Jag minns en vän som för flera år sedan sa: ”Jag har gett upp hoppet! Jag kommer inte att träffa någon. Det är bara att inse! Har ställt in mig på att det kommer att bli bra att leva som singel.” En månad senare var min vän upp över öronen förälskad. Han är fortfarande tillsammans med samma kvinna och de är ett fantastiskt fint par.
De allra flesta människor längtar efter någon som ska vara delaktig i att göra deras liv så bra som det bara går. En person som får oss att känna att vi inte vill vara någon annanstans än just i hans eller hennes sällskap. Någon att hålla om när vi ser vår favoritserie framför datorn i sängen, åka en tur med i ett begynnande vårlandskap, planera framtiden tillsammans med, gå runt i mataffären en torsdag då det ösregnar ute, älska och skratta…Det finns så enormt många dimensioner i tvåsamheten som drar likt kraftfulla magneter.
Nu skulle jag kunna leverera en av de största klyschorna som existerar i mina öron: ”Du måste älska dig själv först – innan du träffar någon.”
Hur många människor tror du att det är som älskar den egna personen?
Inte många: utan det handlar om att lära sig att respektera sig själv, och att ha vanor som gör att vi går upprätt genom livet. Och att kunna stanna upp och tänka/känna: ”Den här stunden i värmen är helt fantastisk! Konsten att kunna njuta av de ”små” sakerna – förnöjsamhet.
Igår var jag ute med min ena dotter och mamma på stan. Liksom min nya kära vän: en belgisk malinois. När min mamma och dotter var inne i butiker, njöt min vän och jag i solen. Flera fantastiskt trevliga människor stannade till och frågade om hunden vid min sida. Vänliga och avslappnade samtal som gav skön energi. Det jag vill få sagt genom den här upplevelsen: vi behöver inte gå ut och jaga efter möten. Potentialerna finns där ständigt. Du måste inte älska dig själv, utan vara närvarande, vilket för mig handlar om att träna sig i att vara öppen och känna tacksamhet.
Jag vet att vi alla genomgår perioder då vi känner oss allt annat än närvarande. Istället är det frustration och ensamhet som är våra följeslagare. Men jag vet att allt det där kommer att passera och ersättas av någonting som får dig att le igen.
Paradoxen när det handlar om att träffa rätt partner, är att både kunna känna stark längtan och samtidigt ”ge upp” – överlämna sig själv till att ovissheten är ok. Bli en god vän till den egna personen. Öka på kunskapen om vem du egentligen är Det syns så tydligt på vilka som nått dit. Det är attraktiva drag som utstrålar: ”Detta är en skön plats att hänga på!”
Jag önskar dig en fin lördag min bloggvän och tänk på att det är den 1 april!
Michael Larsen – relationscoach
Härskartekniker och narcissism – webinar den 11 april kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Never say never
Precis så är det! ❤ Man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det. Det är förmodligen därför jag har varit (och är) älskad och älskar tillbaka. ❤ Det är lönlöst och fruktansvärt svårt och ”avtändande” att försöka älska en människa som hela tiden klankar ner på sig själv som person och på sitt yttre. Absurt fåfängda personligheter är också svåra att älska… Utstrålar någon glädje, självförtroende och att man är bekväm med med sig själv så syns det och människor tar kontakt oavsett om man är ”samhällsperfekt” eller ej. Det är attraktivt när människor har accepterat dem själva och när de är säkra utan att för den delen vara dryga! Finns inget bättre än charmiga, jordnära och hövliga människor som har nära till skratt! ❤❤
Jag håller med om det du skriver Michael. Och jag lever nog också så – försöker att både erkänna min längtan och ”ge upp” i bemärkelsen acceptera livet utan tvåsamhet och försöka göra det bästa av det. Däremot tycker jag tyvärr inte att det finns en tydlig koppling mellan att tycka om, eller t om älska, sig själv och att träffa någon. Jag utstrålar nog trygghet i mig själv, därför att jag hade turen att växa upp i en familj som gav mig den gåvan. Men jag har blivit sviken och lämnad av män ändå, och då har jag ändå försökt vara noga med signaler, jag är inte den som kastar mig in relationer för att jag inte klarar ensamhet. Så jag värjer mig mycket mot den där ekvationen självrespekt=att träffa en bra partner. Jag tycker faktiskt inte att det finns ett likhetstecken däremellan.Men – med det sagt – den enda livslånga relation man har är med sig själv, så det är ändå värdefullt att utveckla den.
Kul med hund! Jag funderar också på att skaffa en hund till sommaren. Och i dagarna flyttar en ensamkommande ung kille från Afghanistan in i mitt hus. Tillsammans med mina barn och mina föräldrar blir det en kombination av relationer som för mig alltid har varit fina – dem mellan föräldrar och barn, och med djur. Och jag försöker hitta acceptansen i att det som inte har fungerat i mitt liv är kärleksrelationer till män. Den senaste mannen jag älskade kände jag ett starkt band till och vi hade det otroligt bra tillsammans. Jag såg verkligen framför mig en tid i livet med det du beskriver, torsdagarna i mataffären… Men han lämnade mig från en dag till en annan, och mitt hjärta värker fortfarande efter dryga två år. Det var hans spöken som spökade, inte mina, men det hjälpte inte tyvärr.
Tack för alla otroligt tänkvärda och kloka inlägg! Särskilt detta…
Jag kanske aldrig kommer älska mig själv fullt ut men jag har tränat och slitit hårt för att bli närvarande och modig nog att släppa in. När jag nu gjorde det fullt ut var det till någon som inte är som de tidigare. Jag gjorde tvärtom. En trygg, lugn och inkännande man. Jag vågade! Tog inget för givet men värderade inte heller varje detalj och situation. Tog dag för dag.
Plötsligt kände han sig trängd och kvävd. ”Allt gick för fort. För tidigt ändå efter lång relation och sep(halvår)? ”
Nu sitter jag kvar här och har svårt att förstå vad som hände.
När två vuxna människor väljer varann, tittar varann i ögonen och säger Det är vi nu… och det byts mot att en flyr och plötsligt undviker den andre… jag vägrar tro att känslorna är borta. Vilket sätter mig i väntrummet…:(
Jag har ju träffat rätt.
Hehe! Hundtricket! Funkar alktid! 🙂
Åh så härligt att läsa! Sådana dagar när man lyckas så njuter jag fullt ut!
Men hur gör man för att ”landa” i det ”lugnet/acceptansen” oftare..??
Tack för det du skriver☀!!
Mvh Kristina
Så många ord som man vet om, som man glömmer. Att försöka leva ihop med en människa som inte har en klar självbild o klankar ner på sej sej, fast hen har passerat halvtid. Att höra detta gör att man går sin väg. Personen har oxå då svårt att visa känslor mot andra partnern, då den är så upptagen med att tycka synd om sej själv. Nu blev det ett kort möte, för jag vill inte slösa min tid. Jag lever hellre ensam än att försöka få något tillbaka, vilket jag inte fick. Jag gav o gav utan resultat. Nu känns lugnet komma tillbaka.
Har tidigare fått uppleva Narsesism, blev kvar i 30år, och lyckades ta mej ur dennes grepp. Men Ännu efter 5 år är jag ändå inte fri från den personen.
Sorgen inom mej, rädslan som finns, kommer jag aldrig att bli av med. Vet att jag är omtänksam, bryr mej om andra människor. Men ensamheten är trygg.