En påminnelse från tidigare: kvinnan/mannen ger partnern uppmärksamhet och kärlek. Dagliga gester av uppskattning som inte når fram. En smygande känsla av att inte känna sig sedd börjar ta form. Ytterligare kamp för att skapa kontakt: ”Om jag bara gör så här…kanske en dag?” Dagarna blir till månader som utvecklas till år.
Varför lägger vi alltför ofta energi på någon som inte anstränger sig för att behålla oss i sina liv? Vad är det som gör att människor försöker trots ointresse från den andres sida?
Ett par saker som är oerhört mänskliga: hopp om förändring och obehag/oro för ensamhet. ”Tänk om jag inte möter kärlek igen?”
En mental bild: föreställ att du befinner dig på en internationell flygplats. Du är på väg mot ett exotiskt resmål och sitter med bagaget i vänthallen, sprudlande av förväntan. Du riktar blicken mot avgångstiderna och ser att flyget blivit försenat en timme. En lätt rastlöshet infinner sig men du tänker: ”bara en timme. Det går fort!” Timmen passerar och ett nytt meddelande informerar om att avgångstiden flyttats fram fyra timmar. Det blixtrar till i tinningarna: ”Shit!!”
Du går med frustrerade steg i riktning mot informationsdisken som visar sig vara obemannad. Panik tar över och du undrar om du glömde sätta på deo. Timmarna går och nya avgångstider flinar åt dig. Du är trött, hungrig, arg och fullständigt desillusionerad.
Precis som i exemplet, kan vi befinna oss i ett känslomässigt stand by läge när vi kämpar och anstränger oss för en icke närvarande partner. Känslan är hemsk och den nöter ned. När är det dags att lämna flygplatsen och boka en ny resa?
Förväxla inte rädsla för ensamhet eller revanschinstinkter med kärlek. Den senare bara ÄR.
Ett budskap: det finns någon där ute som inget hellre skulle önska än att få ha dig i sitt liv. Och göra det som behövs för att behålla dig.
P.S. Vet hur svårt det kan vara att lyfta blicken och släppa taget. Fruktansvärt svårt, men frågan är hur alternativet ser ut?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tänk att allt du beskriver har varit min vardag dom senaste 15 åren! Hoppas det inte tar 15 år att ta sig ur det!
Dina handlingar kan förändra allt Marika. Vi är fria att välja.
*Snyft* Jag är expert på att titta åt de som inte tittar på mig.
Du ger hopp. Det budskap du skrev: ”det finns någon där ute som inget hellre skulle önska än att få ha dig i sitt liv. Och göra det som behövs för att behålla dig.”
Det är sånt jag skulle kunna säga till andra men kanske inte tro på att det skulle gälla mig själv.
När jag läste det du skrivit, då gick det in.
Du har då en märklig förmåga att krypa in i hjärtat med dina ord.
Tack! <3
Tänk dagen då du själv tror på det. När något når hjärtat öppnas dörrar till förändring. Tack Ankie:-) Gör mig glad att höra.
Precis där är jag nu! Men har så svårt för att uttala den där meningen ” det räcker nu, nu går jag” . Rädslan för det okända , att aldrig hitta ngn som är rätt för mig, att allt är bara mitt fel, att jag är orsaken till att en familj splittras…. Samtidigt så vet jag att jag inte kan leva så här…. Jag är konstant arg, ledsen, bitter….jag hatar mitt liv och vill bara bli lycklig igen!!!
Skulle du vilja leva med en person som bar på det du bär inom dig? Bättre att uttala det du känner, så att partnern får valmöjligheter till att förändra eller att ni tillsammans bestämmer er för att gå skild vägar. Relationer skall skapa lycka. Förstår att det är svårt för dig.
Du har helt rätt…. Jag vet vad jag behöver göra….trots det är jag helt handlingsförlamad…. Jag har försökt, talat om vad jag behöver, skrivit långa brev, hans svar är att han inte kan förändras. Så vad väntar jag på egentligen????
Jag är i samma läge..det är smärtsamt o jag vet vad jag måste göra. Det går inte att prata med honom, han vänder allt jag säger mot mig…han kan inte förändras säger han. Allting är viktigare än jag, han har inte tid att vara med mig trots att vi leverunder samma tak. Tid att sitta i mobilen finns, att vara med sin kompis men inte till mig. Han är kall som en isbit, har bett honom flytta men han gör inget. Jag måste vara tydligare med det, de ett datum men jag drar ut på tiden trots att jag vet att jag inte orkar mer.
Har äntligen mött en person som känbs ”äkta” o han har alla dom fina egenskaperna som man vill ska finnas. Han verkligen ”ser” mig o ”fyller i” meningar och funderingar när jag själv tappat bort orden. Han är en otroligt fin människa…men..
Så kommer mitt liv o ”min ryggsäck” in och hon den där ”hondjävulen” sitter där på axeln o skriker…”det finns alltid nåt skit bakom en vacker fasad..glöm detta”.. Verkligen livrädd o hade ett rent h-e i min förra relation…hur ska man våga igen?? :'(
Det finns inte alltid skit bakom en vacker fasad. Det finns genuina människor som vill väl och som stannar. Ingen är perfekt, men ”good enough” (och ibland lite till). Bra att du kan se den här sidan som har med sig bagaget.
Nej jag vet att det finns bra därute också.. rädslan är bara så enorm :'(
Har du pratat med någon om den?
Ooo ja..handlar om att ta klivet över rädslan. Gjort det med mycket annat sen separationen..men denna är svårast…mest smärtsam o ångestfylld..
Jag vill absolut inte leva med någon som inte vill ha mig och visst hoppas jag att någon dag vill titta på mig med ögon som ler för att han får vara med just mig. Där jag såklart känner likadant. ♡ Vill tro att nånstans möts våra vägar.
Så bra skrivet och igenkännande från ett äktenskap som var bra i många år, men som dog. Idag vill jag mer än så! Vill leva i ett vårdande förhållande, som ger båda energi och där vi gör det som behövs för att vi vill!
Är säker på att många känner igen sig i det du beskriver Mita. Tack!
Michael!
Du hjälper mig genom min separation varje dag. Jag är normalt ingen bloggläsare men genom dina ord växer jag. Jag sparar minnesvärda tankar och uttryck i en vacker anteckningsbok som jag går tillbaka till och läser.
Du har en speciell känsla för språket som berikar mig. Tack!
Det känns fantastiskt att höra Kerstin. Precis vad jag själv hade behövt i min egen separation. Önskar dig en fin kväll
Väldigt många reflektioner om att bryta upp från mindre bra relationer. Skulle vara intressant med med dina reflektioner om hur man faktiskt kan hitta tillbaka till varandra i relationer som det gått slentrian i. Hur man lyckas vända de jobbiga småbarnsåren till något bra.
Men intressanta artiklar överlag.
Tack för ditt tips Henrik – kommer inlägg om det du efterlyser inom kort. Fint att du hittat hit.
Ååh, det är så svårt när man har barn tillsammans. Många gånger har jag tänkt; hade vi inte haft barnen hade jag gått på direkten… Och ibland när jag ändå ”bestämt mig”, så kommer tankarna, det är kanske mej det är fel på, jag kanske inte ser vad jag har, jag borde vara glad och tacksam för allt vi har, istället för att fokusera på det ”vi” saknar. ( ömhet, passion, vänlighet, samtal, skratt, glädje mm)
Det som snurrar mest i mitt huvud just nu var en quote jag läste:
”One of the hardest decision you’ll ever face in life is choosing whether to walk away or try harder”
När vet man att man tagit beslutet för sista gången?
Tack för att jag hittat hit 🙂
Hej, precis så har jag känt. Man hoppas och hoppas utan resultat. Men nu har jag tagit steget o skaffat eget boende med tillträde snart. Det är så himla skön känsla att ha bestämt sig. Att berätta till min man var inte det lättaste. Alla bråk som kom sedan och barn fick höra kändes inte så bra. Men att berätta till barnen att vi skulle skiljas var lättare än man trodde. De frågade inte ens varför. Utan, blir det varannan vecka? Jag vet att det kommer komma jobbiga tider men det är bara kämpa på och våga ta emot hjälp.
Tack
Jag är i denna situation och nyligen resulterade det i utbrändhet……
Detta innebär att man blir svag och trampar på i samma spår trotts hjärtat säger fly…..
Hjälp
Tråkigt att höra Eva lis. Ser ditt hjälp. Värme till dig.