Miljöerna vi vistas i påverkar oss. Jag vet att du vet, men det uppenbara är så lätt att glömma. Och har vi någon som helst aning om styrkan i inflytandet?
Tänk bara på skillnaden mellan att vistas i ett gråkallt november i fel sällskap, mot ett soligt resmål med rätt person, ljumma kvällar med utsikt över havet, lugn och någonting enastående att äta. Bortom allt vad stress heter.
Kontrasterna mellan behagligt och beklagansvärt.
Vad gör inte relationsmiljön med oss? Timmar, dagar, veckor, månader som blir till år. Vi människor är enormt dynamiska med sinnen under ständig förändring. Hjärnan är likt en muskel som går att träna genom att bl.a. låta sig exponeras för sunda sammanhang och intryck. Med rätt personer nära utvecklas vi alltså rent fysiologiskt.
Ständiga tjafs med en känslomässigt frånvarande partner och vädjande: ”snälla vi kan väl prata!?” En ryggtavla som kommunicerar kyla och härskarteknik. Tänk om vi var i närheten att förstå hur destruktivt detta är för våra kroppar och livspuls. En självbild som blir suddig, uppgiven, negativt gränslös, otillfredsställd, kroniskt saknande efter det som är bättre…
Vi behöver vara extremuppmärksamma och omtänksamma gällande självbilden, så att den inte förorenas och förgiftas av människorna som vill in under skinnet, för att stjäla vår storhet och magnetiskt upplyftande drömmar.
Vilken är den största gåvan du kan skänka din självbild?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – skriv till michael@separation.se
Ständiga tjafs med en känslomässigt frånvarande partner och vädjande: ”snälla vi kan väl prata!?” En ryggtavla som kommunicerar kyla och härskarteknik. Tänk om vi var i närheten att förstå hur destruktivt detta är för våra kroppar och livspuls. En självbild som blir suddig, uppgiven, negativt gränslös, otillfredsställd, kroniskt saknande efter det som är bättre…
…så klokt Michael.
År efter år vistas man i denna marinad av;
”sluta gnäll”, gå upp och lägg dig du är trött!, ” tala inte om för mig vad jag ska göra eller inte göra”, ” du ska inte hålla på med mig”….mm. Kontentan blev tystnad, uppgivenhet från min sida.
Vet att jag kanske skulle ha blivit mer tydlig i ord och handling att jag mådde allt sämre, orespekterad. Försökte ibland, men det hjälpte inte.
Förstår nu hur färgad man blir i förhållandet och att man i början i sitt ovälmående inte förstår att det har med just förhållandet att göra, eftersom det är ett sådant väl inarbetat automatiskt mönster.
Nu, förstår jag det, när pusselbitarna av insikter sakta läggs samman. Pusselbitar som hade varit omöjliga att lägga utan den tuffa separation jag gått igenom.
Mitt jag; blir sakta starkare, friskare och sundare!
I’m getting there!!!
Ta hand om er❤️
Det låter som väldigt kraftfull målbild Maria – ett steg framåt varje dag. Trehundrasextiofem dagar framåt…
Som så ofta i Dina inlägg, väljer jag att låta orden och tanken ligga till grund för olika relationer, inte enbart en parrelationer.
Vi påverkas av alla möten vi gör, mer eller mindre och dessvärre är vi ibland alldeles för anpassningsbara, vi slår knut på oss själva och mister kraft, glädje och energi.
Du skriver att vi behöver vara extremuppmärksamma och omtänksamma när det gäller vår självbild i relation till andra människor, men det kan vara tufft om vi blivit utarmade på vårt eget syre, dvs när det förbrukats av ngn annan.
Idag försöker jag välja utifrån min inre röst, mitt behov och vad jag vill. Jag börjar känna att det som får mig att må bra, det som gör mig lycklig och trygg, finns inom mig.
Det får bli min gåva till min självbild och när jag kan ta emot den till fullo, finns det utrymme att dela den med andra.
Väldigt fin beskrivning Rebecca! Tack för att du delar med dig! Önskar dig en fin dag.
”Jag börjar känna att det som får mig att må bra, det som gör mig lycklig och trygg, finns inom mig.”
Exakt så känner jag med. Det är där det sanna och starka finns. Det som är verkligt!
Ja, mycket verkar handla om att vi helt enkelt väljer det som är sämre än vi kan ha det, med oss själva och med andra. Är det vår självbild å vårt självvärde som är för lågt från början och så vågar vi inte välja bort och istället välja det bästa? Eller ens tro att det finns. Rädslan som tagit över. Eller värst av allt, vi tror att allt är vårat fel och vårat ansvar att fixa. Hm, jag har lovat mig själv att våga välja det jag mår bäst av. Små val…att sluta med det som ger en bitter eftersmak och börja med det som lyfter!!! 😀
Har varit en bra relation. Så länge jag var go och glad och inte ställde några krav. Var lite lagom bestämd men ändå så pass så att han kände att det var bra. Mina intressen kan jag ta upp sen. Mina vänner kan jag träffa sen. Jag öste kärlek över denna man. Tänker jag tillbaka så kände jag ofta att jag fick inte lika mycket tillbaka. Jag till och med kompromissade med mina barn. Ja så är det! Men tack och lov vaknade jag lite snabbare när det gällde barnen. Nu är det ett varannan vecka liv. Jag gör mina saker på min barnvecka, på hans och min vecka blir det lite tråkigt. Bara han och jag. Mycket bråk. Ja det är ju för att jag börjar bli mer jag igen. Men jag är inte så pass mycket jag så att jag vill släppa in honom i mitt liv med mina barn ( ungdomar).
Jag vet inte varför? Kanske för det då blir en miljö som påverkar mig negativt. Som den där lilla rösten inom mig säger, det är inte detta liv du vill ha! Det är nog så. Jag och min partner har många visoner och vi kan prata om resor mm ( ofta över en flaska vin). Men det händer aldrig ngt. Ingen av oss tar tag i det. Jag orkar inte dra mer, har alltid gjort. Varför stanna kvar i detta? Det känns väldigt destruktivt… av och på, mycket bråk.
ok…jag känner igen mig i detta med att orka dra…..men är det ditt ansvar att alltid dra? vad är viktigt för dig och vad vill du? det är det som är viktigt för dig, och det du ska ta ansvar för att blir gjort, era gemensamma drömmar och mål har ni ju båda ansvar för, och blir det inte gjort kan man kanske dela upp ansvaret mer konkret, om båda vill? om jag ringer och kollar flyg, kan du kolla hotellen, vad vill vi göra för aktiviteter och vad ska finnas?
vad är jag värd? jag vet inte?? men jag vet vad jag har…..och är det inte gott nog? vad är nog? get är så många aspekter som ska bli bra, och vissa är nog andra kan bli bättre……och visst, man kan börja om, men vad har man för garantier att det skulle bli bättre nästa gång? inga! och kan eller ska man inte kämpa med att få saker och ting bättre med det man har då? jag vet inte? men jag kämpar på ett tag till iaf……
Den enda gåvan jag kan ge min självbild idag är att bygga upp denna… jag har låtit denna rasa samman totalt… av anledningar som jag själv inte förstår och av orsaker som jag inte heller begriper… mycket är tror jag för att jag inte skall ta plats… inte vilja ”störa” någon annan… och har man tagit sig in på den vägen är det svårt att ändra riktning…
Men nu har jag nog slagit i botten… (eller finns det ytterligare flera därinunder?) Hursom jag har tagit tag i många saker för att bygga upp förhållandet och bli MIG, som jag sidosatt länge… men det är otroligt svårt att byta invanda spår… trots att jag nu ser hur dysfunktionella de har varit…
håller på att stångas med psykiatrin… dessa anser att samtal är modellen… och ja det är bra… men jag har ju pga mitt yrke förmåga att läsa in vad terapeuten vill höra… (ja jag vet att detta är totalt kontraproduktivt, men är nog en del i min sjukdom att vara tillags att svara rätt inte orsaka problem) har däremot hittat en familjerådgivare med skinn på näsan… hon ”genomskådade” mig på en gång!!! Spännande! Men jag behöver ha något nytt i MIN utveckling (inte bara i familjerådgivningen) Skulle vara intressant med KBT… skulle ju behöva ändra mitt beteende..? Hur skall man sätta krav på sjukvården? Får reda på fredag om jag kan få gå på något sådant… hur gör jag annars? vet att jag behöver det för att utvecklas och kunna ge mig denda gåva till min självbild…
Oj oj. Så negativt mitt äktenskap har påverkat min självbild. Och jag förstod det inte ens! Nu ett halvår efter brytningen börjar jag kunna se vad äktenskapet egentligen gjorde med mig i förhållande till hur jag ser på mig själv. Och då är det bara det yttre lagret jag fått syn på ännu.
Tänker att den största gåvan jag kan skänka min självbild är att ta hjälp av mina vänner. Tro på dem när de säger och visar hur mycket de uppskattar mig. Låta den bilden för evigt måla över den bild som mitt förhållande med exmaken gav mig.