”Han är så fruktansvärt destruktiv för mig. Hela mitt självvärde är i botten. Allt känns som om det är mitt fel!”
”Jag känner mig ständigt otillräcklig inför henne. Allt handlar om att jag måste prestera för att få kärlek.”
”Jag är fullständigt manipulerad, men förmår mig inte att gå. Vet exakt vad jag måste göra. Men…”
Innerst inne har många av oss klokskapen inombords. Hela systemet ropar:
”Nej, detta är inte rätt! Detta är vad jag måste göra.”
Eller en kroniskt viskande inre röst som i åratal försökt kommunicera med oss:
”Du måste avsluta det här förhållandet. Det är så många saker som inte stämmer.”
Och ändå försöker vi tysta sanningen i hjärtat och delar av förnuftet.
Om du bara visste hur många som resonerar:
”Det är nog bara jag som överdriver. Om jag bara var annorlunda.”
Dagarna och åren går. Vi sitter där och undrar varför vi inte är lyckliga. Varför vi inte kommer loss ur det bleka. Det som stryper glöden.
Handling föder tankar och känslor. Vi måste inte vänta på den där speciella dagen då allt skall falla på plats. Besluten och agerandet kan ta vid idag.
Det förlamande uppskjutandet och självtvivlen är ingenting som kommer att göra dig emotionellt levande. Det kommer däremot de varma, seende, lyssnande, förstående och insiktsfulla gesterna att göra. Liksom de rätta människorna.
Vad behöver du göra fullständigt annorlunda gentemot det du tidigare gjort? Vilket negativt upprepningsbeteende behöver du bryta med? Vad tänker du ersätta det med? När?
När?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Måste ta tag i det en gång till. När? Idag! Det rätta tillfället kommer aldrig, så IDAG!
Oj. Det var precis vad jag behövde höra idag. Snart… usch vilken ångest som smög sig på. Jag vet att jag borde gå men när det blir lugnt kommer tvivlet in. Tack för en fantastisk blogg! ❤
”Vilket negativt upprepningsbeteende behöver du bryta med? Vad tänker du ersätta det med?”
Jag behöver sluta med att förneka och förminska. Och det gäller allt, såväl mig själv som det som jag ser händer runtomkring.
Hur ersätter jag det? Genom acceptans tror jag. Acceptans och respekt.
Varför? Det ger handlingskraft och gör mig till den sortens människa jag vill vara.
Ånej vad jobbigt det blev! Du skrev det som jag vet….inser också att min energi kommer att komma tillbaka efter avslut …men jag skyller på att jag väntar på energin och DÅ ska jag avsluta! !! Lurar mig själv där…..ska be om kraft…
Kraften kommer till dig när du lämnat. Den kommer inte innan, för där finns bara modet och din vilja och att inse vad du faktiskt är värd.
All lycka till dig!
Bra skrivet som alltid M. Jag tänker mig in i om en vän till mig skulle ha det som jag har det. Med hån, pikande, suckande över mina barn, mina klädval oförmåga att hjälpa till hemma, svartsjuk, och att jag ska flytta om det inte duger. Skulle en vän till mig säga det så skulle jag ogärna hålla tillbaka mina tankar. Men så står man här att om jag bara säger rätt saker, om jag bara inte bemöter hans ord med att jag tycker annorlunda, eller låter bli att göra mina saker (middag med vänner, vinglas med en väninna och inte är borta för länge hemifrån) så är det lugnt. Han är trots allt snäll han försörjer mig ju (han betalar hus jag för mat)… Ska man inte vara snäll hela tiden, trevlig mot den man älskar, stöttande och bekräftande. Inte låta den man älskar ha oro i kroppen att man ska behöva packa sina väskor för att jag tycker så fruktansvärt annorlunda än honom och önskar hans omtanke om mig och mina. Konfronterar honom med min otrygghet. Men nej det är inte så han menar. Varför går jag inte bara därifrån. Jag är värd bättre. Hela kroppen skriker ju. Men nej då en dag kanske han ändrar på sig. Är jag otacksam som han säger? Skrytig? Mina vänner säger att jag har ett stort hjärta och sätter alla andra före mig själv. Varför är det så svårt? Ge mig mod och styrka att gå…
Vad vinner du på att stanna Busan?
Ja du Eva inte ett skit. Jag snarare förlorar mitt liv..
Tack för att du delar med dig Busan. Det låter tyvärr som du är i en ekonomisk beroendeställning i ditt förhållande. En del män vill gärna ha det så – eftersom det ger dem en känsla av övertag och kontroll.
Det enda han dock betalar för är huset. Jag betalar för mina 3 barn med allt vad det innebär. Jag studerar 100% har 3 olika extrajobb för att fylla ut jobbar inte samtidigt på alla tar hand om hemmet och är idrottsledare. Han säger att han stöttar mig. Men det han gör är att han betalar när vi reser och köper saker till mig. Hans dåliga samvete. Vill dock ha kärlek. Han tycker jag är otacksam när jag säger så.
Jag gjorde det..i somras, men löpte inte linan fullt ut…det svåra är att stå kvar och hålla fast vid sitt beslut…när det stormar som värst…
Och svaret är; idag! Nu! Med en gång!
Jag är bara så trött…så mentalt sliten att jag bara jobbar, sköter hem och barn, och stupar i sång..dag efter dag…
Att sopa upp resterna efter mitt uttåg från kärnfamiljen kommer att ta kraft…så mycket kraft..det fick jag väldigt konkret smaka på i somras när jag plötsligt fann modet och påbörjade min separation.
Nu står jag här och den enda skillnaden är att huset är sålt och barnen lever med separationsoron som inte vill lämna dem..av förklarliga skäl..deras pappa bor fortfarande kvar…och vi lever i ett vakum.
Nu är det enda svaret!
Gode Gud! Ge mig styrkan….
/Em
Hoppas innerligt att du hittar din kraft Em – det som gör att du kan fatta DINA beslut och sedan följa dem hela vägen. Värme till dig!
Jag tog steget för en vecka sedan, det var så svårt men jag känner mig lättare, fri, klumpen i magen har försvunnit, jag har gjort nåt för mig själv. Alla är värda det bästa och inte att vara någons dörrmatta. Livet och tiden är värdefull.
Varje gång jag vaknade på natten eller när jag vaknade på morgonen – det första som dök upp i huvudet var – nej det är fel, jag vill inte, jag får inte lura mej själv längre…det kommer inte bli någon förändring för då hade det redan blivit det för länge sedan.
Lycka till alla som går och tänker på att ta steget. Innerst inne vet du att det är så det kommer bli till slut – dra inte ut på det för länge – gör det nu. Jag har blivit väldigt peppad genom att läsa dina texter Michael och alla era inlägg. Tack och kram på er.
Tack för att du delar med dig Malin! Du lyckades med att resa dig till en större version av dig själv. Varma hälsningar till dig en kväll som denna.
Härligt. Känner igen mig. Jag lämnade för snart 4 mån sen. Och även om det gjorde ont att bryta och släppa, så gav det kraft. Och jag har inte ångrat mig en sekund. Det var det bästa även för honom.
Bra Malin. Önskar sig all lycka..
Har precis släppt ”bomben”, att jag vill separera. Har kännt så väldigt länge men ändå tvivlar man. Men nu är det sagt. Mottogs inte med jubel och klang direkt.. Har kännt mig helt handlingsförlamad sista månaderna. Jag vill ha glädje i mitt liv!! Inte någon som ser allt negativt och mörkt. Vill ha någon som tycker om mig för den jag är. Blir väl en jobbig tid men tror att det kommer bli bra!
All värme och styrka till dig Carolina! Förstår att det är jättetufft just nu.
Lämnade en sådan man för x antal år sen som förminskade mig jämt o ständigt. Hotet om att, passar det inte så är det bara att dra. Hotar man för länge så kanske det uppfylls. Man/kvinna ska akta sig för att önska för även en sån önskan kan slå in. Chocken blev total för honom men för mig blev äntligen dags att andas även om den mentala orken var 0. Finns inget absolut inget som är värt att ha ett sådant liv. Det finns ingen dag som passar bättre än idag att göra den där förändringen. Det blir inte bättre utan du kommer bara förlora ännu mer av din själ att stanna kvar i sådan relation.
Jag vill bara säga att jag beundrar er alla. Både ni som fortfarande kämpar på i dåliga relationer och ni som tagit steget vidare. Ni förtjänar verkligen allt det bästa och att få må bra! ❤️
Vad? Välja tillit – till mig själv och till livet. När? I höstas.
När jag läser texten inser jag hur rätt jag gjorde när jag i höstas bestämde mig för att bryta mitt allra mest destruktiva beteendemönster, det att jag inte haft tillit till vare sig mig själv eller livet. Det har i sin tur lett till att jag har försökt att kontrollera alla delar av livet; mig själv, min omvärld, samtal, händelser etc etc. För jag kunde aldrig lita på att det blir bra, att jag får det bra.
Så jag bestämde mig för att släppa taget om kontrollen och välja att ha tillit. Som flera av er skrivit så är nya beteenden inte någon man kan vänta in, man får bestämma sig och med tiden kommer känslan att matcha det nya beteendet.
Visst är det skakigt fortfarande. Visst kommer tankarna oerhört lätt ”jag är inte värd att ha det så här bra, det kommer att gå åt helvete”, men nu väljer jag att tänka ”nej, jag ska inte in på det spåret, det kommer att gå bra, livet vill mig väl”.
För mig har det gjort all skillnad i världen. Det har fått mig att våga öppna mig för nya människor som berikar mitt liv något enormt, och det har fått mig att kunna välja bort relationer som inte är bra för mig.
Du gör ett fantastiskt jobb med dig själv Marianne ❤️
Marianne, det du skriver stämmer så väl in på mig. Har levt i ett destruktivt förhållande i 10 år (de 5 första var bra, sen spårade han ur). Jag har gjort allt för att få förhållandet att funka de senaste 4 åren till den milda grad att jag totalt har tappat mig själv. Hans missbruk och mitt medberoende har skapat ett enormt kontrollbehov hos mig och fått mig att helt tappa tron på och tilliten till mig själv. Jag undrar, Hur har du mera konkret gjort för att släppa på kontrollbehovet? Kan du ge exempel? Vi är separerade nu och jag har påbörjat resan tillbaka till mig själv, det är bara så svårt att hitta vägen ;-).
Ha det bra!
Jag tycker det svåra har varit att stå vid sitt beslut!
Jag har lämnat många gånger för att jag inte mått bra i förhållandet men när man ändå älskar mannen så tycker jag det är enormt svårt att stå vid sitt beslut och inte gå tillbaka!
Nu har jag lämnat igen och mannen tar mig inte tillbaka vilket är fullt förståligt för detta har ju gjort honom illa också!
Så nu är jag på botten vill ha honom trots jag oftast inte mår bra med honom!
Konstigt är det!? Och tråkigt! är riktigt ledsen!
Klockrena ord Michael….ibland känns det som du skriver min historia. Jag valde separation till slut efter ett destruktivt förhållande som jag innerst inne visste bara drog ner mig….från att vara utåtriktad o social kvinna. .blev jag mer o mer osjälvständig o hemmasittande för att få en lugn tillvaro. Beslutat känns rätt även nu efter 6 månader….det svåraste är att han fortfarande berör mig!. Får dagligen påminna mig om allt dom inte var bra. Lätt att komma ihåg det som var positivt.
Jag blev lämnad idag..av mannen jag trodde jag skulle skapa en framtid och leva mitt liv med.
Vet inte hur jag ska klara detta..speciellt eftersom jag inte har nån familj att vända mig till och tufft på jobbet..där han dessutom jobbar, orkar inte.
Trots allt är han världens finaste och vi som hade väntat på varandra så länge. Nu då?
Kära du, så tufft för dig! Vem kan du söka stöd hos? Stor kram…
Tea, du är inte ensam….efter en turbulent tid innan o före jul, är det nu lugnt i tillvaron…och då kommer tvivlen, jag överdriver…..stor kram från en medsyster
Att läsa din blogg får mig att gräva/skapa en ännu större ravin av förvirring. Vad är rätt vad är fel. Är det jag dom orsakat allt detta själv. Han tycker vi har det bra medans jag går på tå och stänger in mig själv. Ju hårdare skal jag försöker göra, ju finare och gladare fasad jag försöker lägga på, ju ondare gör det i mig. Jag behöver verktyg men var hittar man det? Tagit kontakt med kurator. Över 1 månads väntetid. Jag kommer inte kunna hålla mig stark tills dess. Vi är mitt uppe i en flytt som bara jag och barnen vill. Han vill inte.. helst inte…
Jag har facit men inte dom rätta verktygen att finna styrkan att orka ta beslutet. För jag älskar ju honom!?