Det är få saker som kan göra så ont som när en f.d. har gått vidare och träffat en ny partner (om vi fortfarande bär på romantiska känslor). Ensamheten och känslan av misslyckande blir ännu mer påtaglig nu när han/hon har någon annan nära. Om vi inte känt emotionell smärta tidigare, är det nu det händer. Ett system i kaos. Smack!
Självbilden, självförtroendet, planerna för framtiden och minnena åker på smäll efter smäll. ”Var det vi hade tillsammans bara en enda stor lögn? Hur kunde han gå vidare så snabbt? Och hon som är mamma till mina barn…”
Den vi en gång stod så nära har förvandlats till en främling. Den sista samtalspartnern vi kan vända oss till. Om maktlöshet tidigare var ett ord, är det nu en verklighet med bitter smak.
Det är en enormt tuff insikt (fick den själv en gång) – vi kan inte styra över en annans beslut. Din f.d. är helt fri i sina val.
Det finns två motsatta lägen som skapar din verklighet:
- icke acceptans
- acceptans
Det första resulterar i lidande. Vi vill styra och kontrollera. Häver ur oss sarkastiska kommentarer och andra hårda ord. Vi är både gisslan och gisslantagare i våra egna tankar och känslor. Oh ja!! Stinget känns!
För att slippa frustrationen kanske vi börjar anklaga, smutskasta, göra det svårt gällande överlämnande/mottagande av barnen, ekonomiska påtryckningar, sms terror…
Kroppens kroniska alarmberedskap bryter ned. Att röra sig bort från detta destruktiva måste vara första prioritet.
Jag hör och ser dem som säger: ”jag älskar henne/honom över allt annat!” Och med andra handen utövas härskartekniker. Det är inte kärlek! Kärleken vill väl, oavsett vad!
Det tar tid att komma till acceptansläget och som bekant är det få av oss som har en on/off knapp där vi plötsligt bara har fattat det.
Första steget mot genuin acceptans är den starka längtan och viljan till att acceptera: ”jag vill ha det bättre än så här!”
Det är ok att känna, men att agera ut mörka känslor mot en annan, är allt annat än grönt. Det är vårt eget ansvar att göra vad som än behövs för att leva med värdighet.
Vilka handlingar och vanor gällande din f.d. låter du forma din person? Vem vill du vara den 2 juli 2016?
Fortsättning följer…
Allt det bästa till dig en dag som denna min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Detta är precis så jag känner.
Mår verkligen dåligt att han gick vidare så snabbt och träffade en ny tjej. Betydde vår tid ingenting….
Jag älskar honom fortfarande.
Önskar bara att han kommer tillbaka.
Jag hatar verkligen detta. Jag vill inte att någon annan tjej ska vara med honom och göra han lycklig. Det ska ju vara jag :'(
Känner precis likadant
Visst är det hemskt 🙁
Min stora fasa den dag det händer! Mitt ex har inte träffat någon ny mig veterligen. Han har ngn haft ngt kortare relation men barnen har inte blivit inblandade. Just nu vet jag att han inte har någon.
Men vad som händer den dag han träffar någon och barnen blandas in…jag blir deppig bara jag tänker på det och ändå vill jag inte ha han tillbaka. Men jag har inte sörjt ”det som inte blev” ännu, är inne i den sorgefasen nu. Ibland önskar jag att jag träffar en ny först, det skulle nog kännas lättare för mig. Tror inte det kommer bli så däremot. Just nu känns det iaf bra att han inte har någon ny, inte för att jag inte unnar han det utan för att jag inte skulle kunna hantera det rätt.
Jag är däremot inte en person som skulle hämnas eller liknande, jag skulle gratulera medan jag inombords skulle backa i min egen utveckling och återigen fundera över hur jag kunde bli skräp efter 21 år tillsammans…om jag inte är värd något osv.
Men jag går hos psykolog just nu så kanske jag kommer må bättre när den kontakten är avslutad och då lättare kunna hantera något som jag vet kommer vara oundvikligt; att ha träffar en ny.
Jag tog steget att gå isär då han inte visade nå kärlek och ömhet på flera år plus att humöret förstörde mycket. Tycker om honom jättemycketoch vill inget annat än att han ska förändras till det bättre så vi kan vara en lycklig familj. Han har gått hos terapeut men aldrig tagit det på allvar och våran terapeut dömde ut vårt förhållande under första samtalet då han hade för mycket med sig själv. Jag skulle bli knäckt om han träffade en annan.
Att han gick bakom ryggen på sin familj och sedan står och ljuger barnen rakt upp i ansiktet trots att det var barnen som kom på dom. Barnen konfrontera honom och ändå ljög han för dem. De har idag dålig kontakt med sin pappa. De såg upp till sin pappa och han knäckte dom. Hur kan man göra så till sina barn?
Ja den frågan har jag ställt mig många gånger…hur kan man svika sina barn?
Att han lämnade mig är en sak men han lämnade även sin dotter och har i princip övergivit henne för sin nya kvinna…kommer aldrig förstå hur man kan göra det.
Mina tankar om den nya kvinnan…jag försökte länge ligga väldigt lågt för att jag insåg snabbt att vi måste det för vårt gemensamma barns skull. Jag har inte varit hatisk mot henne trots otrohetsaffären och det faktumet att hon varit med och krossat vår familj.
Jag har försökt behandla henne respektfullt men har blivit så kränkt av henne så man baxnar! Han låter henne kränka mig å de grövsta och det är inte ok tycker jag!
Jag är mamma till hans barn och hon ska visa mig nån form av respekt.
Jag skulle inte låta nån behandla honom så illa!
De är båda väldigt egoistiska och elaka mot sin omgivning.
Så jag har kommit till en punkt där jag tänker att de fötjänar varandra och jag sköter mitt. Jag är den som beter sig vuxet och mer kan jag inte göra.
tror att det skulle vara bra om min fd träffade någon så han kunde lägga fokus på ett nytt förhållande och få känna kärleken igen med någon som älskar honom., men så finns det en annan sida av det hela jag tror att hag skulle tycka det var jobbigt till en början att någon annan ska vara med mina barn..
Även om jag aldrig skulle säga något till dem om det..
Tror att det skulle vara mycket bättre om han träffade någon förre mig, för jag tror att han skulle ta det jätte hårt och tror att hans reaktion inte alltid skulle vara så lätt att förhålla sig till… En liten tanke så här på morgonen..
Önskar er en fin sommardag
Har jättejobbigt med det. Trots att det var jag gick och han inte ville skiljas. Men efter 6mån hittade han en ny. Så svårt att se att han ger någon annan det jag ville ha men inte fick. Han sa att han älskade mig då vi skildes. Gjorde han verkligen det? Jag drog nitlotten i vår skilsmässa.
Har samma erfarenhet – han sa så efter 20 års äktenskap / jag älskar ju dig / också efter ett års slit med att försöka få ihop något som funkade. Han träffade en ny 2 mån efter jag flyttat (inte mina saker än dock) hon började direkt sova över när barnen var hemma där. De är fortf tillsammans efter några år. Vet inte vad jag tycker eg – hade hoppats han skulle ta chansen till personlig utveckling. Mådde illa för hur det måste känts för barnen (12-18 år) att hon var där så snart.
Jag ville ju inte skiljas , bara separera för att få lite andrum. Men jag fick ultimatum av hnm / flyttar du nu blir det definitivt! Men kanske är det ändå bättre såhär, han är gladare vilket gagnar barnen. Jag lever ensam med många fina vänner vilket är lugnt och skönt. Jag slipper kompromissa om min tid 🙂 men visst är det en märklig känsla att bli utbytt så snabbt. Och visst gör det ont trots att kärleken var borta. Någon annan han lägger sitt engagemang och prioriter på. Dessutom gör de sådant jag ville göra (men inte han med mig). Tja man får helt enkelt inte bry sina tankar med detta utan göra sånt som känns bra. Så gott det går . Kram på er i sommarvärmen. Jag planterar blommor och tar en kaffepaus med bloggen.
Ja det känns verkligen konstigt att bli utbytt.
Och att dem gör saker som jag ville göra med honom.
Och att han tänker på någon annan än mig.
Ja, det är hemskt att bli utbytt!
Ja fy fan. Jag är ju den som älskar honom mest
Jag har samma problem. Vi bor fortfarande under samma tak för att vi inte kan komma överens om någonting och aldrig har kunnat komma överens heller. Det var jag som ville skiljas för att jag inte har haft några känslor alls på väldigt många år. Han bönade o bad när jag berättade att jag ville skiljas att han älskade mig av hela sitt hjärta o skulle förändra sig och att jag inte kunde göra så mot honom ?! osv. Vi har barn. Det tog ungefär ett par veckor innan han träffade en ny (han har inte berättat för mig) men kommer hem mitt i natten ibland o talar inte om var han ska och kommer ibland inte hem alls. Usch !!!
Jag älskar inte honom och ångrar mig inte men tycker det är så lågt att hålla på med en annan och fortfarande inte flytta ut från vårt hus i väntan på att advokaterna har fixat allt 🙁
Har precis råkat ut för precis samma! Hur har det gått för dig? Ser att ditt inlägg är två år gammalt. Hur kom du vidare?? Jag är knäckt… Hur lever du nu? Kram
Hur har det gått för dig?? Jag är i din sits just nu…
Mitt ex levde dubbelliv i 1,5 år med en annan kvinna, 13 år yngre än mig… Men för mig var inte det att han träffat en ny som var det värsta. Det var att han, efter 12 år tillsammans, inte kunde vara man nog och göra slut med mig på ett värdigt sätt. När jag tänker tillbaka på våra år tillsammans så vet jag inte om det var på riktigt. Han har gjort så ofattbara saker mot mig och våra barn så det tar liksom över. Vad vi hade förut är inte relevant för mig just nu för mannen jag levde med i 12 år finns inte längre. Han har raserat den bilden, han är en främling för mig.
Men jag ska erkänna att jag inte vill att han ska träffa någon ny, jag vill inte att han ska må bra, jag vill att han ska lida. MEN jag vet innerst inne att han mår fruktansvärt dåligt, att han är en sargad själ och att han den dagen han tar tag i sitt liv, om han nu någonsin kommer att göra det, så kommer han få det riktigt, riktigt jobbigt. Därför försöker jag inte tänka dom tankarna. Hela hans liv är byggd på lögner och förr eller senare så kommer sanningen fram. Jag har dragit min gräns när det gäller honom, vi pratar endast om barnen, och det är så skönt!
Jag vet inte hur jag gjorde men en dag så hade jag accepterat det han gjort och det styrde inte längre min värld, och det var en stor vändpunkt för mig. Att istället lägga min energi på att jag ska må bra, så mina barn mår bra.
Relationen han har med den andra kvinnan idag vet jag väldigt lite om, men den är allt annat än stabil. Jag vet också att om han inleder en relation med en ny kvinna så kommer den baseras på lögner direkt från början, som han alltid gjort. Men det är hans problem, inte mitt.
Jag vill mina barns bästa och hur mycket jag än hatar deras pappa för allt han gjort så kommer jag aldrig hindra barnen från att vara med honom. Jag är deras mamma men jag kan aldrig ersätta deras pappa. Dom behöver honom lika mycket som dom behöver mig.
ok intressant att du tycker så, det gjorde inte jag, jag tyckte att min son hade klarat sig bättre utan honom som sårade och gjorde ont…
När jag blev lämnad, det är längesedan nu, så var första reaktionen rent fysisk, det kändes som att jag skulle dö, som om livet rann ur mig. Efter den första chocken lagt sig och när jag insett att han inte skulle komma tillbaka började jag analysera vad som hänt. Hur dåligt hans val än fick mig att må så älskade jag honom fortfarande och brydde mig om att han skulle ha det bra. I de känslorna upptäckte jag att sanningen var att han inte mådde bra tillsammans med mig, han mådde bättre utan mig, kanske med någon annan. Tillsammans hade ingen av oss mått riktigt bra utan vi hade klamrat oss fast vid varandra som vid varsin livboj, om han kunde få må bra utan mig så unnade jag honom det. Bättre att en av oss fick chansen än att vi båda drog ner varandra, jag kunde alltid klara mig så då var det bättre att han fick det han behövde.
Det här resonemanget gränsade till martyrskap och det kan väl diskuteras hur sunt det egentligen var, men för mig har det alltid varit ett gångbart sätt att förhålla mig till svårigheter, att jag tänker mig att jag ”tar skiten” för att någon annan ska slippa. Då känns mina svårigheter lite mindre svåra eftersom de innebär något positivt för någon annan. Om det är så i verkligheten eller inte spelar mindre roll, för det funkar för mig att tänka så kring situationer som jag ändå inte kan påverka.
Jag valde alltså att tänka att jag släppte iväg honom från mitt liv som en kärlekshandling, eftersom det var det han behövde och det enda jag kunde ge honom, eller rättare sagt det enda han ville ha. På det viset blev uppbrottet ett beslut som vi båda var involverade i, även om min del skedde i det tysta och inte var något som han visste om. Men sättet att tänka förändrade hela upplevelsen för mig, från något som hände mig mot min vilja till något som jag själv valde och hade viss kontroll över. Jag blev stark av att veta att jag gjorde det som var bäst för honom.
Charlotta
Ja, det är som jag också brukar tänka… Om du är lycklig så är också jag lycklig. Det ultimata har hade ju varit om man kunde leva med någon som tänkte likadant… 🙂
Du är så klok Charlotta!
Här har vi gått vidare båda två, i samförstånd, efter 22 år. Konstigt och skönt. Lever under samma tak ett tag till, tills boendet reder upp sig. Båda träffat nya partners, men visst känns det som att man jämför sig… Hon, den nya, 10 år yngre, driftig företagare, löpare… Allt jag inte är. Men samtidigt känns det bra, det är bra att vi inte är lika. Betyder att han utvecklas, och kanske inser vad han behöver i fas 2 i livet. Jag har själv prioriterat om i mitt val, och funnit någon som matchar mina drömmar och önskemål. Så varför inte vara generös? Om han är lycklig med den nya, och jag mår bra i mitt, barnen mår bra av nöjda föräldrar, måste man öppna själ och hjärta för nya konstellationer av relationer – man vet aldrig vilka uttryck livet tar sig
Härligt! lycka till
Jag vet att det blir jobbigt om å när han träffar en ny men jag vet också att så som jag haft det vill jag inte ha det, aldrig mer. Men trots allt så finns den gnagande känslan av minnen när han var snäll, när han brydde sig, när man fick hopp om att allt skulle bli bra igen även om jag nu vet att det bara var en fasad han visade upp. Min dröm har ju alltid varit en hel familj, kärnfamiljen, å jag har kämpat för det men jag förlorade. Min fråga är nu om han skaffar nått nytt, ska man bara va tyst då? Eller ska man berätta för den nya kvinnan om hon så tror på det eller ej, hurdana härskartekniker han kör med? Jag tänker ju inte sitta fler ggr på altanen endast iklädd nattlinne, 10 minusgrader i över en timme som straff för att jag tex försökte förklara spelreglerna i ett barnspel….. Ska nästa kvinna behöva det, eller ska man varna?
Jag förstår hur du tänker Petronella men jag tycker att du inte ska varna ”nästa kvinna” för det kommer förmodligen slå tillbaka mot dig dubbelt från honom. Lägg energin på dig och barnen istället, det är mitt råd. Jag kämpade också och gjorde allt för att hålla ihop kärnfamiljen, men till slut gick det inte. Priset jag fick betala var för högt. Det är idag en lite tröst, att jag gjorde allt jag kunde men det räckte inte till!
Värme och styrka till dig!
Hej Petronella !
Nej, inte varna nästa kvinna. Hon får upptäcka det själv. Du ska bara tänka på dig själv o vara tacksam för att du slipper honom. Inte lägga din energi på hans nya offer.
Mvh Emma
Instämmer med många andra läsare. Även om jag vet att vi inte bör leva med varandra, och beslutet om skilsmässa togs i augusti förra året, så känner jag att nästa jobbiga steg att gå igenom är nya partners.
Både för egen del och för hans del. Vi har faktiskt pratat en del om det med varandra; att vi båda känner att tanken är jobbig. Dock är det ju oundvikligt att det kommer att hända. Om en vecka, en månad, ett år eller om fem år. Tanken gör ont. Att en annan kvinna ska få det jag önskade få från honom (om det nu blir så) och att hon ska få vara en del av hans familj, att få vara med mina barn! Men detta är ju en del av processen och livet och det kommer någon gång kännas ok. Men just nu känns det läskigt.
Instämmer med många andra läsare. Även om jag vet att vi inte bör leva med varandra, och beslutet om skilsmässa togs i augusti förra året, så känner jag att nästa jobbiga steg att gå igenom är nya partners.
Både för egen del och för hans del. Vi har faktiskt pratat en del om det med varandra; att vi båda känner att tanken är jobbig. Dock är det ju oundvikligt att det kommer att hända. Om en vecka, en månad, ett år eller om fem år. Tanken gör ont. Att en annan kvinna ska få det jag önskade få från honom. Men det här är ju en del av processen och livet och det kommer någon gång kännas ok. Men just nu känns det läskigt.
Det skulle vara skönt om han träffar en ny kvinna, då skulle jag kanske få slippa honom. Våra barn är vuxna så vi behöver inte ha kontakt med varandra för den skull. Barnen vill inte ha kontakt med sin pappa. Det var jag som lämnade för ett år sedan. Han vill fortfarande fira högtider tillsammans men jag vill absolut inte. Jag vill bara slippa honom helt och hållet.
Vad mycket bra tankar ni har. Mycket som träffar helt rätt här med. Jag har gått igenom två separationer. Den första var det jag som gick. Jag orkade inte mer. Den mannen har nu 5 år senare hittat en ny och gått vidare. Jag har dock ej träffat henne osv. Men det känns skönt och barnen verkar trivas med henne. Man nummer två har jag blivit lämnad av. Han hittade en annan. Där finns känslorna kvar och det gör så ont i mig. Jag fattar inte hur jag ska kunna gå vidare denna gång. Som tur är har vi inga barn ihop. Men just nu känns det som jag aldrig kommer våga och kunna träffa någon ny…Jag vill ju inte det. För jag hade ju hittat han jag trodde var rätt för mig…
Jag trodde också att jag hade hittat den som var rätt för mig. Blev lämnad för 7 månader sen och han har en ny
Det är svårt att önska ”lycka till” när man fortfarande har stora känslor kvar för personen som plötsligt hittat någon ny….
Ja jag tänker inte önska lycka till till exet. Jag är ju den som vill vara med honom.
Jag är den som älskar honom mest av alla.
Läser era inlägg, så himla bra!
Min fru sa att hennes känslor försvunnit för mig efter 29 år äktenskap. Hon hade hittat en ny, yngre, mer vältränad, som brydde sig mer osv. Hon har haft sex med honom nåra gånger, innan hon berättade detta för mig.
Nu mår hon skit o vet varken ut eller in! Hon önskar att jag skall träffa nån som älskar mig mer än vad hon gör!
Jag älskar henne, över allt annat!
Hur skall man orka gå vidare, lämna eller ska man försöka reparera?
Ev ensamhet skrämmer så fruktansvärt. Tror aldrig jag kan träffa nån som henne igen…
Om hennes känslor (vilket hon säger) har försvunnit, är mitt råd att du börjar jobba på att gå vidare. Vet att det gör hemskt ont, men bättre kliva av en att leva i ett orealistiskt hopp alltför länge. Varma tankar.
Pelle, det gör ont som sjutton men släck hoppet och lev! Någonting har gått sönder hos er båda så fastna inte i det gamla. Låt smärtan verka men rör dig hela tiden framåt. Jag vet hur det är av egen erfarenhet, ibland är det olidligt och det rör sig i snigelfart. Men acceptera det som hänt, känn sorgen och gå vidare. Lev inte på ett falskt hopp, fastna inte där. Det finns de som bryr sig om dig och vill vara med dig. Satsa på dem istället. Sköt om dig nu.
Har hon alltså ändrat sig vad gäller känslorna för dig? Är det därför hon mår dåligt och vet varken ut eller in? Jag tänker så här att om hon inte har några känslor kvar för dig då tycker jag att du skall gå vidare i ditt liv, vi har bara ett liv och de ska vi va rädd om. Det är bara du som kan göra det bästa av ditt liv. Om det är så att hon har ändrat sig ang separationen/känslorna för dig då tycker jag att det är värt ett försök till att reparera, ni har trots allt många grundstenar att stå på efter 29 år (kan jag tänka mig). Lätt att ge andra råd men står själv och stampar… Allt gott till dig!
Vi var överens i skilsmässan och det är inget jag ångrar. Vill inte ha honom tillbaka men han träffade en ny 1 månad efter att jag flyttat ut och det gjorde så ont! Jag kan inte fatta att det skulle kännas så. Smärtan var fysisk. Jag missunnar inte dom deras lycka men jag tyckte ödet varit orättvist, jag kände mig oerhört ensam. Jag ville också vara så där nykär och lycklig. Mitt hjärnspöke ställde till det för mig, kunde inte sluta tänka på dom. Varför fick han vara lycklig? Varför behövde inte han oroa sig för framtiden? Varför behöver inte han fundera över sitt liv? Men tiden går och jag har kunnat släppa det här mer och mer. Nu kan jag njuta av mitt och se framåt. Om jag träffar eller inte träffar någon är inte så viktigt längre. Jag håller på att hitta mitt liv. Vem jag är och vad jag vill, precis så där klyschigt som det låter. Och jag är inte ensam, jag är själv! Har fått nya vänner och fördjupat vänskapen med andra. Nu känner jag mig gladare och tryggare än vad jag gjort på många år. Livet går vidare…….
Härligt Gunilla!
Livet går vidare. 🙂
Härligt !
Jag hoppas också komma dit någon gång….
En kurator berättade för mig att när en man skiljer sig så är det för att han har träffat en annan kvinna men när en kvinna skiljer sig så är det för att hon har träffat sig själv !
Hej på Er !
Efter en lång äktenskap 35 år, ville jag ha förändringar , mer hänsyn o kärlek . Alltid hört att han är nöjd o tycker om mig o våra gemensamma liv, efter ett bråk för ett år sen , när jag var irriterade och ville veta var jag har honom , pratade jag att det går inte längre att vi bara lever under samma tak o har inte några gemensamma intresse o vardagliga rutiner tillsammans. Då blev det så att han flyttade till ena lägenhet som vi hade. Jag som trodde på att det kommer att bli vi tillsammans igen flyttade till en annan lägenhet väg i väg till honom under våran bostad. Så att vi har flyttat isär sen november och jag hoppades på försoning. Men efter några månader upptäckte jag att han har träffat någon tjej på sin första resa till Thailand som är betydligt yngre än mig , även 10 år yngre än våran dotter. Jag var i chock tillstånd ett tag o fattar inte än hur kunde han bortse 35år äktenskap och träffa någon nästan efter en månad som vi bodde i var sin lägenhet. Vi är gifta på papper fortfarande, han har krossat mitt hjärta , trampat på alla mina känslor , sänkt mig till botten , tagit bort hela min självtroende o förändrat våra barns syn på faderskap o relationer. Jag är väldigt nere o sorger fortfarande och aldrig kan fatta honom och vägen som har gått. Just nu är han där och njuter av sin singel liv och jag sitter deprimerade hemma och har varken ork o energi att hitta mig själv o börja gå vidare med mitt liv. Han är inte den människa jag kände o levde med i så många år…… ? Vad gör man ….. att inte grubbla mer på alla händelse o börja se framemot….?
Vad är det du saknar mahin? Du skriver att ni ”bara lever under samma tak…” Är det djup äkta kärlek, eller vanan efter 35 år tillsammans? Det ”trygga”, även om inte varit bra på en lång tid kan göra ont. Att känna sig utbytt kan också förväxlas med kärlek. Varma hälsningar!
Det kan vara många orsaker från min sida, att har blivit utbytt o lämnat så här , att allt jag saknade i vår äktenskap och han kunde inte fatta , kan han ge till sin nya tjej. Att i 53 års åldern bli ensam och ska fatta all beslut och hantera mitt liv själv o tryggheten du nämnde. Allt känns jobbigt nu , bara för att jag är så deprimerade, samtidigt vill jag gärna att den tiden är förbi och jag kan ta hand om allt på bästa sättet när jag mår bättre. Tack för din blogg o snabb svar. Kram
du har fått en chans att ta reda på vem du är och vad du vill…..lycka till!!
Jag har alltid känt mig färdig med killen när jag eller han inte vill ha en relation längre så har jag vänt ryggen och gått utan att se mig om, ditt liv, dina val, tack för erfarenheten och tiden, adjö……..
Låter väldigt känslokallt mia, men ser det runtomkring mig. Man byter ut partners lika lätt som saker. När det inte är kul längre är det bara att skaffa en ny. Människorna som jag släpper in i mitt liv (inte så många) betyder mycket för mig och har jag älskat någon så har den personen nog alltid en liten plats i mitt hjärta. Önskar ibland att jag var mer kall, det gör mindre ont då….
Instämmer helt med dig, Linda
Tack för bra och träffande blogginlägg både om N & E och när den andre träffar en ny. För mig stämmer båda så väl in och eftersom jag är mitt uppe i den stora sorgebearbetningen blir det ett stort stöd att läsa både blogg och alla kommentarer. Ni alla sätter ord på det som jag känner. Jag valde, efter att ha kämpat med olika lösningsförslag under fem-sex år, att ta det slutgiltiga beslutet. En månad efter börjar min ännu så länge man sova hos en kvinna och det kommer sen fram att han har känslor och är tillsammans med henne. Vi har inte avslutat vårt, jag har precis börjat klippa banden och han bor redan med någon annan i väntan på att jag ska flytta från huset som han ska bo i. Han har t.o.m tagit med henne till våra bästa vänner vilket var som ett stort knytnävslag i ansiktet. Han känns som en främling som kan göra allt detta mot mig efter tio år tillsammans. Jag kan inte släppa taget om fantasibilder av hur de två är tillsammans och hur han nu ägnar så mycket tid med henne och hennes barn och hur han visar henne de känslor och den omtanke som jag saknat under så många år. Jag har hela tiden haft känslor och känner mig lurad som försökte så länge och hur jag gjorde allt för att stötta och ta hänsyn till honom i hans mående. Nu är han redan någon annanstans och jag är snabbt utbytt. Jag och vårt liv var inte värd mer än så.
Jag läser inläggen och kommentarerna om igen och de ger mig insikter och hjälper mig framåt. Ledsenheten och besvikelsen kommer förhoppningsvis att dämpas och ersättas av en ny styrka.
Jösses vad livet är elakt mot en ibland! Blev också lämnad efter dryga 10 år tillsammans. Trodde vi var trygga och älskade varandra och jag har gett allt för denna man som blev allvarligt sjuk i september 2013. Sista Operationen var i januari i år och egentligen har han väl inte ens friskförklarats än. Så i slutet av april lämnar han mig med anledningen att hitta sig själv. Det har nu framkommit att han faktiskt hittade någon annan. Dessutom en av våra grannar på landet! När och hur spelar ingen roll, hans svek att föra mig bakom ljuset är oerhört svårt att bära. Jag var beredd att dö för honom och under tiden blev han den som bedrog, ljög och fegade. Jag borde ha förtjänat ärlighet! Saknaden är stor efter någon jag trodde jag älskade.
Jag förstår känslan när den man anpassat sig efter och lagt så mycket tankekraft, omtanke och tid på inte kan visa minsta omtanke och hänsyn tillbaka. Jag gissar att det endast är tid, samtal och bearbetning som hjälper att komma över besvikelsen och att döva känslorna för att istället rikta kraften mot sitt eget mående och välbefinnande.
Hej. Lämnad i våras efter många år tillsammans. Trots detta har vi fortsatt med en sporadisk sexuell relation. Både när vi bodde under samma tak och även efter. Detta trots att jag vet att det inte varit bra för mig. Jag har inte kunnat släppa taget helt pga detta. Detta har jag sagt många gånger. Jag har dock ändå inte kunnat stå emot, varför vet jag inte. Något hopp om att få tillbaka honom kanske. Han ser det som bara sex, inget mer. Ett behov för att må bra. Någon dag efter senaste gången vi träffades berättade han att han ska på semester med en annan kvinna. De verkar inte inlett någon relation än. Men då rasade allt för mig. Ångest och svartsjuka. Detta precis innan jag ska gå på semester. Vet inte vad jag ska göra av all ångest. vill verkligen inte vara svartsjuk eller må så här. Svårt stt hitta någon att prata med då alla är på semester. Hur ska man kunna vända detta?
Jätte ledsenvet inte om man orkar mer ångest smärta. Varit ihop i 19 år ! Flyttade ut ur vårat hus mars 2013 tillbaka igen slutet på det året ! Hems tid med känslomässig misshandel! Blev utkastad av min sambo våran son mådde så dåligt av alla bråken ! Skaffa en lägenhet blev jag stakad osv ! Idag har mitt ex skaffat en ny, Ryska på 36 år själv är han 59 23 år emellan , mår illa kräks å har ångest. Vill så gärna gå vidare barA släppa det ! Det går inte gråter varje dag orkar inte gå upp ur sängen
Blev lämnad ef 25 år han träffa en yngre 29 år han är 54 ..Hans mamma vet mer än mig orsaker och alla hans saker är kvar ef 2 år han hämtar ej packar ej.Jag ställt han i bostads kö vi hyr en bostad som båda står för ..Vet inte vart jag ska bo annars och har inga anhöriga kvar .Vill ej belasta mina barn ..livet suger och han ljög de hade kontakt och sågs när han kom hem en gång o sa förlåt..var ej ärligt ville bara slippa gå igenom en abort med nya..Hur glömmer man vad gör man med alla minnen av 25 år ..Önskar jag visste svaren…
Blev av med jobb bostad och man efter 23 år. Jag får börja om från början medans han bara har bytt ut mig mot en ny kvinna. Jag jobbade på hans firma därför förlora jag jobbet, vi bodde i hans fars bostad därför förlora jag den. Jag fick med mig lite möbler nu letar jag jobb, fick flytta hem till min pappa. Känns inte kul att flytta hem som vuxen. Nu har jag skaffat mig en husvagn där jag bor. Mitt ex behåller firma bostad motorcyklar husvagn och båtar och jag har hästarna o lite möbler. Känns inte rättvist. Jag har dock accepterat att han träffat en annan kvinna men jag skulle vilja att han pratade med mig om situationen och inte låtsas som om jag inte existerar. livet är inte lätt men jag kommer att gå stärkt ur detta.
För lite drygt ett år sedan, under sommaren 2016, drabbades jag av utmattningsdepression pga allt för hög arbetsbelastning på jobbet. Samtidigt ville min fru (sedan 2005) att vi skulle gå i familjerådgivning, så vi började med det. Nu ganska exakt ett år sedan, upptäckte jag att hon reggat sig på en otrohetssajt. Mitt i min svåraste tid någonsin, valde hon att försöka träffa någon annan. Av en slump kom jag på hennes sms-konversationer på en iPad som hade hennes iMessage-uppgifter inlagda. Allt bara rämnade men hon erkände, dock hade hon inte gjort något sexuellt med mannen hon träffade, utan de hade bara träffats över en fika eller två och pratat. Hon kände sig smutsig för det. En kväll några veckor senare, var hon ute på krogen med några kollegor och träffade en man, 10 år äldre, som hon hade träffat på ett utomhusbad under sommaren 2016, det hände inget då, återkommer till detta snart igen, för nu kommer det som verkligen satte spiken i kistan. Jag var med barnen på en nöjespark och frun skulle vara kvar hemma för att städa och ge sig ut i skogen. När jag kommer hem, skulle hon iväg med barnen på barnträning och jag skulle hjälpa henne med hennes iPad igen, PLING, det kom ett iMessage där mannen hon träffat på utomhusbadet och på krogen en månad innan, tackade för mötet i skogen! WTF?! Jag var själv hemma och bara skrek NEJ, NEJ, NEJ! Jag skickade direkt ett sms till min fru och frågade vem hon träffat i skogen och ringde sedan upp mannen i fråga. Han nekade kategoriskt och i affekt bad jag honom dra åt helvete. Min fru kom hem direkt och erkände allt. Nu var det väldigt svart och ångesten fick mig att bara vilja försvinna. En och en halv vecka senare fick jag även veta att den kvällen hon hade varit ut på krogen med kollegorna, hade hon även skjutsat hem mannen och varit där en stund, hon förnekar dock att det hände nåt då. Vi fortsatte att gå i terapi hos familjerådgivningen och sen kom vintern. Kontakten med mannen hade hon lagt ner för respekt mot mig, hon ville inte separera. Vi fortsatte vårt liv tillsammans, ända tills en helg i februari i år, då jag på en rak fråga fick svaret att hon ville separera. Hon hade fortfarande inte haft någon kontakt med mannen hon träffat under hösten och så skulle det fortlöpa, tills den dagen då hon till sist flyttade ut från vårt gemensamma hus. Hon flyttade till ett annat litet samhälle inom kommunen och har nu bott där i snart fyra månader. Kontakten återupptog hon efter nån vecka i sitt nya hus och har sedan dess träffat honom då och då. Vi har ändå under sommaren och lite in på hösten nu kunnat vara intima med varandra, oftast på mitt initiativ, men det känns konstigt. Helst av allt vill jag bara släppa henne, men mina känslor finns ändå kvar. Vi är inte bittra fiender utan väldigt goda vänner och kan umgås som vänner enskilt och som familj tillsammans med barnen, vilket är otroligt skönt, så klart. Men…hur ska jag kunna släppa henne helt känslomässigt? Jag kan inte hålla på och träffa henne och vara intim då och då, det pallar jag inte. 🙁 Jag vill heller inte träffa någon annan för ett förhållande, känner mig inte redo för det och vill heller inte såra någon annan. Hjälp!
Antingen så kör man fullt ut eller inte alls, något mitt i mellan funkar bara ett tag för det tär enormt mycket på bägge två så att det ändå blir skit i slutändan. Det är mitt tips till dig, antingen eller, inget halvdant.
Blev lämnad efter 12 år och två gemensamma barn. Hon ville separera för ett år sen men vi pausade det och sköt det framåt. Vi har haft ett riktigt skitår då hon egentligen varit ur förhållandet sen ifjol. Hon träffade en ny redan innan hon flyttade ut och nu är dom ett par. Nånstans önskar jag att vi separerat redan ifjol för det senaste året har varit ett bortkastat år fyllt med allt annat än kärlek. Jag känner mig extremt värdelös för närvarande eftersom jag inte ens är i närheten att ha lust att börja träffa nya kvinnor medan hon är upp över öronen. Istället för att hoppas att nåt skulle hända önskar jag att jag varit längre fram i processen jag också just nu. Livet är inte alls roligt just nu men det är bara att orka bita ihop. Kram på er alla som varit, är och kommer att hamna i samma situation. En dag nångång ska solen skina på oss igen också.
John – jag hoppas också på solen… Jag vet om sedan i december att han träffar en annan, 14 år yngre än jag, som han träffat genom nätet. Ibland tänker jag att dessa dejtingsidor skapar så många lockelser och dessutom möjligheter att träffa någon ny väldigt fort! Ingen tid att förlora, man lägger upp sin profil och blir matchad med passande partners. Ett riktig meny… Hennes morgonrock hänger på min garderob och hans säng har hennes sängkläder. Tungt att se när jag är där. Vi har en bra relation efter separationen men idag när han svarade på mitt sms att han var hos henne så rasade jag totalt! Ville bara skrika rätt ut och benen bar mig knappt. Det gör så ont att veta att han är i någon annans närvaro och jag är kvar i min vanliga vardag. Det är svårt att hålla fokus på min framtid. Jag ska hålla tag i varje solstråle jag känner och så småningom kommer kanske hela solen att visa sig.
Jag tycker det är jättesvårt. Jag kommer från ett 10 år rätt destruktivt förhållande och vårt avslut var väldigt uppslitande och framförallt otydligt. Det är också ganska oklart hur länge vi egentligen varit separerade. Processen började kanske för 3 år sen men för mig känns det som det är för 1,5 år sen som den verkligen tog slut när han träffade en ny. Jag vill inte ha honom tillbaka för vår relation var inte bra och jag kunde inte alls lita på honom och var själv tydlig med att jag inte ville fortsätta med honom även när han kom till mig och verkade vilja. Trots att jag mår mycket bättre idag än vad jag gjort dom senaste 6-7 åren så tycker jag det är helt hemskt att han har en annan. Jag har bearbetat vår relation på massa sätt men just det känns hemskt. Hemskt att han är intim med någon annan å har det med henne som jag längtat efter i så många år. Jag har verkligen egentligen svårt att förstå varför jag fortfarande tycker det är så jobbigt och känner att jag trots massa bearbetande å psykolog å allt fortfarande är arg på honom och inte alls tycker att han är värd att få en ny kärlek. Att han får det som jag längtar efter trots att han betett sig så jävla illa mot mig (å fortfarande gör)
Vi har barn ihop så därför behöver jag ha kontakt med honom annars hade jag brutit helt.