Just nu, någonstans, står en kvinna framför spegeln och tänker: ”Jag har blivit tjock.”

Just nu, någonstans, tänker en man: ”Jag måste sluta vara så arg.”

Just nu, någonstans, sitter en pappa i en bil och tänker: ”Jag måste vara mer med barnen.”

Just nu, någonstans, är en ensamstående mamma ute och går och tänker: ”Jag måste bli snällare mot mig själv.”

Vi kan inte ens föreställa oss hur oändligt många människor i vår omgivning, som just i detta nu, inklusive vi själva, går runt med en längtan om förändring.

Den ensamstående mamman, samt kvinnan framför spegeln, har kanske bilden av att förändring kräver en enorm insats, att det är ett berg de måste bestiga för de skall må bättre. Mannen i bilen har kanske tänkt samma tanke hundratals gånger utan att någon förändring skett, förutom att skuldkänslorna kopplat ett ännu stramare grepp om honom.

Två små ingredienser är vad som behövs för att förändring skall ske:

”Jag är VÄRD…” i kombination med HANDLING.

”Jag är värd”, betyder att vi upphör med självsabotage och bortförklaringar, men framförallt att vi avslöjar den icke kärleksfulla och hänsynslösa kritikern i våra huvuden, som säger:”Du är för tjock, för arg, dålig pappa/mamma och förresten, så har du alldeles för mycket att göra än att hålla på med sån här skit.”

Det kan vara så att din kritiker måste försättas i en långvarig exil. Jag är ingen anhängare av ”Quick fix”, men däremot av att tankar är levande och att vanor ger resultat.