Frågorna till sig själv gällande kärlekstemperaturen på förhållandet kan ge oss väldigt många ledtrådar: ”Hur känner jag mig den här personens sällskap? Till hur stor del kan jag vara mig själv (med allt vad det innebär) i det här förhållandet? Existerar jag enbart som person, eller lever jag?”
Jag ser människor som njuter i tvåsamheten. Personer som plockar fram de absolut bästa sidorna i varandra och som respekterar och älskar fullt ut.
Och så ser jag energisparlägen: de som enbart existerar sida vid sida. Varför? ”Man vet vad man har, men inte vad man får”, svarar någon. ”Jag avskyr att vara ensam”, säger en annan.
Stanna upp en liten stund och utan att censurera inför dig själv: ”Hur får vi varandra att må?”
Hur känner du dig en lördagsmorgon som denna? Vad längtar du efter? Kan du kommunicera ut det till dig själv och/eller till partnern? Pratar ni med varandra om vad som är viktigt på riktigt?
Det är så lätt att lägga ut rökridåer för att slippa se. Det kan vara ett ständigt renoverande. Fullspäckade scheman gällande barnens aktiviteter. Ett socialt liv som är så intensivt så att ni aldrig har tid för varandra. Hög stress är ett potent bedövningsmedel.
Säg inte till personen som du lever med, att allt är ”ok”, om det inte är så. På kort sikt kan det kännas smidigt, men att säga det ofta för att inte behöva känna alltför mycket, är förödande. Föreställ dig en pilot som upptäcker isbeläggning på flygplansvingarna innan start och tänker: ”Det är lugnt. Allt ordnar sig.”
Is i våra förhållanden gör att vi förr eller senare kraschar.
Det ordnar sig inte av sig själv. Det är du och jag som gör relationsinsättningarna. Vilket emotionellt kapital tillför du?
Säg inte gång på gång till partnern: ”Gör som du vill!” Det jag tror att vi egentligen känner och omedvetet kommunicerar genom den meningen är: ”Jag har blivit besviken så pass många gånger nu, att jag slagit av på engagemanget.”
Likgiltighet är en killer. Det går inte att blåsa liv i det redan döda. Gör det du behöver göra!
Kärleken är ett val. Varje dag. Och om vi någonstans på vägen valt att inte vilja att ge mer; vad är det då som får oss att fortsätta, trots att vi kommer allt längre bort från oss själva?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Så bra!
Att vara i sällskap där båda parter låter varandra vara precis de de är är så underbart, och alltför sällsynt..
Energin blir så upplyftande och härlig när känslan som sprids är att ”här kan man vara den man är”, i motsats till när det klagas, gnälls, tillrättavisas, till och med in för andra, när man ser att de på något sätt ”passar” på varandra, vad som sägs och görs..
Tror absolut att vi är många som behöver ställa oss just den frågan du ställer idag – hur får vi varandra att må.
Självklart skall vi själva må bra, växa och utvecklas i våra relationer, och att kunna vara lugn, trygg, nöjd, men om man ser att partnern mår dåligt eller verkar hålla igen på sin person hoppas man att vi är modiga nog att ställa oss själva mot väggen- vad bidrar jag själv med, vad gör jag gör att..osv
Hur kan Jag bidra till att Du mår bra
Vad kan Jag göra för Dig
Hur tänker jag om denna människa, i mina tankar dagligen då jag har mina inre reflektioner och diskussioner med mig själv
Vad säger jag om denna människa, då jag talar om den, vad väljer jag att lyfta fram och fokusera på
Vad visar och säger jag Till denna människa
Kärlek är det som driver oss
Att älska lär vi hela livet
Tänker jag 🙂
Tack för dagens klokskap:)
Trevlig helg
Även om jag vet varför jag lämnade och hur liten jag kände mig många gånger de sista åren, så kan jag sakna familjen och det som var runtomkring.
Vet egentligen att jag var älskad, men blev ändå ”förvirrad”, när jag blev straffad med tysthet eller med elaka ord, och denna ilska som kom från denna man gjorde mig mer och mer tyst och inåtvänd.
Han ”straffar” mig fortfarande även om vi inte är gifta längre och bor under samma tak. Jag måste nu hela tiden påminna mig själv varför jag är just här. För i mitt äktenskap blev min förminskning en normalitet. Nu lägger han hela skulden på mig för att ” jag bara drog” från allt.
Kämpar med mitt samvete och undrar vad jag hade kunnat göra bättre. (Vet att det inte är bra att tänka så, man är två ansvariga i ett förhållande).
Ville kunna diskutera, men han blev bara arg och sa ofta, nu känner jag att det här är mitt fel!
Hur kommer man ur detta ältande??? Blir galen ibland och jag vill bara gå vidare. Har ju till och med dåligt samvete(inför honom)när jag mår bra!!!!
Sanna dina ord
Jag orkar inte ens umgås med vänner med honom
Han bryr sig inte om det ena eller andra, han är så nöjd
Jag vill vara med mina vänner, men vår kyla syns så tydligt så de vill inte
Jag är tacksam för barnens aktiviteter, de får ut mig.
Jag ska bara komma dit att ta mig ur…….
Maria, vänd på tankarna. Du vet varför du gick. Sluta älta, du förtjänar bättre. Bestäm dig för att tänka positiva tankar när ältandet sätter in. När jag har en dålig dag måste jag AKTIVT tänka annorlunda. Om en tanke eller oro slår klorna i mig tänker jag för mig själv ”jag är stark, jag vet vad jag vill, jag gjorde rätt”. Jag lovar att det blir lättare med tankens kraft . Och välj glad musik, glada filmer, stäng ute mörkret. Det går! Du känner skuld för att det är en restprodukt ur din dåliga relation. Och den var dålig om du blev nedtryckt och förminskad! Sluta tvivla och välj att blicka framåt. Visa vem som gick starkast ut, sträck på ryggen lev livet.
Kloka ord Eva!