Två slags ensamhet som känns skrämmande för de flesta av oss: den som gör ont därför att vi längtar efter någon att dela livet med. Och den som smärtar därför att vi är ensamma i tvåsamheten.
En kvinna berättar: ”Det är som att tvingas välja mellan två helveten. Jag känner mig så fruktansvärt ensam tillsammans med honom. Han bryr sig verkligen inte om mig! Jag vet att jag borde ha gått min väg för länge sedan, men rädslan för det okända och att kanske aldrig få träffa någon igen!”
Våra parrelationer påverkar oss på djupet! De formar våra tankar, känslor, drömmar, synen på kärlek och självbilden. Jag pratar med både dem som längtar efter att få älska och bli älskade, och dem som är kvar i det emotionellt döda av ångest för att behöva möta vardagen på egen hand. Många år av vanor tillsammans med en annan människa gör oss ”trygga”, även om det innebär emotionell svältkost.
Jag samtalar med mannen: ”När jag lärde mig att orka stå ut med ensamhet för att en dag kunna möta kvinnan som jag längtade efter, var det som om en stor tyngd plockades bort från mig. Jag slutade att jaga på nätet och krogen. Stegvis blev mitt eget sällskap ok och så småningom kunde jag t.o.m. uppskatta det.”
Vi är programmerade till övertygelsen om att tvåsamhet är det enda som kan göra oss lyckliga. Men det går att uppnå vila i att kunna vara med sig själv. Det må emellanåt kännas trist att inte kunna dela upplevelser med någon, men kom ihåg att det finns andra där ute som längtar efter liknande som du. Möten uppstår ständigt eftersom det är en naturlig rytm av livet. Vårt jobb är att se till att vara så pass hela på insidan att vi har någonting att ge. Och att kunna ta emot! Göra upp med det gamla bagaget så att vi inte är känslomässigt invaderade av de tidigare relationsupplevelserna.
Kvinnan överst i texten, lärde sig att känna vad en parrelation i grunden handlade om: samhörighet, respekt, tillit, känna sig värdefull och synlig. Kärlek helt enkelt! Det gav henne kraft till att agera och inte längre sitta förlamad av mentala/emotionella låsningar.
Hur ser kärlek ut i dina ögon?
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Att känna sig ensam i tvåsamheten – webinar imorgon måndag den 5/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Härskartekniker och narcissism – webinar den 8/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Så sant…däremellan befinner jag mig just nu…ensam två…ensam…
Jag befann mig där i många år. Men till slut insåg jag att det var värre att vara ensam tillsammans med honom än själv. Ensamhet i tvåsamhet bryter ner. När jag väl fattat beslut att lämna och vant mig lite mer med att vara själv så känns livet på något sätt åndå mycket rikare. Jag kan fylla mitt liv med det innehåll jag vill ha. Jag kunde vara mer närvarande med barnen när jag inte var absorberad av våra relationsproblem. Det ledde till närmre relationer till mina barn.
Jag trivs nu mer med mig själv. Känner mig själv bättre och tycker om min egen tid. Det skulle vara härligt att möta en man att dela livet med men bara om det verkligen känns rätt. Jag behöver inte en man i mitt liv av rädsla att vara ensam. Det skulle vara en bonus i ett liv som jag nu trivs i. Det är en stor skillnad i den känslan.
Jag mår bra och har det bra. Rätt man skulle vara en bonus i form av delad glädje, delade upplevelser, härliga samtal och gemenskap. Fin fysisk närhet, attraktion, respekt, att ha genuin omtanke om varandra, skratta ihop, stötta varandra i det svåra är sådant som skulle vara härligt. Dessa saker längtar jag efter. Men jag lever hellre ensam resten av mitt liv än går in i en relation som inte är bra. Jag vill aldrig mer känna mig ensam i en kärleksrelation.
Jag uppskattar verkligen att läsa det du skriver. Det finns så mycket igenkänning i det. Så mycket som jag själv har kommit till insikt om. Dina texter blir en påminnelse om vad jag aldrig mer vill ha och ger mig ny kraft att hålla fast vid det jag vill ha och leva. Och att verkligen vara klar över vem jag själv är och vad jag själv ger i en relation.
Men allt är ju inte svart eller vitt. För min del var det liksom marmorerat. Vissa bitar i vårt förhållande var oerhört bra och gjorde oss till ett bra team. Och vissa bitar var ganska urusla. Och de skavde. Men det finns väl alltid något som inte är perfekt hos alla? Blir så förvirrad över mitt beslut att lämna. Bott isär i över ett halvår men saknar honom. Oftast. Livet alltså!
Håller med Helen. Det är så enkelt att skärma ut alla brister hos partnern och sitta och jaga upp sig på sin kammare. Och visst,lever man i en relation där man alltsomoftast inte får vara i fokus,blir negligerad eller bortglömd så visst smärtar det. Men alla är vi ju människor i olika faser av livet och det kanske är framför allt i ungdomsåren innan livets allvar med småbarnsår karriär och annat griper tag i en och kräver sitt som vi helt och fullt kan gå upp totalt i en relation.
Och kanske också sen när barnen flyttat ut och vi har mer tid plats och kanske kunskap att närma oss en annan människa.
Men då har vi ju också fyllt ryggsäcken med så mycket,egna normer värderingar behov och spöken.
Och så ska vi då träffa mr right som liksom ska köpa allt det där,även det som försvårar relationsbyggande.
Så ibland känns det som att två st ms och mr right kan hitta varann.
Vi andra får liksom stå på sidan och se på och tänka,att jaja jag får väl vara utan då.
För jag har minsann också mina rädslor som sätter pinnar i hjulet.
Min ovilja eller oförmåga att acceptera min nya partners brister och åsikter.
Man stelnar ju en hel del när man blir äldre och är inte längre lika böjlig.
Kanske man måste inte sänka kraven,men omvärdera dom och se vilka kriterier som är viktigast och försöka hitta rätt just där.
Sant Åsa! Jag försöker tänka förnuftigt och framåt: jag kommer träffa någon som det blir lättare att leva med. Men samtidigt tänker jag att denna någon kanske har andra ”brister” som min förra inte hade. Mitt och ex och jag var tex bra på att hålla ordning hemma med prylar och sånt. Träffar jag en ny som är helt underbar men en riktig slarver så är jag ju där igen. Att ta det goda med det onda. Och kommer jag klara det? Isåfall borde jag väl likväl klarat att vara kvar hos mitt ex?
Det skrämmer mig att behöva utforska en ny man med dess bra och mindre bra sidor.
Ja, jösses vad funderingar. Blir spännande att se var man befinner sig i livet om några år. Än vill jag vara ensam. Och sörja klart mitt förra förhållande.
Jag har levt ensam i tvåsamhet i 13 år. Bestämde mig för att lämna och plötsligt ville han vara delaktig. Det har gått rätt bra sedan dess och jag började smått tro på att vi kunde hitta det som gör livet värt att leva tillsammans.
Jag hamnar i en riktigt stressig situation på jobbet samtidigt som jag i ett halvår varit mycket trött. Läkarna kan ha funnit varför nu och allt detta sammantaget har gjort mig extremt energifattig. Har även en sjuk pappa och hans fru som jag tar hand om själv för att jag är ensambarn. Fyra barn oxå…Hemmet är ett rent kaos dessutom och vi har ett jättestort hus och gård.
Nu när allt hamnat på sin spets så visar sig hans ego och hans brist på empati och ansvar i tvåsamhet så klart igen och jag vet inte vad jag ska göra nu. Så länge jag har ork att driva vårt förhållande och vara familjens projektledare så funkar det hyggligt men nu när jag inte gör det så händer inget mer än att jag får pikar om hur tråkig jag är eller så händer inget alls. Jag vet inte hur jag ska orka och hur jag ska gå vidare
Jag tänker Karin,är det kanske du som ställer orimliga krav på dig själv?
Att bördan du bär är inte hans att dela.
Att du kanske borde prioritera om,istället för han gå in och avlasta.
I min relation som varade i 20 år så byggde jag högre och högre torn som blev allt svårare att bemästra.
Jag klarade inte att skala av och skära ned.
Jag hade en fantastisk sambo som ställde upp i vått och torrt.
Men det gjorde bara att jag byggde ännu mer för att jag trodde att lyckan fanns där högst upp.
Nu sitter jag här med backspeglarna på och ett kraschat förhållande.
Jag såg inte att det var jag som hade behövt ta bort ingredienser och försökt avlasta mig själv med att säga,jag orkar inte jag vill inte. Ingen partner ska behöva gå in och ta den andras bördor mer än tillfälligt.
Nu har jag ingen aning om det är så ni har det.
Men för oss var det så och hans välvilja skadade oss mer än vad den hjälpte.
Jag blev aldrig tvungen att sätta stopp för mig själv och rädda relationen.
Instämmer fint skrivet.
Viktigt att ta hjälp, så man lär sig att lyssna på varandra på rätt sätt.
Har man småbarn, så försvinner oftast orken och man kör bara på rutin.