Hubble teleskopet på 559 km ovanför jordytan behöver bara ett hårstrå eller ett ”obetydligt” dammkorn på den miljarddyra (vi pratar dollar) linsen, för att skärpan ut i universum skall bli miserabel. Det hände och blev förbaskat kostsamt!
Vi människor är lite mer tåliga än så, men tillitsgrus i våra relationer kan förstöra den bästa av kärleksutsikter.
Det börjar nästan alltid med någonting till synes obetydligt: ett litet orosmoment, minimalt missförstånd, ett omedvetet och kanske okänsligt uttalande. En partner som vill prata om det inträffade – den andre som skämtsamt viftar bort: ”det var väl ingenting.” Tystnad och känslomässig sparsamhet för att inte riskera bli sårad igen. Förhoppningar om att det ordnar sig.
Under resan nedför, försöker vi skydda det sårbara inombords genom att sätta upp starka och självständiga höljen gentemot partnern.
I skakigheten börjar ohälsosamma fantasier ta form. Eller konkreta händelser med nattliga utfrågningar: ”vem skrev du till? Varför vibrerar din mobil 01.15?” Den andre går till motattack och spelar ut svartsjuke kortet: ”du är alltid så…!” Förminskandets höga pris!
Du kan vara hur stabil och emotionellt mogen som helst men om din partner inte erbjuder tillitsfullt beteende, spelar det ingen roll. Allt kommer brytas ned.
Så ger du tillit
- Låt ord och handling vara synkade. Det spelar ingen roll vad vi säger om agerandet inte är i linje med det uttalade.
- Rannsaka dig själv: finns det människor i ditt liv som inte borde finnas på några av dina sociala konton? Kontakter som behöver avslutas? Eller är det din ”ensak”?
- Människor är experter på att ljuga för sig själva: vi behöver identifiera våra blinda fläckar och storstäda så att det autentiska kan blomma ut.
- Ha modet att visa dig sårbar inför den andre. Berätta om det som oroar/ skrämmer.
- Fysisk beröring och ögonkontakt. Så oerhört grundläggande!
- Var intresserad av partnerns emotionella liv och lyssna även till hennes/hans sårbarhet utan översockrad optimism eller överslätande.
- Orka stå kvar och möt dina egna rädslor. Sätt ord på såren. Kärleksfull tydlighet smittar gott.
Andetagen vi tar under vår tid är inte särskilt många i jämförelse med vad Hubble överblickar. Varenda gest räknas. Idag.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Amen! 🙂
Min relation sprack pga tillitsproblem, svartsjukedraman, kommunikationssvårigheter mm. Trots att vi båda var tokförälskade i varandra så blev dina punkter ovan en, tillslut, avgörande faktor. Vi bröt för 4 månader sen. Fortfarande är hjärta och själ i 1000 bitar. Så ett råd till er som älskar varandra. Lyssna på den andra partnen och lägg ner allt som kan störa den. Då har ni ett fint liv framför er.
Tack för att du delar med dig Johan. Hoppas du känner någorlunda fotfäste trots allt. Dina två sista meningar är klockrena!
Åh, vad jag känner lika som du Johan! Har precis upplevt samma sak, också för ca 4 mån sedan. Hjärtat är krossat o jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare men hoppet är väl det sista som överger en. Någon gång i framtiden så kanske vi båda kan få en ”frisk”relation igen!
Sköt om dig!
Så sant så.
Har råkat ut för delar av detta och det känns stundtals väldigt tungt.
Försöker se logiskt på det mesta. Men det är jobbigt när man älskar någon så ofantligt mycket.
Bra skrivet!
Hur ger man sina barn emotionell styrka och bekräftelse efter en skilsmässa?
Hur förklarar man pappas svek och otrohet utan att förstöra dotterns framtida föreställning om män generellt?
Hon har tusen frågor men han låtsas som inget har hänt…
Hur minskar jag hennes ”skador”?
Hur stärker jag en flicka vars pappa svikit henne och övergivit henne?
Han har inte varit den bästa förebilden och jag undrar så hur jag kan hjälpa henne komma igenom denna upplevelse utan att hon blir för påverkad.
Varför måste du berätta för din dotter om pappans svek och otrohet? Varför skall hon behöva bära det? Du minskar hennes ”skador” genom att läka dig själv Mimmi. Vet att du känner fruktansvärd smärta, men det kommer att lätta med tiden. Vet att det är en tunn tröst just nu. All värme och styrka till dig!
Han lät henne veta…jag ville aldrig att hon skulle veta!
Jag har läkt massor men han sviker henne hela tiden för den nya kvinnan så hon hinner aldrig läka 🙁
Jag har försökt få honom att förstå att han inte kan överge sin dotter som han gör hela tiden men jag når inte fram.
Jag önskar att hon inte visste om det…
Känner samma farhågor angående min son. Hur ska han kunna få fungerande relationer med en manlig förebild som inte visar några känslor. Att få honom att prata med mig är svårt.
Vill tipsa om en film jag såg igår Boyhood. Tar upp teman som vi diskuterar här. Mkt sevärd
Vill tacka för allt du delar med dig av välskrivet å eftertänksamt. Jag har under hela mitt liv dragits till ”avstängda män” pga min barndom, men jobbat med mig själv å blir klokare dag för dag. Har en stor önskan om att hitta rätt nu å få dela mitt liv med någon så småningom. Å jag kan ta till mig av mycket av de du skriver så ännu en gång ett stort TACK!!!!!
Fantastiskt att du lyckats bryta begränsande mönster Kicki! Tack för dina uppmuntrande ord!
På den EXAKTA pricken- det Du skriver Michael !
– Ödmjukt Tack !!!
Ha en Fantastisk söndag ❤
🙂 emilienne – Önskar dig detsamma!
känner motstånd…..jag blir manipulerad till att förminska mig själv för att jag får inte vara som jag är, min partner vill inte att jag ska vara glad för han är det inte….och hur länge jag än väntar, så kommer han inte fram till glädjen. Och när jag går iväg iaf för att ha kul, blir han arg för att han blir lämnad…..så hur löser jag dethär? kan väl inte bara vara jag som är i denhär situationen?
Prat…..ja det blir prat och när det ska översättas i aktion händer inget.
Jesus… du har en Energitjyv i ditt liv.
Vart ser Du Digsjälv nästa år – vid den här tiden ??
Kom loss från d som inte är bra.
Bättre att ha d bra m sigsjälv än dåligt ihop m ngn annan
OJJJJ Mia det där känner man igen!!. Känslan av att man bara får vara glad om han är det o är man glad ändå så får man en ”syrlig” martyr kommentar som ” det är ju bra att du kan vara glad” !!. Den där undertonen i det han säger får en att hela tiden ha dåligt samvete när man gör något för egen del. Efter många år hemma med barnen så ville jag ut o jobba igen. Mötes hela tiden av sura miner eller syrliga kommentarer när det kom på tal. Allt från ”tror du att du klarar det då”? till ”jaha vad hade DU tänkt med ungarna då”?. Fick ett tillfälligt jobb på några dagar o var JÄTTE nervös o sa att det till mannen. Svaret ”Jaja har man sagt A så får man säga B” !!. Tack för den tänkte jag då. Det tar så Otroligt mycket Energi att leva så.
Same here. Min självkänsla var nog inte bra fr början men jag har utvecklats under åren och nu verkar jag börja förstå mitt värde, på ett äkta sätt. Det är jag som nu lämnar oavsett hans försök till förändring så känner jag inte att det vi har eller hade var genuint rakt igenom och han har inte släppt in mig fullt ut. Det är dags nu.
Så klockrent att sitta och läsa texten av hur man vill att förhållandet ska vara.
Tack för dina fina inlägg
Oj, vad jag känner igen det här. När tilliten och förtroendet misshandlas. Det börjar med små händelser och slutar i katastrof…
Jag är sååååå tacksam för det du skriver om.
Det känns som man stryker bregott på en torr skalk.
Smärtan för mig är att känna frustrationen.
Sorg, kränkning, ångest och stress för att jag inte var tyst och lydig nog.
Jag är den känslosamma och han var den handlingskraftiga personen i vårt förhållande.
Tänk vilka barn vi hade fått!
Nu är jag mest arg för att jag måste vara vän med allt som kräver handling som flytt ifrån två lägenheter och planera in omflyttning från hunden min mm.
Jag tror inte på gråt och ensamhet är läkande eller ett måste som jag har hört.
Alla dessa olika faser är en västvärlds fenomen som vi har satt ord på för att hinna förstå.
Om man vet och man förstår och man känner och man vill är rätt!
Då gör man det av kärlek och alla ingredienser gör nytta och det är gott att vara vi med alla känslorna som ger lukt till minnet.
Hm!
Tack för tråden M!
Tack fina Cecilia! Och för att du delar:-)
Jag och min sambo har verkligen försökt kommunicera om våra problem, men varje gång slutar det med maktkamp och tjafs.. Det har lett till att jag de senaste månaderna slutit mig, jag orkar inte med ett enda bråk, en enda maktkamp till.. Jag har slutat att protestera när han gör saker som sårar mig, eller när han kränker mina barn. Jag är bara tyst, tyst. Sambon verkar tycka att allt är bra nu, han fantiserar om resor och att köpa hund och sommarstuga, han trallar och verkar glad. Jag blir alldeles kall och känner att detta bara är en fasad. Eller tycker han verkligen att allt är bra? Tror han att allt bara löser sig av sig själv?? Jag tog försiktigt upp häromdagen att jag inte tycker att vi ska köpa sommarstuga när vi inte vet om vi kan leva med varandra. Då började anklagelserna hagla igen.. ”varför gör du inget åt sitautionen då?” ”det är ju bara att vara positiv och försöka!” ”det är klart att det är dåligt när du inte vill ha sex!” osv… Jag får rader av anklagelser som jag ska försöka svara på, men han accepterar inte mina svar.. När jag säger att jag inte orkar med hans nedtryckande sätt blir han bara förskräckt och säger att han inte känner igen min beskrivning. Han som alltid vill väl? Jag är SÅ svag av allt detta, ORKAR INTE.. Kanske skulle det hjälpa att prata med någon utomstående? Det är helt kört varje gång vi försöker själva. Samtidigt känner jag att jag bara vill gå, göra slut.
Magdalena, känner så igen mig. Jag slutade också prata. Slöt mig i mitt eget skal för att orka, jobba, ta hand om barnen.
Uttalanden som jag också känner igen.
Ta hjälp utifrån, tillsammans och enskilt, så du får ork och kan sortera tankarna.
Styrkekram
Tack Annica! Som du ser nedan har jag gett dig råd också.. Tänk att det är så lätt att råda andra men svårt att veta hur man ska tänka och göra själv… Det jag skrev till dig baserade jag på erfarenheter efter min skilsmässa 2006 och nu är jag i en liknande kris igen..
Spela in på mobilen då han härjar. Så får han lyssna hur han låter.
Vet inte om detta hjälper längre men låter som han inte förstår dina känslor och lever ett liv väldigt mycket på ytan och knappast förstår sina egna heller. Lever han ett ”propert” och korrekt liv, välorganiserat och i kontroll? En del människor har upplevt emotionell försumning av sina föräldrar eller andra i barndomen och kan då inte tolka sina egna eller andras känslor. Jag var en sån och jag känner igen det du beskriver i hur det säkerligen var för mitt ex. Jag fattade inte känslor alls och att ha sex var något som hade egenvärde i sig för mig, inte grädden på det emotionellt lyckliga moset. Har läst en bok på engelska som heter Running on empty av Jonice Webb. Finns tyvärr inte på svenska men om ni vill ha två utmaningar i ett (känslorna och språket) så är den verkligen starkt att rekommendera. Jag känner mig pånyttfödd av den men exets reaktion är ännu att invänta pga lite sparsam kontakt i nuläget. Lycka till och om han inte vill läsa den så hota lämna honom så tänder det nog till! Vägrar han ändå göra jobbet så är han inget att ha.
Känner mig vilsen helt plötsligt. Har varit så säker på att lämna är det rätta. Förminskad har jag varit under många år, men samtidigt vet jag att jag varit älskad och han har alltid varit stolt över mig, men även en viss svartsjuka. Efter allt som hänt och det är många saker, så saknar jag vår familj och allt runtomkring. Men de senare åren har varit tuffa. Min äldsta son sa till mig: Mamma, om det här ska kallas familj, så är det inte en riktig familj fungerar! I takt med att barnen blev äldre, tonåringar, så såg jag min blivande ex-make förvandlas till stor, otymplig, oförstående, empatilös och en man som inte lyssnar och tar in utan bara går i försvar. Jag försökte kompensera det. Bara han inte blev arg på barnen. ”Gör inte så då blir pappa arg” . Klandrar mig själv att jag inte försökte tillräckligt, satte ner foten rejält, även om jag vet att jag gjorde det. Försökte en gång men det blev bara etter värre. Kunde jag ha sträckt gummisnodden ännu längre? Hur länge ska man försöka? Stå ut?
Men som nämnts tidigare i en annan blogg, man glömmer hur det var och ser det fina man hade tillsammans. Vi var väldigt tajta och jag saknar det.
Kluven är jag, för jag vill visa barnen att man kämpar tillsammans, men samtidigt behöver jag visa både för mig själv och barnen att jag som kvinna/mamma/ fru inte kan bli förminskad och behandlad hur som helst. Mina söner ska ju en dag förvalta sitt eget förhållande till sina flickvänner.
Men mitt samvete gnager i mig, familjen, familjen, familjen! Jag har förstört familjen! Vilket jag också fått höra.
Ibland vill jag bara gå tillbaka till det som var, låtsas som ingenting och fortsätta som ingenting hänt( och det vet jag att han också skulle vilja), men då skulle jag bli förevigt fast.
Hur har det här påverkat, skadat barnen? Det snurrar i mitt huvud.
Jag tror din sons uttalande är ett uttryck för att han inte hittat balansen i ert nya liv. Ena dagen känner han så, nästa dag på ett annat sätt. Kanske är han arg och ledsen och det måste han få vara. Tillvaron har vänts upp och ned och han vill ha trygghet. Jag tror att du behöver visa i ord och handling att detta är det val du gjorde för att ni alla ska må så bra som möjligt och inför barnen stå fast vid att det är såhär ni kommer att leva nu, även om du i svaga stunder tvivlar. Både du och barnen kommer att växa in i det nya livet och så småningom blir det en självklar vardag. Har själv gått igenom detsamma och vet hur man tvivlar och tvekar och skuldbelägger sig själv många gånger om… Skriv ned för dig själv varför du lämnade och ta fram dessa anteckningar när du tvivlar. Sträck på dig själv, umgås med människor som ger dig god energi, unna dig att äta nyttigt och bra och ta hand om dig!
håller med dig! Barn ser klart, de har inte lärt sig filtrera som vi vuxna har! Lita på magkänslan!
Hej Magdalena, tack för dina kloka ord.
Jag uttryckte mig nog luddigt i min text.
Det var medan vi bodde kvar i huset och i ”kärnfamiljen” som min son sa detta. Han längtade efter ett boende endast med mig, sin bror och honom själv. Han tycker än idag att detta är det enda rätta att deras far och jag bor åtskiljda.
Min yngsta börjar tycka att detta också är bra nu, för han ser att jag är gladare, lugnare, mer tålmodig.
Jag vet ju själv vilket skick jag var i under en lång period. Så varför längtar jag tillbaka ändå?
Man kan ju inte lägga ansvaret för hur man mår i någon annans händer. Även om man menar väl så är det inte alltid mottagaren uppfattar saken på samma sätt. Jag har ju bara ansvar för mitt eget agerande och hur jag förhåller mig till saker. Tryggheten och tilliten hittar man ju inte i det yttre. Har man personer omkring som man inte mår bra av så måste man ju välja.
Våga ta steget
Ibland så känns det som
om livet helt står still
Och just det man är i
är inte det man vill
Man känner sig så svag
så vilsen och så feg
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg
Då öppnas nya vägar
och man får perspektiv
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv
Och när man blickar bakåt
när man fått distans
så ser man att det svåra
var källan till en chans
Precis, man måste våga ta steget!
”Det första steget mot något nytt är att bestämma sig att inte stanna kvar där man är nu.”
Och det har jag gjort, bestämt mig. Det är en skön känsla.
Och precis som i din text: ”Plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.” 🙂
Kram Petra ❤️
Det låter fantastiskt skönt för dig Josefina att ha kunnat fatta ett beslut. Om jag kommer till Stockholm nån gång kanske vi skulle kunna ses å ta en fika!? Du verkar vara en sån go tjej 😀 Å jag vill ju veta hur allt går!!! Kram ❤️
Absolut! 🙂
Tack för det fina du skrev. Var precis vad jag behövde just idag. Lämnade mitt äktenskap för 6 månader sen efter att ha funderat fram och tillbaka länge (ja år faktiskt). Jag vet så väl att det var rätt beslut, han förminskade mig, och jag kände mig tillslut ingenting värd. Jag krympte och krympte och fick till slut inte plats alls. Men trots detta är det svårt, svårt att känna tilltro till framtiden. Att våga tro att det kommer att blir bra. För det mesta känner jag hur jag blivit starkare av resan jag är mitt uppe i och jag tror på en framtid där jag kommer att må bra och våga vara lycklig. Men sedan i de tyngre stunderna kommer tvivlen och sorgen över att ha misslyckats. Då är det skönt att gå in här och läsa alla kloka ord och tankar. Tack!
Ramlade över en text som jag inte kan låta bli att dela av mig av…Tänk om nästan alla relationsproblem egentligen handlar om att vi inte kan hantera konflikterna som dyker upp längs vägen? Man står ut och åren går…och man samlar på sig ytterligare…till slut är det stendött (eller tom hatiskt) pga följande:
”Här är några följder av att hålla tillbaka konflikter:
• Avstånd: Om du drar dig undan för att få lite luft, ok. Men att i åratal gömma sina känslor placerar dig till slut på en annan känslomässig planet. Den andra parten trampar på utan att veta vad som är fel.
• Avdomnade känslor: Du vill upprätthålla lugnet, men om du fortsätter att ge efter och undertrycka dina sårade och arga känslor kommer de att gnaga sig fram underifrån. Till slut blir det rutin att strunta i dina egna känslor.
• Någon annan: Du startar en kärleksaffär, klagar till dina förstående föräldrar eller dina barn tills de tar din sida – allt detta handlar om att släppa in någon annan närmare än din partner. Det kan handla om att hämnas eller trösta dig själv. Men det är kortsiktiga, fega lösningar som bara förvärrar problemen. De skadar också någon annan – du riskerar att utsätta din älskare för smärta, förvirring och skuld, stressa dina föräldrar och göra dina barns syn på kärlek dyster.
• Det lidande helgonet: När det blir konflikt kan du spela den stackars oskyldiga martyren för att få sympati och kontroll. Detta är en falsk ödmjukhet – i verkligheten försöker du platta till din partner och visa för alla som vill se att du är bättre. Vad du behöver är en rättfram diskussion om dina problem.”
Bra tankar. Tack
Tillit, en sådan skör tråd. När den väl gått sönder blir den aldrig densamma!
Blir sorgsen när jag tänker på hur tillitsfull jag varit, men hur svårt jag har med tillit idag.
Otrohet, lögner och svek gör så ont!
Tar tid att bygga upp men en sekund att riva ner…
Många kramar till dig
Tack för dina ord!
Tog idag steget, efter lång vånda, att avsluta en relation som varit dålig länge, främst, anser jag pga att min fd man stänger sig, inte har tillgång till sina känslor och lyckas såra och förminska mig gång på gång. Han grät men jag grät inte, inte då, i morse, men sen har jag gråtit nästan hela dagen. Samtidigt som jag trodde att mina känslor var helt slut och han, blev vän med sitt ex (som försökte få oss att göra slut och att få tillbaka honom när vi träffades för 7 år sen) på FB, två timmar efter vi pratat,,,, och nu ska jag försöka sluta gråta och gå och sova.
Styrkekramar till dig!
Jag var med om otrohet. I efterhand så har han inte brytt sig något vidare om att bygga upp tilliten. Efter detta är det naturligt att undra om sms och samtal m.m… men har aldrig fått nån större förståelse. Mest fått förminskningar tillbaka och tvärhet. Inte ens direkt efter otroheten fick jag någon förståelse över att veta saker. Frågade jag om att bli visad telefonen så blev de irritetad röst och kroppsspråk… gick inte ihop riktigt med att känna skam och vilja visa trygghet? Är en person som ljuger mycket så frågar jag t,ex vad sitter du och gör på mobilen? Så kan jag inte lita på svaret endå. Aldrig vart i ett förhållande som krossat mig så i självförtroende och självkänsla.. och tillit. Det sitter i ryggraden nu att misstänka såfort det sits vid mobilen gör mycket och att misstro svar man får vid frågor. Känner mig så fruktansvärt rädd… jag kommer inte kunna lita på en enda människa i framtiden.
När man blivit lurad många gånger så är det svårt med tilliten…och när det varje gång visar sig att magkänslan har rätt, att man blir lurad återigen, ja, hur ska man då kunna bygga upp tillit och sin egen självkänsla? Jag lever i ett emotionellt kaos. Umgås med mannen som lämnade mig ”för att han behövde sin frihet”. Men ”glömde” tala om för mig att han redan börjat dejta. Efter ett tag hittade han sitt livs stora kärlek. Jag blev förkrossad. Men den stora kärleken är en dramaqueen som det inte går att leva i en relation med, det insåg han efter tre år. Dessa tre år har jag funnits kvar i hans liv från och till trots allt och han vill inte släppa mig för han säger att han har känslor för mig. Även om den andra är hans livs stora kärlek Problemet är att han är mitt livs stora kärlek. Så nu träffar han oss båda och trivs ypperligt med det, även om hon har en ny man.som inte vet något om detta. Den mesta tiden är jag hos honom, så vi lever vardagslivet ihop, kan man säga. De dagar när hon är hos honom, då är det spänning, passion och fest. Egentligen avskyr jag situationen men ändå kan jag inte bryta mig loss, känslorna är alldeles för starka. Jag förstår att de flesta tycker att jag är helknäpp som utsätter mig för detta och att jag får skylla mig själv för att jag mår dåligt över situationen. Och visst, det får jag ju hålla med om.
Det där är destruktivt som tusan! Huga! Vad har du för tankar om ditt värde? Varför tillåter du dig att bli behandlad så där? Jag är säker på att du är värd bättre. ……Han gör ju sådär för att du okejar det!! Ta makten över ditt liv, jag vet att det går. … Kram påre!!
Åh herregud vad det var skönt att läsa det här inlägget! Har haft en underbar sambo, en snäll och omtänksam man som nog skulle ha riktigt svårt för att gå över gränsen och vara otrogen ”på riktigt”. Och jag är ju egentligen inte särskilt svaretsjuk av mig, inte så att det någonsin har varit ett problem. Ändå har vi utvecklat en svartsjukeproblematik, eller…, jag har det (säger han). Allt började med en kvinnlig granne och bekant som messade fem gånger om dagen. Problemen började väl dagen jag sa att jag inte var bekväm med det och blev bortviftad. Så har det eskalerat, både i kontaktmängd men också i lojalitetsförskjutning. Plötsligt vet jag inte längre om det jag säger går vidare, telefonen blir helig mark och alla mina frågor bemöts med ilska för att han är trött på ”mitt problem” och säger att jag får väl bara välja att tro på honom eller inte. Och då känner jag att det är jag som gjort fel. Men hur ska tilliten finnas där när man delar sina värsta farhågor och bemöts med vrede? Hur ska förtroendet överleva när ord och handling säger olika saker? Nu spelar det iofs ingen roll, för han har redan lämnat mig. Men jag jobbar på att lära mig vilka ,misstag som faktiskt är mina att bära och vilka som inte är det alls…
Hej!
Jag och min partner är i total KRIS!
Jag är uppväxt med föräldrar med alkoholproblem, min mamma gick bort hastigt i cancer nyligen och jag separerade från barnens pappa i ungefär samma veva. Ett riktigt TUFFT år med andra ord.
Sedan träffade jag honom. Inte alls planerat, och blev otroligt förälskad. Han också. Vi är med varandra så mycket vi kan och är otroligt kära och älskar varandra verkligen. Vi kan prata om allt, vår känslighet, sårbarhet, glädje och sorg. Vi är verkligen nära. Men så till problemen: jag är så RÄDD!!!, för att bli sviken, lurad, övergiven osv. Så jag ställer till en massa. Jag är misstänksam och ledsen ofta. Ibland ger jag upp hoppet om oss (mig själv) och tycker att han förtjänar bättre. Jag mår inte bra i det här just nu och inte han heller. Hur kan jag jobba med min osäkerhet och bara luta mig mot honom och älska på? En jobbig grej är att han ofta blir sur och arg när jag är ledsen och behöver honom. Hans ”dåliga” sida så att säga.
Han är också yngre än mig och jag har börjat jämföra mig med tjejer i hans ålder och känner mig inte så attraktiv trots att han älskar min kropp och verkligen tänder på mig.
Vi är på väg ner, mycket på grund av mig, och jag vill inte det!!
Tips å råd?