Det är få saker som riktar strålkastarljuset mot glädje och kärlek som julen. Eller på relationskriser och ensamhet. Vi känner hopp eller hopplöshet. Under de närmaste dagarna blir det så väldigt tydligt hur vi har det i hjärtat.
Allting handlar om relationer: den vi har till andra, men framförallt den vi har till den egna personen. Människor som du kanske inte har valt att ha i ditt liv, kommer under de närmaste timmarna att vara tätt inpå. I vissa fall kryper det under skinnet på oss. Vi irriterar och retar oss på släktingen som pratar för mycket, lägger sig i, inte hjälper till, curlar barnen etc.
Oavsett vilken situation du befinner dig i, ber jag dig att tänka på ett par saker: människor är lärare. Ibland provocerande sådana! Vi hamnar i situationer där vi ställs inför val: att gå igång och bli irriterade/förbannade, eller förhålla oss på ett sätt som gör att vi mår bättre på insidan. Det finns så oändligt många saker, situationer och personlighetsdrag att reta sig på i den här världen. Människor är som de är och det finns ingenting som vi kan göra åt det. Förutom att välja hur vi ska förhålla oss till omständigheterna. Däri ligger friheten!
Se och skapa detaljerna. Det är det som gör skillnaden! Vi är upplevande varelser. Smaken på de olika maträtterna, förväntningarna i någons ansikte, en mjuk hand, glädjen att få ge…Omslagspapperet och det omsorgsfullt valda kortet som någon fäst på ett paket.
Du befinner dig kanske i ett tillstånd där du inte ens orkar försöka se de små och goda sakerna. Kanske är du ensam mot din vilja. Kanske lever du tillsammans med en partner där kärleken är borta. Livet är ständigt föränderligt och vi är delaktiga vare sig vi tror det eller ej. Vi kan påverka! Jag vet, därför att jag själv har varit paralyserad och uppgiven.
Oavsett om du känner lugn eller stress; ta någon minut med ett par djupa andetag framför en spegel. Se in i dina ögon. Endast ögonen! Du är här! I ett liv som är nu. Just den här dagen kommer aldrig någonsin tillbaka. Vem vill du vara? Vad vill du känna? Vad behöver förändras? Vilka bilder av verkligheten behöver du göra upp med? Kärleken vill oss väl. Alltid!
Jag önskar dig en fin Julafton min kära bloggvän! Allt det bästa till dig!
Michael Larsen – relationscoach
Tack för dina ord Michael.
de orden behövdes idag !
Detsamma Michael, tänkvärt som alltid⛄
//Carina
God Jul och Tack för dina varma och tröstande ord! Värmde extra mycket att läsa nu då jag firar första julen som ofrivilligt ensam och utan mina älskade barn. Men en dag vänder det och lyckan infinner sig åter. Det vet jag! ”Kärleken vill oss väl. Alltid.” Det ska vi komma ihåg.
Och jag är inte ensam. Även om jag i svaga stunder känner mig ensammast i världen så vet jag att jag har många medsystrar och -bröder där ute. Vi klarar detta!
Kram & God Jul! ⭐️❤️
Ja vi klarar det eller hur- jag sitter också ensam på julen efter att har spenderat de sista 25 julen med barnens pappa. Nu är det mina 3 barn som är hemma hos honom ikväll.
Men jag försöker att ta till vara på magiska stunden som dyker upp här och nu . 2019 kan bara bli bättre …
Skickar en julkram till alla som behöver en
Tänkvärda ord! Människor är lärare skriver du men än hur många gånger jag träffar den där energitjuven till människa så retar hon upp mig! Trots att jag vet att det inte är hennes fel! Det är ju vad hon väcker hos mig som jag måste ta itu med! Eller ska jag helt enkelt kasta ut tjuvarna ur mitt liv…?! Eller finns någon nytta och mening att låta dom finns kvar?!
Hur i fridens dagar mobiliserar jag mod och kraft nog att göra mina egna val, att vara min egen lärare och vägvisare…?!
Jag försöker bli klok på allt som händer kring mig men finner aldrig något svar! Är det mig det är fel på? Överdriver jag? Jag är ju inte heller så lätt att leva med? Blir jag psykiskt misshandlad eller inte? Sitter just nu med ångest och oro i hela kroppen tillsammans med mitt barn som sover i min famn. På ovanvåningen ligger han. Han har just frågat mig om idioterna (mina föräldrar) hört av sig på jul. Jag svarade att dom skickat sms. Han frågade om jag svarade, vilket jag gjorde. Han hånskrattar och säger att jag är helt dum i huvudet och den största idiot han träffat. Jag får panikångest säger att jag inte orkar mer av hans skit och hans oförmåga att föra en normal vuxen dialog. Du är ju helt CP! Sök hjälp säger han medan han går upp för trappan och muttrar; jag är så trött på dig alltså, orkar inte med dig mer. Och här sitter jag nu, IGEN! Som så många gånger förr. Med oro, ångest. Ska han lämna mig nu? Var det mitt fel att han blev arg? Kunde jag sagt eller gjort på något annat sätt? Om jag bara inte hade gjort si eller så.
Jag är känslomässigt slut, trött och orkeslös. Ont i huvudet, sover dåligt, ont i kroppen, lätt till tårar.
Vad är det som händer?
Marlene, ja det är solklar psykisk misshandel och det är den som får dig att känna dig förvirrad och fylld av oro och ångest. Jag har själv varit utsatt för det under många år, men det tog väldigt lång tid innan jag förstod att det var det som det handlade om och att det var därför jag mådde så dåligt.
Tack Sara! Jag öppnar mina ögon lite mer för varje dag och inser att min relation inte är sund. Men så tänker jag på alla dessa år, all energi jag lagt, allt jag byggt upp med honom. Han har också så sjukt fantastiska föräldrar. Så underbara på alla sätt och vis. Som Kalle Moreus sa; man skiljer sig inte bara från en person utan hela livet. Han är för övrigt lika elak mot sina föräldrar som mot mig. Jag skäms ofta när vi är där på middag och han kritiserar maten. Att den är för torr, dåligt saltad, för bränd eller för ostekt. En gång blev han så arg på sin mamma att hon började gråta. Hela släkten var där och jag ville bara sjunka genom jorden, så retligt. Fick sedan veta av hans pappa att han blev arg på henne för att han tyckte hon serverade drinkarna för långsamt.
Jag vill ta mig ur det här men jag vet inte varför jag inte gör något åt det?!
Marlene, jag förstår dig precis, har levt med min man i 20 år (halva mitt liv) och vi har fyra barn tillsammans så jag har kämpat mig sjuk för att få det att fungera. När jag ser bakåt så är det så tydligt att jag borde lämnat honom för länge sedan för vad jag än gjorde eller hur jag än hjälpte och anpassade mig och barnen så fick vi alltid skit ändå när det var något som fick honom att må dåligt och det kunde verkligen vara vad som helst. Det finns inget sätt som du kan förhindra att detta fortsätter för problemet ligger inte hos dig. Läs på och bolla gärna dina tankar med någon för det är lätt att trassla in sig i sina tankegångar när man försöker reda ut sina känslor och tankar. Sedan ett drygt år tillbaka har min man efter utredning fått rätt behandling och medicinering och beter sig inte längre illa, men de psykiska sår vi har fått finns kvar och vi är starkt påverkade av den enorma stress vi levt med under många år. Sakta bygger jag mig och barnen starkare och så småningom kommer jag att lämna när jag känner mig stark nog, för min kärlek, tillit och respekt för honom är borta. Om jag får ge dig ett råd så är det att inte låta detta fortgå, det blir inte lättare och löser sig inte av något du gör, tvärtom blir man dränerad på energi och glädje.
Sara, jag känner så igen mig i det du skriver. Att kränkningarna kommer när han mår dåligt och det kan ske precis när som helst. Går faktiskt hos en psykolog nu sedan några veckor tillbaka (inget som han vet om). Jag tänker att jag ska bygga mig stark hos henne och bryta mig ur detta. Om inte för mig själv så måste jag det för mitt barn. Vad får hon för syn på relationer när hon växer upp om hon lever i detta? Min största rädsla är att hon ska bli tillsammans med en likadan man.
Alla lögner, kränkningar, nedvärderingar har fått mig att tappa all kärlek, respekt och tillit till honom. Kan knappt se han i ögonen längre. Ibland känner jag att jag t o m hatar honom. Tack igen för din pepp och belräftelse. Lycka till med ditt och gott nytt år!
Marlene: Det gör ont att läsa dina rader när det är så tydligt från sidolinjen . Jag har själv brutit mig ur destruktiv relation med barn, det är inte alltid lätt och det är extra svårt när man själv har tappat sig själv, det man egentligen vill stå för. Du behöver bygga upp dig igen, om det sker via psykologen o samtal eller egna aktiviteter som gör att du börjar tycka om den du är/det du gör får visa sig, ge det lite tid men stanna inte för länge i det du beskriver. Det kan komma något väldigt bra ur det jobbiga du har framför dig, men resan är välgörande.
Lycka till!
/Gustav
Gustav, tack för dina stöttande ord. Behövs verkligen! Jag känner mig så kluven i allt detta. Ena delen av mig säger att det här är inte hälsosamt och jag måste bryta upp och en annan del av mig säger att: men sådana här människor finns väll inte? Har jag isf levt med en främling i alla dessa år? Ingen vill väll medvetet såra någon annan? Varför gör man så här? Så många frågor jag ställer mig hela tiden. Och den största frågan av de alla! Händer detta verkligen mig!?
Marlene: Jag har själv undrat hur det är möjligt att möta något sånt, har försökt förstå och anpassa mig tills det inte längre gick utan att köra över min egen söndertrasade grundvärdering o livsinställning. Tills slut insåg jag att det tog för mycket energi och kostade för mycket, inte bara för mig själv men även att det började gå ut över barnen och det klarade jag inte av att fortsätta med, det gav mig kraften att bryta och vilken resa uppåt som tog vid efter det:-)
Lycka till!
Marlene: fortsätt ”hänga” på den här bloggen, du kommer se klarare och klarare och inse vad du behöver göra. Styrkekram till dig.