå flera månader utan att han säger ett ord till mig. Ingenting och ingen blick..som att jag inte finns till
Hur är man funtad för att göra så?
Jag förstår att detta gjort mig känslomässigt avstängd såklart men hur ”väcker jag mig själv”? Och hur ska jag våga/orka/klara av att skilja mig?
Jag känner igen mig precis i vad du skriver. Har fått liknande råd av min terapeut men det är först nu det börjar sjunka in. Jag måste vårda mig själv precis som min trädgård och vara noga med vem jag släpper in i min trädgård. Det tar tid att förändra ett beteende.
Å fy va jobbigt. Inser hur död jag är. Finner inga ”roligheter” .
Hur kommer dina barn minnas dig ? ! Ajj!!!
Hur gör man om man planterat det finaste man någonsin haft och allt blommar i rödaste rött inne på över tre år för att på en halv dag ge mig beskedet att plantan inte vill vara kvar då min tolvåriga planta inte passar in i livsmönster… ja jag lyssnar på din bok, inser att det får va bra nu, leva ensam i min trädgård och sluta tro på kärlek… tungt och ensamt ja men får försöka va med mig själv….
en trädgård behöver både regn och sol men för tillfället känns det som om allt jag vårdat och byggt upp vissnade över en natt.
Å lyssnar på din ljudbok,,, i sömnlöshet och vet att du har rätt ….
Har följt din blogg så länge. Tycker själv att jag är självreflekterande och kan förstå saker, alltså tänka klokt. Men ändå så agerar jag inte snällt mot mig själv. Och jag förstår att det grundar sig i att jag upplever brist på kärlek till mig själv, så därför vill jag så gärna bli visad att jag är värdesatt av någon annan. Alltså det vill väl alla. Men samtidigt så är det ju viktigare att kunna se, förstå, acceptera, visa medkänsla inför, älska, bekräfta och värdesätta sig själv. För att söka det utifrån gör det bara värre. För jag får bara mina egna otillräcklighetskänslor speglade tillbaka. För det jag oftast gör är att jag kämpar för att få betyda något för någon som inte vill ge mig den betydelsen i sitt liv. Och då bekräftar det bara det jag känner inför mig själv. Det jag tror om mig själv – att jag är otillräcklig.
Så egentligen kommer jag bara tillbaka till mig själv, och att jag behöver lära mig hitta det jag längtar efter inom mig själv först. Och det börjar nog med att ta ansvar för vad jag behöver och mår bra av. Att hitta sätt att ge det till mig själv. Att ha fokus där och inte på det jag längtar efter att någon annan ska komma med det till mig.
Fick vara på rätt plats vid rätt tillfälle idag och ta hand om en liten flicka från ett annat land som tappat bort sin mamma på en affär. Hon sprang utanpå gatan och jag hann springa efter. I den stunden kände jag mig väldigt lycklig över att jag kunde få ta henne i min trygga famn, lugna henne och använda min kärlek för att hjälpa till. Då kände jag att jag är full av kärlek som jag kan ge.