sommarEftersom det tillkommit många nya bloggvänner den senaste tiden kommer här ett tidigare inlägg.

En person skrev att hon inte vågar tro på relationer igen. Jag känner inte hela historien, men att hon blivit fruktansvärt sårad råder det inget tvivel om. Jag förstår henne och varför utsätta sig igen?

Som jag ser det utgår vi från antingen rädsla eller kärlek. Rädslan kommer från början inte inifrån oss själva, utan från erfarenheter som blivit en del av tanke/känslosystemet.

Det som händer när vi hamnat i en spiral av negativa övertygelser om relationer, är att vi ser och hör sådant som bekräftar och stärker vår uppfattning. Vi blir så att säga betingade till att reagera på separationer, skilsmässor, otrohet, svek och bygger automatiska kopplingar. Förhållanden = går inte att lita på någon = rädsla/obehag = jag håller mig borta. Vi pratar med likasinnade om hur ”det inte går att lita på män” och hur ”komplicerade och nyckfulla kvinnor är.” Bokhyllan fylls utav sorgliga biografier.

Vi måste få möta sorgen, rädslan, ilskan, misstänksamheten och allt annat tungt vi känner i en accepterande och förstående omgivning. Tankar och känslor behöver få uttalas utan att de blir värderade och att smarta lösningar genast levereras.

Vi kan inte släppa något förrän vi upplevt det fullt ut: ”kommer aldrig våga tro på en relation igen” måste få kännas hela vägen in. Vi kan behöva fråga oss själva: ”vad är det jag skyddar här inne genom att inte tro igen? Vad är det jag är så rädd om?” Svaren bör respekteras.

Senare, långsamt, långsamt kan andra små tankar få börja flirta med oss: ”tänk om det är möjligt? Kanske finns det människor som står kvar.” Individer kan såra och bete sig vidrigt, men inte kärleken. Det finns goda bärare av den och det är faktiskt något vi gradvis kan välja att börja tro på.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare