Föreställ dig ett helt vuxenliv i förhållande med någon. En kvinna eller man som vi delat 15, 20, 30, 40 år tillsammans med och så uttalas orden: ”jag vill skiljas.”
Två personer som kanske träffades då de var lite över tjugo år, och byggde sina identiteter till stor del kring varandra. Eller någon som vi träffade då vi knappt hämtat oss efter en tidigare relation, och som skänkte nytt livshopp.
Ett liv som kretsat kring just den personen. Drömmar och minnen som skapats över tid. Två personer som älskat, sovit i samma säng i hundra eller tusentals nätter. Och så en dag är det slut! En lampa som släcks ner i sovrummet och den karga ensamheten. Endast den egna kroppen och andetagen; ingen att prata med. Det som en gång var förutsägbart och tryggt har ersatts med frågetecken och tvivel.
Känslorna om kvällen då vi borstar tänderna framför spegeln och inte vet om vi kommer att få uppleva närhet och kärlek igen: ”tänk om vårt förhållande var det sista tåget som lämnade perrongen?”
Mannen berättar för mig: ”vet inte vem jag är utan henne! Känner en sådan fruktansvärd ångest i halsen då jag tänker på att jag aldrig kommer att få hålla om henne igen. Anklagar mig själv för alla misstag som jag begick under vår tid tillsammans. Varför lyssnade jag inte?”
De flesta av oss gjorde det som vi trodde var det rätta. Vi kämpade med att få ihop dygnets timmar och emellanåt var vi för trötta för att höra vad hon eller han sa direkt eller mellan raderna. Vi var absorberade av alla kraven, förväntningarna och målen i vardagen att vi inte lyssnade till det som sas i tystnaden. Önskemålen från henne eller honom. Vi tänkte: ska bara få ordning på det här först…”
Och så kom dagen som skrämt oss mer än någonting annat. Ridån drogs ner och vi konfronterades med den avgrundsdjupa känslan av att inte veta vilka vi är utan det välbekanta. Värmen och upplevda tryggheten.
Det är inte konstigt eller onormalt att vi förlorar fotfästet när ”klädhängaren” som livet vilat över rycks bort. Vi är människor: vi sörjer, läker lite, sörjer igen, läker ytterligare, överraskas, förundras, ler, älskar igen och hittar grund under fötterna. Att hitta förankring både tillsammans med någon och i vår egen person.
Allt det bästa till dig en fredag som denna min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach
Jag trodde att jag var den som skulle få min partner sedan två år att le och älska igen, men hans sorg är så stor och har varit en elefant i rummet. Vi är båda 50 år.
När vi träffades hade han varit separerad i fyra år, det var en lång process före det. Det var kvinnan som ville skiljas och hon verkar ha varit lite mer än lovligt manipulativ. Han säger att de egentligen inte skulle ha haft barn för att de inte gick så bra ihop.
Det blev tre barn. Några saker som färgat våran relation har varit att han inte älskar sig själv och därför inte kan älska mig (hans förklaring, men han säger att han tycker jättemycket om mig), att han varit svår att planera framtiden med (men det har känts som att han är nöjd och inte tänkt att avsluta våran relation så jag har inte oroat mig så mycket över det, och vi har planerat sommaren redan) hans enorma trötthet emellanåt och rejäla dippar.
Nu sedan före jul har han dippat rejält. Äldsta dottern flyttar hemifrån så det förstärker väl.
Jag har försökt att stötta så gott det går, men min pappa gick bort i höstas och jag har känt mig lite ostadig på fötterna efter det.
Men han började öppna upp och menade att det här var första gången någonsin han pratat med någon om det som hände och hur han känner. Vi kom varandra mycket nära och han var väldigt tacksam. Men ju mer han öppnade upp fick jag lyssna på hur han ältar att han inte tog tag i saken och räddade relationen för att få ha kvar familjen. Han vill ha tillbaka allt. Han placerar sig tio år tillbaka i tiden och nystar. Menar att han inte ser någon framtid för sig, det är bara blankt. Jag frågar vart jag finns i allt det här och får inga svar förutom att det inte har med mig att göra. Han är väldigt mycket i det förgångna och vill inte vara i nuet. Problemet är ju att det är där jag är.
Han har flera gånger sagt att han är rädd att förlora mig och att jag ska tröttna. Jag lovade att stå honom bi. Men sen blev det för mycket för mig, särskilt som att han plötsligt skulle lösa problemet genom att göra en 10 års plan där vi båda skulle sitta med grånande hår och vara en trygg hubb för våra barn. Enligt planen skulle vi flytta ihop om 6 år då mitt barn och hans yngsta som är lika gamla, flyttar hemifrån.
Han kan inte tänka sig att flytta ihop innan, eftersom det skulle betyda att han spenderar mer tid med min son än sin egen som bara bor där varannan vecka. Men han ville ha planen för att täcka över det hål han har i sitt bröst som han sa. Att han helst ville transportera sig dit med en gång. Det var där det tog slint för mig. Från att inte planera alls till att nu skulle jag finnas där. Men i egenskap av mig själv eller ”någon”? Jag kan ju inte bygga något med någon som inte kan säga att han älskar mig. Det kanske är barnsligt av mig att tänka så. Men jag slog bakut i alla fall.
Jag blev otroligt sårad för jag kände mig som ett redskap, inte den, HON, han vill ha ett liv med, och förklarade att när man beslutar om en framtid tillsammans ska ju det vara med pirr i magen och glädjed att ”fasiken, du och jag!” Nu är det ju helt fel premisser. Jag blir ett plåster. Han får hela mig och jag får halva honom. Ja, det gick lite söderöver efter det och nu ligger han lågt. Han svarar när jag ringer men är kall, vi kommer inte vidare.
Han har varit noga med att säga att jag måste berätta när något tynger mig, men nu när jag gjort det får jag bara höra att han inte kan ta in det, för att sorgen skymmer sikten. Och han har börjat problematisera vårt förhållande, att vi inte kan flytta ihop så att han får den trygghet han behöver.
Jag har sagt att jag tvivlar på oss och funderar på att göra slut eftersom han inte verkar känslomässigt redo att älska vara sig sig själv eller mig. Han reagerar inte så särskilt på det. Men menar att det fattas förtroende mellan oss numera.
Nu sitter jag här med hjärtat i halsgropen och undrar dels om jag sabbat för oss då jag abdikerade som samtalspartner och tog åt mig och drog in mig i hans sorg genom att plötsligt halvt kräva någon typ av bekräftelse på att jag betyder något för honom annat än att han tycker om mig och vill vara med mig (jag vill inte vara hans rebound, han har haft några korta relationer före mig men långa perioder av att vara singel). Å andra sidan har jag ju varit väldigt sårad att han inte kan säga att han älskar mig och känt att det finns en spärr hos honom kring det.
Han har i övrigt alltid varit väldigt kärleksfull och pålitlig, en pärla enligt mig.
Har jag tappat bort honom? Kanske lika så bra? Vad ska jag göra hur ska jag tänka? Jag går sönder. Är det normalt att efter sex år efter en separation fortfarande älta det som varit och dippa så brutalt djupt?
Hej,
”Kräva någon typ av bekräftelse på att jag betyder något för honom annat än att han tycker om mig och vill vara med mig ”
Är det inte självklart att vilja ha bekräftelse att vara sedd, älskad och hans förstahandsval.
Har dejtat en man ett tag. Underbart att träffas. Men jag har haft oro djupt inom mig när vi inte sågs.
Ville inte tävla med hans barn på något sett, men jag ville också känna som hans förstahandsval. Till stut förstår jag att jag aldrig kommer att bli hand förstahandsval. Han ville träffas som hans villkor.
Oerhört ledsen och sårad.
Kanske vill du ta annan väg.
Vill gärna ge tusen kramar…..
Detta är väl inte den kärleken du vill ha, vad håller du på med, han är 50 år och en stor barnunge, du är ju kraftigt medberoende, gå så fort du kan, han får ta hand om sin egen skit, detta är inte kärleken, vilka urlöjliga argumment, han har inte gjort färdigt med nåt i sitt innre, inte din uppgift, läs vad som står i artiklarna, börja ta hand om dig själv, vad spelar åldern för roll, fattar inte det tankesättet, får jag 2 år med sann kärlek, kommer allt innan vara bortglömt,
Tack, lite skönt att höra av andra att det är befängt det som pågår. Jag ska morska upp mig. Gör så ont i hjärtat bara, men det kanske är mer medberoende än kärlek.
Du frågar om du tappat bort honom….det låter inte som att du haft honom ordentligt nångång..? Jag har varit i en sån relation nyligen men har nu lämnat efter 2år…. jag var inte heller förstahandsvalet tyvärr,trodde det skulle bli bättre men det blev det inte. När det bara var vi två hemma var allt bra,varmt och kärleksfullt men om dottern var där eller vi var ute på stan kändes det som han inte ville synas med mig…då var vi kompisar. Försökte prata men det gick inte så nu är jag ensam…håller på att bygga upp min lite trasiga självkänsla. Vi är värda så mycket mer både du och jag. Varför vänta på att ”morska upp”dig? Lämna och ta hand om dig själv…(skrivet med värme )