Det är sent på kvällen innan avresan och till det fladdrande skenet från ett gigantiskt stearinljus frågar munken mig:
”Michael, why did you come here?”
”Jag tyckte inte om den jag var på väg att bli” svarar jag.
Han: ”vi har haft ganska många från din bransch här; varma, trevliga, intelligenta… men vad som ofta slog mig, var att de alltid hade svaren. Metodiska och på många sätt kloka tankar. Men emellanåt lät det så inarbetat, som om det inte fanns utrymme för djupare eftertanke. Ser det inte i mig min broder.”
Han fortsätter: ”du hade det redan. Du tappade bara sikten för ett tag, men förlorade aldrig. Tystnaden har varit bra för dig. Viking från norr med ett medelhavshjärta.”
De 11 munkarna i halvcirkel omkring oss skrattar. Energin är obeskrivlig.
”Michael! Under medeltiden var vår tro på många sätt förvanskad av människor som ansåg sig vara ljusets representanter. De förföljde oliktänkande, brände kvinnor, kastade män utför stup… mycket blod har runnit nedför de här sluttningarna. Vi lärde ut kärlek, sanning, andlighet… men levde mörker. Tror du att dessa representanter såg sina handlingar som onda? Nej!”
Han berättar vidare med en berörande skärpa:
”En av de vanligaste och farligaste mänskliga egenskaperna är förmågan att stänga av. Det kan göra oss extremt effektiva, handlingskraftiga och t.o.m. omtyckta då det mixas med charm, men…”
”Alla har sin berättelse till varför de kan slå av och vi bör försöka förstå dem givmilt, men att samtidigt tysta sig själv här inne… Anpasslighet kan döda! Helig vrede kan vara bra.”
Avstängning får prästen, läkaren, advokaten, politikern, affärskvinnan, partnern att göra de mest otänkbara och oförutsägbara saker. Avtrubbning är som du vet ett psykologiskt/andligt skydd, men samtidigt är det porten till helvetet mellan människor. Vi måste för allas skull se oss själva med klar blick och orka stå med öppna händer.”
”Nu har du fått perspektiv och kan se med större ögon. Du är älskad av många!”
Tacksamhet, insikter, förståelse, sammanhang, mening och villkorslös kärlek.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Kram 😀
OJ! WOW!
Jag stänger av, jag har lärt mig göra detta för att inte falla. Hade jag inte utvecklat denna förmåga hade jag nog inte orkat alls, ryggsäcken är för tung.
Jag har börjat öppna mig så smått för ett fåtal personer, bl a psykolog och läkare. De som inte har denna profession är jag beredd att förlora närsomhelst, tyvärr är det så mitt liv sett ut.
Jag hajade verkligen till när jag läste detta inlägg. Men om man faller oavsett om man öppnar sig eller sluter sig, hur ska man då göra? Jag vill lita på människor, jag vill tro att de ska finnas kvar för mig men när man i 40 år levt med vetskapen om att när man faller så försvinner människor helt, vad ska man då göra? Jag litar inte på människor annat än som ytliga vänner, jag släpper ingen inpå livet för vem skulle stå ut med mig och orka med mig.
Detta är min verklighet i mitt snart 45-åriga liv, det har alltid varit så. Utan min avstängning hade jag troligen inte orkat, folk tar livet av sig för en bråkdel av min ryggsäck. Men jag har vägrat låta det ske, jag vägrar ge upp, jag vägrar låta mig falla för livets svårigheter. Att stänga av handlar om överlevnad.
Jag hoppas någon få möta en person som jag kan våga lita på, det behöver inte vara en kommande partner utan en vän som inte kräver en massa i gengäld.
Jättebra för dig att du börjat öppna dig för någon, jag har inget ”smart” att säga mer än att det du beskriver berör mig. Jag vill tro att mitt bagage är ganska ”lätt” i jämförelse men jag känner ändå igen mig, man blir själsligt ensam utan att ha någon som kan förstå, bry sig om eller veta om…Jag önskar dig en ljusare framtid, kram.
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver, Ensamståendamamma! Människor försvinner när jag visar mig svag eller när jag säger ifrån. Har också jättesvårt att lita på folk, har därför inga vänner, enbart några ytliga bekanta som jag pratar väder och vind med. Har fått en remiss från vårdcentralen till en psykolog som verkar jättebra, har bara varit hos henne en gång. Men hoppas att jag med hennes hjälp ska kunna få lite ordning på mitt liv. Jag hade inte heller orkat utan avstängning.
oj jo jag känner igen mig i din berättelse……..och jag känner igen att ’vänner’ inte vill veta vad som händer….jag ser dom inte som vänner, de vill inte bli indragna och de bryr sig inte om om ngn har det svårt, det är i mitt huvud farliga människor som inte är att lita på. Sen har vi även dom som så fort du berättar ngt personligt vänder det emot dig och idiotförklara dig för det…..inte heller ’vänner’. Vänner lyssnar och säger att de vill träffas, de kommer inte alltid springandes men de försvinner inte och är inte elaka…..men även om dessa människor finns så måste vi ju kunna behålla tron på mänskligheten iaf? mod vänner, hittar er strategi för att veta vem som är vem….kram
Fantastiskt underbart! <3
så underbar berättelse! tack för att du delar dina äventyr med oss! och så spännande! jag tänkte att den farligaste egenskapen hos människan är hennes förmåga att stänga av för då kan vi döda urskillningslöst………och det är så svårt att prata om saker som rör alla men alla har olika uppfattning om och alla vill olika. Jag har hamnat i situationer där flera i en grupp varit överens om att ngt bör göras, men ingen vet vad och jag har fört upp det till diskussion och plötsligt så vill ingen stå för vad de sagt, så där står jag ensam och babblar…..det kändes väldigt tydligt då att världen kommer inte att gå under för att de onda vinner utan för att de goda inte gör ngt åt det………och mitt självförtroende fick sig en rejäl knäck….men måtte jag aldrig bli så knäckt att jag inte vågar stå för det jag tror på och tala för det som är viktigt för mig!! jag blev så glad att läsa vad du fått lära dig att det också är mina egna tankar, då kan ju inte jag vara helt ute och cykla iaf…….tack!
Om man stänger av har man förlorat både sig själv och andra. Hellre att det gör ont än att klippa av, för då lever jag. Att låsa in sig själv för att passa in hos andra är för mig ingen väg att gå längre. Något vill ut ut buren ändå och sparkar tills det knäcker fundamenten och kraschen fördärvar allt. Bara en fråga om tid. En spillra blir det enda som blir kvar. Att låta känslor skölja över, komma och gå, blir som en katarsis. Tänk hur en tvättmaskin fungerar. Att stänga av är att låsa sig ute och tappa bort nyckeln, som att inte vilja förstå. Bättre att känna både sorg och glädje än att vara avtrubbad och förtränga. Det blir bara ytterligare sten på bördan. Så tänker jag…
Låt stormen komma bara, gå längst ut på klippan och ta emot den med öppna armar. Känn den och acceptera den. Stå kvar med fötterna fast i marken. Den blåser över och bedarrar, det blir stiltje igen. Havet blir lugnt… Och hjärtat…
…..och man är för alltid förändrad…. 😉
– Tack Bo !!
Ja.. Just nu, kniper jag mig fast med tårna på klippan. Men med dina ord på vägen, så känns det lättare att greppa mig kvar med två stadiga fötter – i tron på, att kunna stå kvar i denna otroligt starka vind som omsluter mig..
Det kommer krävas både mod och styrka att stå kvar – Men jag ska segra !!!
Tack igen för dina ord – det gav mig mod att stå kvar – hålla ut. / Lotten.
Tack själv Lotten!
Berörd av detta. ❤ vet allt redan men det är våra Egon som mindfuckar hela tiden.
Men uppvaknandet är på gång globalt sett och ALLA ska med på båten! Tack för denna delning Michael