Kärleken försvinner sällan över en natt, utan monteras ner över tid. Dagliga vanor av kritik, respektlöst ifrågasättande, enbart praktisk kommunikation, inga gemensamma mål, och inställningen av att ta kärleken för givet; att den på något magiskt sätt skulle vara självladdande. Och att vi växer ifrån varandra.

Och så i en hel del fall kommer dagen då insikten tränger ned i medvetandet: ”jag älskar inte henne/honom längre. Känner ingen attraktion!” Och så uppstår den fruktansvärt starka inre konflikten: ”men barnen! Hur ska de ta det? Hon/han är ju så oerhört snäll och omtänksam. Vi bor helt fantastiskt.”

Så vi väntar och hoppas på att de rätta känslorna ska ta plats igen. Vi påminner oss själv om allt som vi har anledning att vara tacksamma för. Många av oss avskyr att såra, så vi skjuter samtalet på framtiden, allierar oss med tålamod och hopp.

Vi tror eller är övertygade om att vi skyddar den andre genom att inte berätta vår sanning. Kropp och psyke reagerar på konflikten genom bl.a. sömnlöshet och ångest.

Det är oerhört smärtsamt för en empatisk person att tvingas såra någon. Tänk att behöva säga till den som vi delat år och minnen tillsammans med: ”jag är ledsen men jag har inte de rätta känslorna längre. Jag har under lång tid i det tysta kämpat med mig själv. Jag kan inte fortsätta så här.”

Hur vi än gör så kommer vi att såra om kärleken är borta. Vi kan inte leva ett liv helt dominerat av skuldkänslor, obehaget att säga hur de är och av känslomässig välgörenhet.

Det praktiska är inte enbart praktisk, utan laddat med känslor vilket gör det hela så komplext och svårt. Men tänk så här: var varsam med en annan människas och din egen tid, då livet inte går i repris. Förtjänar inte hon eller han att få vara tillsammans med någon som älskar henne/honom? Bör inte även du få uppleva kärlek?

Medberoende och att bryta den känslomässiga fångenskapen – webinar lördagen den 2/5 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach