Ibland kan jag inte låta bli tänka att vi till vissa delar lever i en tillrättavisande/undervisande kultur. Någon skrev till mig och frågade (vilket händer någon gång emellanåt) om hur jag såg på mitt eget bekräftelsebehov. Frågan i sig var helt ok, men tonen: utropstecken, uppmaningen att läsa den och den boken etc.

Svaret på frågan: ja, jag har bekräftelsebehov.

Vem har inte det? Skulle du t.ex. vilja leva i en relation utan att bli bekräftad? Vill jag bli bekräftad av bl.a. er läsare? Mina bloggvänner. Självklart! Det ger mig näring, energi och inspiration. Det skapar band emellan oss.

Till det jag egentligen ville få sagt – två frågor att ställa oss själva ikväll:

  • Hur visade jag kärlek idag?
  • Vad fick mig att känna mig älskad?

När vi är emotionellt utsvultna blir vi självklart hungriga. Desperat hungriga. En partner eller om vi själva håller oss på känslomässigt fattig näringskost, berövar det mest mänskliga i oss: det urdjupa behovet av att känna sig sedd och erkänd.

Ingen person vill känna sig osynlig (förutom i vissa genanta situationer). Om vi vill vara elaka (vilket vi självklart inte vill), är det ignorera som gäller. Prata förbi, inte ställa frågor som reflekterar: ”jag bryr mig om dig. Du är viktig i min värld.” Vi kan alla omedvetet missa och därför behöver vi emellanåt stanna upp:

Hur visade jag kärlek idag?

Hur bemötte jag personen i kassan då jag hämtade take away kaffet? Hur mötte jag föräldern på dagis/skolan? Lyfte mina ord partnern/vännen? Vilka uppbyggande gester och tankar riktade jag gentemot mig själv idag?

Vad fick mig att känna mig älskad?

Fick två röda hjärtan på sms av min ena dotter, ”saknar dig” från min andra. Ett telefonsamtal när jag var ute och gick från pappa: ”jag är stolt över dig.” Min systers omtänksamhet. En bild på ett hus som någon skickade. En vacker dam i 95 års åldern som strök min hand…

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se