Eftersom det tillkommit många nya bloggvänner den senaste tiden kommer här ett tidigare inlägg.
En person skrev att hon inte vågar tro på relationer igen. Jag känner inte hela historien, men att hon blivit fruktansvärt sårad råder det inget tvivel om. Jag förstår henne och varför utsätta sig igen?
Som jag ser det utgår vi från antingen rädsla eller kärlek. Rädslan kommer från början inte inifrån oss själva, utan från erfarenheter som blivit en del av tanke/känslosystemet.
Det som händer när vi hamnat i en spiral av negativa övertygelser om relationer, är att vi ser och hör sådant som bekräftar och stärker vår uppfattning. Vi blir så att säga betingade till att reagera på separationer, skilsmässor, otrohet, svek och bygger automatiska kopplingar. Förhållanden = går inte att lita på någon = rädsla/obehag = jag håller mig borta. Vi pratar med likasinnade om hur ”det inte går att lita på män” och hur ”komplicerade och nyckfulla kvinnor är.” Bokhyllan fylls utav sorgliga biografier.
Vi måste få möta sorgen, rädslan, ilskan, misstänksamheten och allt annat tungt vi känner i en accepterande och förstående omgivning. Tankar och känslor behöver få uttalas utan att de blir värderade och att smarta lösningar genast levereras.
Vi kan inte släppa något förrän vi upplevt det fullt ut: ”kommer aldrig våga tro på en relation igen” måste få kännas hela vägen in. Vi kan behöva fråga oss själva: ”vad är det jag skyddar här inne genom att inte tro igen? Vad är det jag är så rädd om?” Svaren bör respekteras.
Senare, långsamt, långsamt kan andra små tankar få börja flirta med oss: ”tänk om det är möjligt? Kanske finns det människor som står kvar.” Individer kan såra och bete sig vidrigt, men inte kärleken. Det finns goda bärare av den och det är faktiskt något vi gradvis kan välja att börja tro på.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Precis där är jag nu. När någon närmar sig så backar jag instinktivt. Skulle inte klara av ett svek till. Så jag antar att det är för tidigt än. Känner mig väldigt ensam trots mina barn. Men hellre ensam än att bli sårad och sviken igen. Jag förstår att alla män inte beter sig så här. Men hur ska man veta? Kram
Varma tankar till dig Eva.
Hej!
Så länge man känner rädsla, ska man absolut inte gå in i en relation tycker jag. Rädslan är ett tecken på att man inte är klar av ngn anledning… Som du skrev häromdagen, ett flygplan kan inte flyga med en vinge
Jag har lååångt kvar innan jag är där, att våga tro på en ny relation. Men jag känner ändå att med den erfarenhet denna separation har gett mig och fortfarande ger mig pga att det är relativt nyligt det hände, så kan jag ibland låta tankarna vandra iväg… Då ser jag mig själv som stark, som inte tappar bort mig själv i kärleksruset. Vågar säga vad som är viktigt för mig och att jag lyssnar och är lyhörd tillbaka.
Jag blir bekräftad för den jag är, någon som faktiskt tycker om mig, hela mig!
Men än är jag som sagt i läkningsprocessen från det gamla som varit, men en dag så hoppas jag att jag får uppleva hur riktig kärlek känns. Och jag tror, iallafall för min egen del, att jag nästa gång jag kommer älska någon så kommer det bli underbart tack vare det jag går igenom nu!
Härliga tankar och härlig tro på kärleken trots det du går igenom just nu.
Kram till dig Emma!
Ja, men det bästa med rädslor är väl känslan när man vågat göra nåt man är rädd för…
Men inte på bekostnad av ngn annan…
”Goda bärare av kärleken”, vackert uttryck, Michael.
Jag har haft turen att bara träffa sådana män i mitt liv. Hade några korta förhållanden i ungdomen och nu i vuxen ålder två långa förhållanden. Det sista är på sluttampen nu.
Jag har fått och givit mkt kärlek men nånstans på vägen i den här livskarusellen så har vi ändå tappat bort varandra.
Alltid är det jag som har lessnat, försökt hitta tillbaka till mina känslor, försökt rädda familjen, försökt… men till slut så har man varit tvungen att vara ärlig mot sig själv. Kärleken är borta.
När man läser bloggvännernas berättelser så förstår man verkligen hur mkt elände och smärta vissa har gått igenom och går igenom. Jag lider verkligen med er alla som har det tufft.
Nu när man själv snart ska ta steget ut i det okända så känns det lite skrämmande men oxå härligt på samma gång. I de mörka stunderna när jag nästan vill falla tillbaka i den här gamla tryggheten kan jag tänka att ”tänk om jag träffar en psykopat som förstör hela livet för mig, kanske träffar jag en som slår kvinnor…”, knäppa tankar som jag aldrig nånsin har tänkt förut.
Men för det mesta så känner jag bara glädje och nyfikenhet inför framtiden. Det finns massor av underbara män där ute, en av dom ska jag träffa. En som oxå är nyfiken på livet, vill hitta på och uppleva saker, njuta av livet, njuta av varandra. Inte bara ligga på den bekväma soffan.
Jag vill skicka varma tankar till alla som kämpar med sitt liv, både till dom som blivit lämnade och dom som lämnat eller är på väg.
Jag hoppas att alla vågar så småningom tro på en ny relation igen.
Lycka till med livet!
HÄRLIGT MED DIN POSITIVA INSTÄLLNING JOSEFINA
YES,
det är ju vår snart! 😉
Vårkramar till dig Petra! ☀️
Ååå TACK DETSAMMA
I mitt fall är det inte någon psykopat eller kvinnomisshandlare som är den som sårat mest, det har jag inte träffat på någon, och skulle jag det tror jag att det kan jag hålla ifrån mig som person. Det som sårat mest är den som utgav sig att vara en mycket reko man med sunda åsikter om det mesta och som jag dessutom träffade hos en gemensam vän, som tyckte att vi borde passa ihop, eftersom han var ledig och vi borde passa så bra ihop.. Ställde till och med frågan om det var så att han träffade någon vilket han svarade nekande på.
Det var bara det att han var redan upptagen, men tydligen gick det alldeles utmärkt att vara intim och ha en relation till flera kvinnor samtidigt.
När jag upptäckte det och ställde frågan om det fanns fler, så blev det bara tyst och sen kom svaret att jo så var fallet men han kunde inte förstå, hur jag kunde bli sårad över att det var så, hur tänker man då som man? Hur tänkte min väninna som föreslog att vi skulle träffas och hur kunde hon ha missat att han redan var en upptagen man, de är mycket bra vänner sedan många år tillbaka?
Många frågor och få svar, klart att det är svårt att våga lita på någon igen.
Jag har blivit så sårad i förhållande. Inte bedragen eller fysisk misshandel. Det har varit ”bra” män men ”fel” för mig. Det har jag haft jättejobbigt med. Känslan att alltid vara den som blir sårad, dumpad, förvånad, förtvivlad. Och jag har tvivlat många gånger på att det kan finnas någon för mig – som jag givetvis ska känna samma kärlek för. Jag har däremot inte skrämts av att prova igen. Men visst blir man varse om att självkänslan definitivt är en färskvara. Den kan vända på en sekund. Och det är just det jag jobbar med nu. Att bygga upp en stabil självkänsla om att jag visst duger och är värd det bästa för mig. Jag ska sluta upp med att anklaga mig själv att jag inte duger. Jag ska aldrig bli bitter. Jag tillåter mig – tyvärr – att sörja och älta alltför lång tid efter en krasch. Jag ska försöka att korta ner den tiden. Och då menar jag inte med att slänga mig in i en ny relation, utan att läka och fokusera på mig själv. Lyssna på min kropp. För såsmåningom väcks den till liv igen. Med förhoppningar. Och lärdom.
Jag är så tacksam för Michaels blogg och alla ni som skriver här. Vi har blivit som ett litet fint nätverk och det känns nästan som vi börjar lära känna varandra genom detta. Stötta varandra. Peppa. Känna igenkänningsfaktor. Att man inte är ensam. Det finns kärlek för oss alla. ❤️❤️❤️
Håller med, det e nästan så man önskar vi kunde ha ett party 😀
Men visst är det härligt att vi – genom Michael – kan stötta varandra genom våra egna tankar och erfarenheter. Haha, ja det hade blivit ett trevligt party.
Vi kan ju åka på en sån här kryssning ;-D
Ordnar du det Petra så hänger jag gärna med.
🙂
Jag är på!
🙂 Längtan
Ska du med på kryssning Michael?
Vilken härlig inställning du har. Man ska aldrig ge upp, plötsligt händer det. Jag hoppas att han snart dyker upp, drömprinsen. 🙂
Håller med dig om det du skrivit om bloggen. Michaels fina och kloka texter som får folk att dela med sig, stötta, förstå och peppa varandra.
Osynliga vänner.
Ha det gott Längtan!
Härligt se att ni stöttar varandra Josefina:-)
Tack, Josefina! Och detsamma vill jag verkligen säga till dig. Din inställning om att också vilja uppnå en harmoni – även att vi är i två helt olika situationer. Men kan peppa varandra lika fint ändå.
Ha det gott du också, Josefina. Och vi kommer säkert utbyta fler ord med varandra här. ❤️
SÅ fint du beskriver det Längtan!! ”Ett fint nätverk..” Värmer att du ser så på det! Kram
TACK, Michael! Och vi ska tacka dig för allt du skriver, delar med dig, får en att tänka till. Värderingen av ens eget liv och välbefinnande. Det är du som gör att vi blir ett fint nätverk.
Kram till dig!
Jag är en av dem som känner mig lite hemma och trygg i det här forumet.
I våras blev jag lämnad av mina barns pappa, helt oförberedd. Visst har vi haft våra kämpiga perioder, men i min värld berodde det på småbarnsår, husbygge, att han rest massor och jag varit mycket ensam mm, inte att känslorna tagit slut. Men det jag fick veta i våras var att vi tydligen hade ett uselt förhållande, att han funderat över detta i flera år (!!!) utan att säga något. Jag vädjade om att vi skulle ta hjälp, men det var enligt honom ingen idé, då han redan försökt. Att jag inte fick chansen spelade alls ingen roll. Han ville att han skulle flytta ut ”på prov” varannan vecka till att börja med, vilket jag inte gick med på, utan krävde att antingen jobbar vi stenhårt på detta tillsammans eller inte alls. Då ville han hellre inte alls.
Nu i efterhand skyller han ALLT på mig.
Oftast orkar jag ganska bra, och tycker att jag kommit långt, men att bara bo med mina barn varannan vecka är det som är tyngst att bära i detta. Det känns ibland som om jag lever i ett limbo, i ett ingenmansland där tiden liksom står stilla. När den man borde ha kunnat lita på mest av alla visar sig vara motsatsen vet man liksom ingenting.
Kram på dig Åsa ❤️ Förstår att du måste ha det supertufft!!!
Hej!
Jag blev oxå lämnad, vi försökte dock ett år men han erkände att han inte försökte till 100%. Jag ville så gärna hålla ihop familjen, till varje pris, att jag flyttade mina gränser på bekostnad av mig själv, vilket jag insett nu i efterhand.
Han flyttade strax innan jul… Jag bröt ihop efter jul, första dagarna helt utan barnen. Jag trodde helt säkert att jag skulle dö! Jag fick en panikångestattack, men fick hjälp av mina grannar. Dom tog mig under sina vingar och hjälpte mig.
Nu mår jag bättre, får hjälp av en terapeut, men veckorna utan barnen är hemska. Jag bryter ihop, gråter, skriker och bearbetar alla känslor. Det är jobbigt men jag har tagit dom första stegen och jag vill inte tillbaka. Men en sak är säker och det är att jag går sönder varje vecka då det är tomt och tyst hemma och det är jag inte säker på att det någonsin kommer att försvinna…
Kram till dig och lycka till!
Varma, varma tankar till dig Emma.
Det är just det som gör mest ont Åsa. Att den vi trodde var närmast, visar sig vara som en främling. En som fattat beslut i det tysta. All styrka till dig!
Fy vad kämpigt. Jag har gått igenom en händelse liknande din. Fruktansvärt. Jag blev bedrage och i FR sa att han ville ”hellre satsa på relationen med sin vän än att försöka reda ut sitt äktenskap” kändes som ett svårt besked efter 27 år tillsammans. Han gick direkt i armarna på sin ”vän”.
Men jag vill läka och släppa taget om den oförrätt han utsatt mig för. Det han gjorde ska inte få fortsätta att såra mig och jag gör ett program i sorgebearbetning Svenska institutet för ”sorgebearbetning”.
Desmond Tutu har skrivit en bok tillsammans med sin dotter om hur man ”försonas” med svek oförrätter från levande som såväl döda. Minns ej namnet på boken men kanske kan den vara läsvärd. Jag har inte läst den själv men jag fascineras av människors förmåga till att komma vidare utan att bli bittra offer så jag ska ge den en chans tror jag. Kämpa på alla ledsna därute!
Kramar.
Jag är inte rädd för ett nytt förhållande.
Men jag är livrädd för att tappa bort mig själv i ett förhållande igen!
Jag var så stark när vi träffades, och sakta men säkert så har jag blivit en trasdocka.
Det har gått så långsamt att jag inte uppmärksammat det förrän sista åren.
17år har vi hållit ihop..
Skrämmande!
Jag har haft en period varje år, då det känts tungt i förhållandet.
Läkaren har sagt vinter/vår depression, och skrivit ut antidepressiva.
Men faktum är, att det har bara gjort saken värre! För det har stängt av det jag egentligen känner.
Det jag hade behövt känna för att ta mig ur det tidigare!
Nu har jag värk i hela kroppen, magproblem, allergi, psoriasis. Allt som en följd av dåligt mående.
Nu ska jag bara hitta styrkan för att ta mig ur detta äktenskap..
Styrkekramar till dig Anna!
Det berör att läsa om det du är i Anna. All kraft till dig att orka ta beslut och fullfölja.
Kram till dig…
TACK alla Ni som sprider tro, hopp, kärlek, ljus, glädje, VÅRKÄNSLOR, och positiv energi!!! DET är ju precis det vi ska ge varandra också!!! ❤️
Jag ligger i sängen o det är midnatt. Ett svagt sken från lampan bakom gardinen. Jag går igenom en del av det som hänt. Inser att jag legat här tidigare med samma ljus många gånger förr. Men med många olika känslor. Ibland har tårarna strömmat, en lång period var kroppen spänd och ibland har jag legat vaken i timmar utan att kunna somna. Ibland har jag somnat innan huvudet landat på kudden. Utmattad, ja helt slut. Jag ler tyst för mig själv. Det är annorlunda nu. Just nu är jag vaken för att jag somnat på soffan ikväll. Jag är avspänd i kroppen och lugn i själen. Livet kan absolut vara mer än så men jag väljer att vara glad över det jag har och hur jag känner. Nöjd att jag tagit mig hit. Jag vet att jag är driftig och stark. Ibland behöver jag hjälp. Och det är oxå ok. Det bästa är att jag är nöjd med mig själv. Jag har gjort mitt bästa och det ska jag fortsätta med. Framtiden vet jag ingenting om.
Det var en superfin text om att värdesätta det viktigaste: att få må bra i kropp och själ. Å det ger en styrka när man kan se att man varit på botten men sedan vänt tillbaka. Det som kan kännas så omöjligt är faktiskt möjligt. Tid å tårar gör sitt. Kram
Är som en del andra en som har tappat tron på att jag någonsin kommer hamna i en fungerande relation, våga tro på kärlek eller män igen. Hur vet man att man är i en bra relation?