Kärleken försvinner sällan över en natt, utan monteras ner över tid. Dagliga vanor av kritik, respektlöst ifrågasättande, enbart praktisk kommunikation, inga gemensamma mål, och inställningen av att ta kärleken för givet; att den på något magiskt sätt skulle vara självladdande. Och att vi växer ifrån varandra.
Och så i en hel del fall kommer dagen då insikten tränger ned i medvetandet: ”jag älskar inte henne/honom längre. Känner ingen attraktion!” Och så uppstår den fruktansvärt starka inre konflikten: ”men barnen! Hur ska de ta det? Hon/han är ju så oerhört snäll och omtänksam. Vi bor helt fantastiskt.”
Så vi väntar och hoppas på att de rätta känslorna ska ta plats igen. Vi påminner oss själv om allt som vi har anledning att vara tacksamma för. Många av oss avskyr att såra, så vi skjuter samtalet på framtiden, allierar oss med tålamod och hopp.
Vi tror eller är övertygade om att vi skyddar den andre genom att inte berätta vår sanning. Kropp och psyke reagerar på konflikten genom bl.a. sömnlöshet och ångest.
Det är oerhört smärtsamt för en empatisk person att tvingas såra någon. Tänk att behöva säga till den som vi delat år och minnen tillsammans med: ”jag är ledsen men jag har inte de rätta känslorna längre. Jag har under lång tid i det tysta kämpat med mig själv. Jag kan inte fortsätta så här.”
Hur vi än gör så kommer vi att såra om kärleken är borta. Vi kan inte leva ett liv helt dominerat av skuldkänslor, obehaget att säga hur de är och av känslomässig välgörenhet.
Det praktiska är inte enbart praktisk, utan laddat med känslor vilket gör det hela så komplext och svårt. Men tänk så här: var varsam med en annan människas och din egen tid, då livet inte går i repris. Förtjänar inte hon eller han att få vara tillsammans med någon som älskar henne/honom? Bör inte även du få uppleva kärlek?
Michael Thor Larsen – relationscoach
Precis så upplevde jag det och jag tror många, många andra. En dag står man där ångestfylld och med motstridiga känslor och inser att det här är inte bara en liten svacka som kommer att gå över så fort vi har mer tid, solen skiner och vi kan ägna oss åt varandra, vad gör man?! För mig var det oerhört viktigt att bara erkänna det för mig själv. Jag minns han frågade mig -du älskar mig väl fortfarande och jag svarade -såklart att jag gör. I det ögonblicket ljög jag för honom för att inte såra men värre var att jag ljög också för mig själv. Jag insåg att jag faktiskt inte älskar honom längre. Det här är komplicerat för man minns ju hur mycket man en gång älskade och man tycker att man borde fortfarande kunna hitta tillbaka till dom känslorna och förlåta allt som gjorts och sagts. Så man försöker och försöker. Till alla er som känner just denna vanmakt skulle jag vilja säga att för mig var det viktigt att erkänna det först för mig själv. Senare sa jag det till honom så här; jag är ledsen men jag känner bara inte samma längre. Det var det mest ärliga och minst dramatiska sätt jag kom på att säga det för alla vet ju att man inte kan hjälpa vad man känner. Man kan inte tvinga fram känslor. Detta har varit en oerhört svår process med många diskussioner, stora bråk och gråt men det är små steg framåt i sakta takt. I vilket fall som helst så börjar det med att man måste erkänna det för sig själv först, vara ärlig mot sig själv.
Jag är och har varit i denna vånda under så lång tid. Ifrågasätter mig själv då jag har allt som jag strävat efter. Trygghet, en partner som vill mig väl, två fina barn… Men känner ingen ömhet inför min partner eller vilja att vara nära om än han förtjänar det. Det tär på oss båda och jag önskar att känslorna skulle infinna sig igen om än jag börjar tvivla på att det kommer att hända då jag gått med denna känsla i fyra års tid.